Vem är ”den sanne Guden och evigt liv”?

JEHOVA, vår Herre Jesu Kristi Fader, är den sanne Guden. Han är Skaparen, den som ger evigt liv åt dem som älskar honom. Så skulle många som läser och tror på Bibeln besvara den fråga som ställs i rubriken. Ja, Jesus själv sade: ”Detta betyder evigt liv: att de lär känna dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Johannes 17:3)

Men många kyrkobesökare förstår orden i 1 Johannes 5:20, som rubriken är hämtad från, på ett annat sätt. Det sägs bland annat där: ”Vi är i gemenskap med den sanne, genom hans Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och evigt liv.”

De som tror på treenighetsläran menar att det demonstrativa (utpekande) pronomenet ”denne” (houtos) syftar tillbaka på Jesus Kristus, som står omedelbart före. De hävdar att Jesus är ”den sanne Guden och evigt liv”. Men den tolkningen strider mot resten av Bibeln. Och många auktoritativa bibelkännare delar inte denna uppfattning som är påverkad av treenighetsläran. Kännaren av det grekiska språket, B. F. Westcott, som var professor vid Cambridge University, skrev: ”Det mest logiska är att pronomenet [houtos] här syftar tillbaka på det som aposteln främst hade i tankarna och inte på det som står närmast i satsen.” Det som aposteln Johannes hade i tankarna var Jesu Fader. Den tyske teologen Erich Haupt skrev: ”Man måste avgöra om [houtos] i det följande uttalandet syftar tillbaka på det omedelbart föregående ordet ... eller på det som står lite längre bort, nämligen Gud. ... Ett uttalande om den ende sanne Guden är mer i överensstämmelse med den varning mot avgudar som ges i slutet än ett uttalande om Kristi gudom.”

Till och med i en grammatisk analys av Nya testamentet på grekiska (A Grammatical Analysis of the Greek New Testament), utgiven av det påvliga bibelinstitutet i Rom, heter det: ”[Houtos]: som höjdpunkt på [verserna] 18–20 är det mest troligt att det syftar på den sanne och verklige Guden, i kontrast till de hedniska gudarna (v. 21).”

Ordet houtos, som vanligtvis översätts med ”detta”, ”denna” eller ”denne”, syftar ofta inte på det omedelbart föregående ordet eller uttrycket. Detta kan man se av andra skriftställen. Aposteln Johannes skrev i vers 7 i sitt andra brev: ”Många bedragare har ... gått ut i världen, sådana som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet. Detta [houtọs] är bedragaren och antikrist.” Här syftar det demonstrativa pronomenet, houtos, inte tillbaka på det närmast föregående uttrycket, dvs. Jesus Kristus. Det syftar uppenbarligen tillbaka på dem som förnekade Jesus och som kollektivt betecknas som ”bedragaren och antikrist”.

Aposteln Johannes skrev i sitt evangelium: ”Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hörde vad Johannes sade och följde efter Jesus. Han [houtos, ”denne”] fann först sin egen bror, Simon.” (Johannes 1:40, 41) Det är uppenbart att pronomenet houtos inte syftar tillbaka på den person som nämns sist, utan på Andreas. I Första Johannes 2:22 använder aposteln det grekiska pronomenet houtos på ett liknande sätt.

Lukas gör ett liknande bruk av detta pronomen i Apostlagärningarna 4:10, 11: ”I nasarén Jesu Kristi namn, vilken ni hängde på pålen men vilken Gud uppväckte från de döda, genom denne står den här mannen frisk här inför er. Han [houtọs, ”denne”] är ’den  sten som av er, ni byggnadsarbetare, betraktades som ingenting värd, den som har blivit huvudhörnstenen’.” Det är tydligt att pronomenet houtos här inte syftar på den man som blev botad, även om det är han som nämns omedelbart före pronomenet. I vers 11 syftar ”han” på Jesus Kristus från Nasaret, som är den ”grundhörnsten” på vilken den kristna församlingen är grundad. (Efesierna 2:20; 1 Petrus 2:4–8)

I Apostlagärningarna 7:18, 19 finner vi också ett exempel. ”Det uppstod en annan kung över Egypten, en som inte kände till Josef. Han [houtos, ”denne”] använde list mot vårt släkte.” Den som förtryckte judarna var inte Josef, utan farao, Egyptens kung.

Dessa exempel bekräftar vad den grekiskkunnige Daniel Wallace har lagt märke till när det gäller demonstrativa pronomen i grekiskan, nämligen att ”det närmast föregående ordet eller uttrycket som pronomenet tycks syfta på inte behöver vara det som skribenten främst har i tankarna”.

”Den sanne”

Som aposteln Johannes skrev är Jehova, Jesu Kristi Fader, ”den sanne”. Han är den ende sanne Guden, Skaparen. Aposteln Paulus erkände: ”Så finns det i alla fall för oss bara en Gud, Fadern, från vilken allting är.” (1 Korinthierna 8:6; Jesaja 42:8) Ett annat skäl till att det är Jehova som uttrycket ”den sanne” syftar på i 1 Johannes 5:20 är att han är sanningens källa. Psalmisten kallade Jehova för ”sanningens Gud”, eftersom han är trogen i allt han gör och inte kan ljuga. (Psalm 31:5; 2 Moseboken 34:6; Titus 1:2) Så här sade Sonen med avseende på sin himmelske Fader: ”Ditt ord är sanning.” Och så här sade han om det som han själv lärde: ”Vad jag lär ut är inte mitt utan tillhör honom som har sänt mig.” (Johannes 7:16; 17:17)

Jehova är också ”evigt liv”. Han är livets källa, den som ger liv som en oförtjänt gåva genom Kristus. (Psalm 36:9; Romarna 6:23) Och aposteln Paulus sade att Gud ”belönar dem som uppriktigt söker honom”. (Hebréerna 11:6) Gud belönade sin Son genom att uppväcka honom från de döda, och han skall också belöna dem med evigt liv som helhjärtat tjänar honom. (Apostlagärningarna 26:23; 2 Korinthierna 1:9)

Vilken slutsats skall vi då dra? Att det är Jehova och ingen annan som är ”den sanne Guden och evigt liv”. Det är endast han som är värdig att få odelad tillbedjan av dem som han har skapat. (Uppenbarelseboken 4:11)