Hur väntar du?

DE FLESTA människor i dagens värld tycker inte om att behöva vänta på någon eller något. Det gör dem otåliga. I Bibeln däremot uppmanas Guds folk att ”vänta” och att ”fortsätta att vänta”. Till skillnad från människor i sin omgivning förklarade profeten Mika: ”Jag skall vänta på min räddnings Gud.” (Mika 7:7; Klagovisorna 3:26)

Men vad innebär det då att vänta på Jehova Gud? Hur bör en kristen vänta på honom? Kan man vänta på både ett rätt och ett felaktigt sätt? Vi kan lära oss något om detta av det som profeten Jona fick vara med om på 800-talet f.v.t.

Ett exempel på en felaktig väntan

Jehova Gud befallde Jona att gå och predika för människorna i Nineve, huvudstaden i det assyriska världsväldet. På grund av invånarnas brutalitet och grymhet var Nineve känd som ”blodsutgjutelsens stad”. Att staden var sådan har bekräftats av både historiker och arkeologer. (Nahum 3:1) Jona försökte först komma undan det här uppdraget, men Jehova såg till att han slutligen kom till Nineve. (Jona 1:3–3:2)

”Jona [började] gå in i staden, så långt som man kunde gå på en dag, medan han ropade ut och sade: ’Bara fyrtio dagar till, så skall Nineve omstörtas.’” (Jona 3:4) Det blev en oväntad reaktion på Jonas budskap: ”Folket i Nineve satte tro till Gud, och de utropade en fasta och klädde sig i säckväv, från den störste till den minste bland dem.” (Jona 3:5) Jehova, som ju är en Gud som ”inte vill att någon skall drabbas av förintelse utan att alla skall nå fram till sinnesändring”, skonade därför staden. (2 Petrus 3:9)

Hur reagerade då Jona? Berättelsen lyder: ”Men detta misshagade Jona mycket, och han upptändes av vrede.” (Jona 4:1) Varför gjorde han det? Jona kanske menade att han skulle förlora sitt anseende som profet om inte staden tillintetgjordes vid den tidpunkt som han hade förkunnat. Han brydde sig av allt att döma mer om sitt eget anseende än om att andra fick erfara barmhärtighet och bli räddade.

Jona gick naturligtvis inte så långt som till att sluta som profet. Men han väntade för att se ”vad som” skulle hända ”med staden”. Ja, han lade sig till med en avvaktande och knotande inställning, och då han insåg att saker och ting inte skulle bli som han hade förväntat  byggde han en hydda och satt surmulet i skuggan och väntade på vad som skulle ske. Men Jehova tyckte inte om Jonas inställning, och därför korrigerade han kärleksfullt sin felande profets tänkesätt. (Jona 4:5, 9–11)

Varför Jehova är tålmodig

Även om invånarna i Nineve ångrade sig och blev skonade, så återföll staden senare till sitt onda handlingssätt. Genom profeterna Nahum och Sefanja förutsade Jehova ödeläggelsen av staden. Jehova talade om Nineve som ”blodsutgjutelsens stad” och förklarade att han skulle tillintetgöra Assyrien och göra Nineve till en ödslig ödemark. (Nahum 3:1; Sefanja 2:13) År 632 f.v.t. tillintetgjordes Nineve för att aldrig mer återuppstå.

I dagens värld har det också utgjutits mycket blod och det i långt större omfattning än i det forntida Nineve. Av denna och andra orsaker har Jehova bestämt att den nuvarande onda tingens ordning skall få sitt slut i en ”stor vedermöda” utan tidigare motstycke. (Matteus 24:21, 22)

Men Jehova har hållit tillbaka den utlovade tillintetgörelsen för att uppriktiga människor nu, i likhet med de ångerfulla nineviterna, skall kunna ändra sinne och bli skonade. Så här säger aposteln Petrus om Guds tålamod: ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, så som några betraktar det som långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte vill att någon skall drabbas av förintelse utan att alla skall nå fram till sinnesändring.” (2 Petrus 3:9, 10, 13)

Att vänta på rätt sätt

Petrus fortsätter med att säga: ”Då nu allt detta således skall upplösas, vad slags människor bör då inte ni vara, med gärningar som hör ett heligt uppförande och gudhängivenhet till, medan ni väntar på Jehovas dags närvaro och ständigt har den i tankarna!” (2 Petrus 3:11, 12) Lägg märke till att vi, medan vi väntar på Jehovas dag, bör ha ”gärningar som hör ett heligt uppförande och gudhängivenhet till”, dvs. vi bör vara verksamma och inte overksamma.

Ja, att vi på rätt sätt fortsätter att vänta visar att vi litar på att Jehovas dag skall komma vid exakt den tidpunkt som Jehova har bestämt. En sådan tro frambringar gärningar som hör ett heligt uppförande och gudhängivenhet till, framför allt då predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike. Jesus var ett fint föredöme i att predika, och han sade till sina smorda efterföljare: ”Bind något om höfterna och håll era lampor brinnande och var själva lika människor som väntar på sin herre, när han återvänder från bröllopet, så att de genast kan öppna för honom när han kommer och bultar på. Lyckliga är dessa slavar som herren vid sin ankomst finner vakande!” (Lukas 12:35–37)

Slavarna under det första århundradet brukade binda om sina höfter genom att samla ihop sin tunika och sticka upp den mellan benen och under skärpet för att på så  sätt lättare kunna röra sig. En kristen skall därför vara energisk och nitisk i fråga om goda gärningar. Han bör bekämpa varje benägenhet att vara ”lat” i den andliga verksamheten. I stället för att inrikta sig på nöjen eller strävanden efter materiella ting bör han ha ”rikligt att göra i Herrens verk”, medan han väntar på Jehovas stora dag som inger fruktan. (Romarna 12:11; 1 Korinthierna 15:58)

Verksam medan man väntar

Jehovas vittnen har varit fullt upptagna medan de väntat på Jehovas dag. Under tjänsteåret 2003 använde de till exempel i medeltal 3 383 000 timmar varje dag till att predika Jehovas ord. Om en ensam person skulle predika alla dessa timmar, skulle han behöva hålla på i 386 år utan uppehåll!

Men vi gör dock väl i att fråga oss själva med vilken inställning vi fortsätter att vänta. Jesus framställde en liknelse som beskriver den flit som trogna smorda kristna förväntas visa. Han talade om tre slavar: ”Åt en gav ... [slavarnas herre] fem talenter, åt en annan två, åt ännu en annan en enda, åt var och en efter hans förmåga; så reste han utomlands. Omedelbart gav sig den som hade fått de fem talenterna av och gjorde affärer med dem och tjänade fem till. På samma sätt tjänade den som hade fått de två talenterna två till. Men den som hade fått en enda gick bort och grävde en grop i jorden och gömde sin herres silverpengar. Efter en lång tid kom de här slavarnas herre och gjorde upp räkenskaperna med dem.” (Matteus 25:15–19)

Alla tre slavarna väntade på att deras herre skulle komma tillbaka. De två slavar som hade varit flitigt upptagna medan deras herre var borta fick vid hans återkomst höra: ”Bra gjort, gode och trogne slav!” Men den som bara passivt hade väntat behandlades annorlunda: ”Kasta ut den oduglige slaven i mörkret utanför.” (Matteus 25:20–30)

Även om den här liknelsen gäller smorda kristna finns det en lärdom i den för alla kristna, oavsett vilket hopp de har. Herren, dvs. Jesus Kristus, förväntar att vi alla skall arbeta flitigt i hans tjänst medan vi väntar på hans ankomst vid Jehovas stora dag. Han  uppskattar det var och en av oss gör efter sin ”förmåga” och sina omständigheter. Vilken glädje det kommer att bli att få höra orden ”bra gjort” av Kristus när väntan till slut är över!

Vår Herres tålamod innebär räddning

Hur är det då om den här tingens ordning har bestått längre än vad vi en gång trodde att den skulle göra? Det har funnits goda skäl till detta. Aposteln Petrus skrev: ”Betrakta ... vår Herres tålamod som räddning.” (2 Petrus 3:15) Exakt kunskap om vad som är Guds vilja och en ödmjuk syn på oss själva och vår egen relativa obetydlighet kommer att hjälpa oss att vara tålmodiga så länge som Jehova finner det lämpligt att visa tålamod mot denna gamla ordning.

Bibelskribenten Jakob framställde en liknelse för att uppmuntra de kristna att vara tålmodiga. Han skrev: ”Se! Jordbrukaren väntar på jordens dyrbara frukt och har tålamod med den tills han får det tidiga regnet och det sena regnet. Var också ni tålmodiga; gör era hjärtan fasta, eftersom Herrens närvaro har närmat sig.” (Jakob 5:7, 8)

Jehova Gud vill inte att vi skall tröttna eller ge upp medan vi väntar. Han har ett arbete för oss att utföra, och han vill att vi skall använda väntetiden till att vara flitigt upptagna i det arbetet. Han vill att vi skall vara bland dem som aposteln Paulus beskriver i sitt brev till hebréerna: ”Vi önskar att var och en av er skall visa samma flit, så att ni intill slutet kan ha full visshet i hoppet, för att ni inte skall bli tröga utan bli efterliknare av dem som genom tro och tålamod ärver löftena.” (Hebréerna 6:11, 12)

Låt oss därför inte tröttna. Må i stället vårt eget förhållande till Jehova Gud, vår tro på Jesu lösenoffer och vårt ljusa hopp om en ny tingens ordning vara det som ger oss ny styrka. Må vi likt de ”goda och trogna” slavarna i Jesu liknelse visa oss värda att få beröm och bli belönade genom att vi lovprisar vår Gud, precis som psalmisten gjorde som sade: ”Jag skall ständigt vänta, och jag skall foga mer till all din lovprisning.” (Psalm 71:14)

[Bild på sidan 21]

Den besvikne Jona väntade för att se vad som skulle hända med Nineve

[Bilder på sidorna 22, 23]

Låt oss visa gudhängivenhet medan vi väntar på Jehovas dag