Levnadsskildring

Vi tog fast ståndpunkt för Guds styre

BERÄTTAT AV MICHAL ŽOBRÁK

Efter att ha suttit i isoleringscell i en månad släpades jag till en förhörsledare. Det dröjde inte länge förrän han röd i ansiktet skrek: ”Ni är spioner! Amerikanska spioner!” Vad var det som gjorde honom så arg? Han hade just frågat mig vilken religiös sammanslutning jag tillhörde, och jag hade svarat: ”Jag är ett Jehovas vittne.”

DETTA hände för över 50 år sedan. Då var det land där jag bodde under kommunistiskt styre. Men vi hade långt dessförinnan fått möta häftigt motstånd mot vårt kristna undervisningsarbete.

Vi upplever krigets smärtor

Jag var åtta år när första världskriget började 1914. Då låg min by, Zálužice, under dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Kriget ändrade inte bara på världskartan, utan gjorde också ett tvärt slut på min barndom. Min far som var soldat dog redan under första krigsåret. Detta fick till följd att min mamma, mina två yngre systrar och jag hamnade i yttersta misär. Som det äldsta barnet och den ende sonen fick jag snart axla stort ansvar på vårt lilla jordbruk och i hemmet. Jag var redan tidigt mycket religiös. Prästen i vår reformerta (kalvinistiska) kyrka bad mig till och med att ersätta honom och undervisa mina klasskamrater när han var borta.

Vi drog en suck av lättnad när första världskriget slutade 1918. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade krossats, och vi blev medborgare i republiken Tjeckoslovakien. Många  från vår trakt, som hade emigrerat till USA, återvände nu hem. Bland dessa var Michal Petrík, som kom till vår by 1922. När han besökte en familj i närheten av oss blev mamma och jag också inbjudna.

Guds styre blir verkligt för oss

Michal var bibelforskare, som Jehovas vittnen då var kända som. Jag fascinerades av det han berättade från Bibeln och framför allt då om ankomsten av Jehovas kungarike. (Daniel 2:44) När han sade att det följande söndag skulle hållas ett kristet möte i byn Záhor, beslöt jag att ta mig dit. Jag steg upp klockan fyra på morgonen och gick först åtta kilometer till min kusins hem för att låna en cykel. Efter att ha lagat ett punkterat däck cyklade jag sedan två och en halv mil till Záhor. Eftersom jag inte visste var mötet skulle hållas, cyklade jag sakta längs en av gatorna i byn. Jag blev mycket glad när jag fick höra hur någon i ett av husen sjöng en av Rikets sånger. Jag gick in i huset och förklarade varför jag var där. Jag blev inbjuden att äta frukost tillsammans med familjen, och sedan tog de mig med till mötet. Trots att jag sedan måste cykla och gå över tre mil för att komma hem igen kände jag mig inte alls trött. (Jesaja 40:31)

Jag fascinerades av de klara och tydliga förklaringar av Bibeln som Jehovas vittnen gav. Mitt hjärta rördes av utsikten att få uppleva ett tillfredsställande liv under Guds styre. (Psalm 104:28) Min mor och jag beslöt oss för att skriva ett brev till kyrkan och begära vårt utträde. Detta vållade rätt stor uppståndelse i byn. Under en tid ville några inte ens tala med oss, men det fanns många vittnen i vår trakt, och dem umgicks vi med. (Matteus 5:11, 12) Inom kort blev jag döpt i floden Uh.

Tjänsten blir vårt levnadssätt

Vi tog vara på alla tillfällen att predika om Jehovas rike. (Matteus 24:14) Men vi var framför allt ute på söndagarna, då vi tog del i välorganiserade predikokampanjer. Eftersom människor på den tiden brukade stiga upp tidigt, kunde vi också börja i tjänsten rätt tidigt. Längre fram på dagen anordnades ett offentligt möte. De som höll dessa bibliska föredrag talade mest extemporerat. De anpassade sitt tal efter antalet intresserade personer, deras religiösa bakgrund och de frågor som intresserade dem.

De bibliska sanningar vi predikade öppnade ögonen på många ärliga människor. Kort efter det att jag blivit döpt predikade jag i byn Trhovište. I ett hus träffade jag en mycket vänlig kvinna som hette Zuzana Moskal. Hon och hennes familj var kalvinister precis som jag tidigare hade varit. Trots att hon var väl insatt i Bibeln hade hon många obesvarade frågor. Vi samtalade i en timme, och jag lämnade henne boken Guds harpa. *

Familjen Moskal började omedelbart använda boken Guds harpa i sin regelbundna bibelläsning. Fler familjer i den byn visade intresse och började vara med vid våra möten. Byns kalvinistiske präst varnade kraftigt för oss och vår litteratur. Då föreslog några av de intresserade att han skulle komma till vårt möte och under en offentlig debatt vederlägga våra läror.

Prästen kom, men han kunde inte komma med ett enda argument från Bibeln för att stödja sina läror. För att försvara sig sade han: ”Man kan inte tro på allt som står i Bibeln. Den har skrivits av människor, och religiösa frågor kan förklaras på olika sätt.” Detta blev vändpunkten för många. De sade till prästen att om han inte trodde på Bibeln, så ville de inte längre komma och lyssna på hans predikningar. De klippte därför av banden med den kalvinistiska kyrkan, och omkring 30 personer från den byn tog ståndpunkt för Bibelns sanning.

Eftersom predikandet av de goda nyheterna om Riket hade blivit vårt levnadssätt, så  sökte jag naturligtvis en äktenskapspartner i en andligt stark familj. En av mina kamrater i tjänsten var Ján Petruška, som hade lärt känna sanningen i USA. Han hade en dotter som hette Mária, och hon var precis som sin far alltid redo att vittna, vilket gjorde intryck på mig. År 1936 gifte vi oss, och Mária var min trogna kamrat i 50 år till sin död 1986. År 1938 föddes vår ende son, Eduard. Men då verkade ett nytt krig vara under uppsegling i Europa. Hur skulle detta komma att påverka vårt predikoarbete?

Vår neutrala ståndpunkt som kristna sätts på prov

När andra världskriget började var det som nu är Slovakien under nazisternas inflytande. Men regeringen vidtog inte några speciella åtgärder mot Jehovas vittnen som organisation betraktade. Vi måste naturligtvis arbeta i hemlighet, och vår litteratur censurerades. Vi fortsatte dock försiktigt med vår verksamhet. (Matteus 10:16)

När kriget intensifierades blev jag inkallad, och det trots att jag var över 35 år. Då jag som kristen ville vara neutral vägrade jag att delta i krig. (Jesaja 2:2–4) Och innan myndigheterna visste vad de skulle göra med mig blev lyckligtvis alla som tillhörde min åldersgrupp befriade från militärtjänst.

Vi insåg att våra bröder i städerna hade mycket svårare att få tag på mat än vad vi som bodde på landet hade, och därför ville vi dela med oss av det vi hade. (2 Korinthierna 8:14) Vi tog därför med oss så mycket mat vi kunde och for de över 50 milen tvärs över landet till Bratislava. De kristna vänskapsband som knöts under krigsåren uppehöll oss under de svåra år som väntade.

Vi får behövlig uppmuntran

Efter andra världskriget blev Slovakien återigen en del av Tjeckoslovakien. Under åren 1946 till 1948 höll Jehovas vittnen landskonvent antingen i Brno eller i Prag. Vi från östra Slovakien reste med tåg som chartrats för sammankomstdeltagare. Man skulle kunna kalla de här tågen för de sjungande tågen, eftersom vi sjöng hela vägen. (Apostlagärningarna 16:25)

Jag minns särskilt sammankomsten i Brno 1947, där tre kristna tillsyningsmän från huvudkontoret var med, däribland broder Nathan H. Knorr. För att annonsera det offentliga föredraget gick många av oss genom staden med plakat som visade talets tema. Vår son Eduard, som då bara var nio år, blev mycket  ledsen över att han inte fick något plakat. Bröderna gjorde därför mindre plakat, inte bara för honom utan också för många andra barn. Den här gruppen av barn gjorde en fin insats i fråga om att annonsera föredraget!

I februari 1948 kom kommunisterna till makten. Vi visste att det bara var en tidsfråga tills regeringen skulle söka begränsa vår verksamhet. I september 1948 hölls en sammankomst i Prag, och vi var djupt känslomässigt berörda, eftersom vi insåg att vi nu återigen, efter bara tre år av frihet att församlas, skulle bli förbjudna att hålla offentliga möten. Innan vi lämnade sammankomsten antog vi en resolution, där det bland annat sades: ”Vi, Jehovas vittnen, som är församlade här ... är fast beslutna att än mer utöka vår tjänst och att med Herrens nåd fortsätta att i både gynnsam och ogynnsam tid förkunna evangeliet om Guds rike med ännu större nit.”

”Statens fiender”

Endast två månader efter sammankomsten i Prag gjorde den hemliga polisen en razzia på Betelhemmet i närheten av Prag. De konfiskerade fastigheten och den litteratur de kunde finna och grep alla beteliter och några andra bröder. Men mer väntade.

Natten mellan den tredje och fjärde februari 1952 drog säkerhetsstyrkor genom landet och grep över 100 vittnen. Jag var en av dessa. Omkring klockan tre på morgonen väckte polisen hela min familj. Utan förklaring befallde de mig att följa med dem. Jag försågs med bojor och ögonbindel och föstes tillsammans med flera andra upp på ett lastbilsflak. Jag hamnade i isoleringscell.

Under en hel månad var det ingen som talade med mig. Den enda människa jag såg var den vakt som sköt in ett torftigt mål mat genom en öppning i dörren. Därefter kallades jag till den förhörsledare som nämndes i början. När han hade kallat mig för spion sade han: ”Religion är okunnighet. Det finns ingen Gud! Vi kan inte låta dig vilseleda vår arbetarklass. Antingen kommer en bödel att sparka undan stolen under dina fötter eller också kommer du att ruttna i ett fängelse. Och om din Gud skulle komma hit, så skall vi döda honom också!”

Myndigheterna visste att det inte fanns någon lag som förbjöd vår kristna verksamhet, och därför ville de kalla oss för ”statsfientliga” och utländska spioner för att kunna döma oss enligt någon gällande lag. Men för att kunna göra detta måste de bryta ner oss för att få oss att ”bekänna” sådant som vi inte hade gjort. Jag tilläts inte att sova sedan jag blivit förhörd den där natten. Inom några timmar förhördes jag igen. Den här gången ville förhörsledaren få mig att skriva under ett uttalande som löd: ”Som en fiende till folkets demokratiska Tjeckoslovakien har jag vägrat att ansluta mig till [kollektivjordbruket], eftersom jag väntar på amerikanerna.” När jag vägrade att underteckna en sådan lögn, sändes jag till en bestraffningscell.

Jag fick inte lov att sova, lägga mig ner eller ens att sitta. Jag kunde bara stå eller gå omkring. När jag blev utmattad och lade mig ner på betonggolvet, förde vakterna mig tillbaka till  förhörsrummet. ”Vill du skriva under nu?” frågade förhörsledaren. När jag återigen vägrade slog han mig i ansiktet, så att jag började blöda. Han mumlade sedan till vakterna: ”Han vill ta livet av sig. Håll honom under uppsikt så att han inte begår självmord!” Jag skickades tillbaka till en isoleringscell. I sex månader upprepades de här förhören. Ingen ideologisk propaganda eller några försök att få mig att medge att jag var en fiende till staten kunde få mig att bryta min ostrafflighet mot Jehova.

En månad innan jag skulle ställas inför rätta kom en åklagare från Prag och förhörde var och en av oss 12 bröder i gruppen. Han frågade mig: ”Vad kommer du att göra om de västerländska imperialisterna anfaller vårt land?” ”Samma sak som jag gjorde när det här landet tillsammans med Hitler anföll Sovjetunionen. Jag gick inte ut i krig då, och jag kommer inte att gå ut i krig nu, eftersom jag som kristen är neutral.” Sedan sade han till mig: ”Vi kan inte tillåta er Jehovas vittnen. Vi behöver soldater om de västerländska imperialisterna anfaller oss, och vi behöver soldater som befriar vår arbetarklass i väst.”

Den 24 juli 1953 fördes vi in i en rättssal. En efter en kallades vi alla 12 inför en jury av domare. Vi utnyttjade tillfället att vittna om vår tro. När vi hade besvarat de falska anklagelser som framfördes mot oss, reste sig en advokat och sade: ”Jag har varit i den här rättssalen många gånger. Det förekommer vanligtvis mycket bekännelser, ånger och även tårar, men de här männen kommer att gå härifrån starkare än när de kom in.” Efteråt dömdes vi alla 12 skyldiga till sammansvärjning mot staten. Jag dömdes till tre års fängelse och konfiskering av all min egendom till staten.

Hög ålder har inte stoppat mig

När jag hade kommit hem, stod jag fortfarande under uppsikt av hemliga polisen. Men trots det återupptog jag min teokratiska verksamhet, och jag blev även betrodd med att ha andlig tillsyn i vår församling. Vi tilläts att bo kvar i vårt konfiskerade hus, men vi fick det inte lagligt tillbaka förrän omkring 40 år senare, efter kommunismens fall.

Min fängelsevistelse var inte den sista fängelsevistelsen inom min familj. Jag hade bara varit hemma i tre år, när Eduard blev inkallad. Av samvetsskäl vägrade han att utföra militärtjänst och blev därför fängslad. Flera år senare fick min sonson, Peter, gå igenom samma sak, och det trots sin dåliga hälsa.

År 1989 kollapsade kommunistregimen i Tjeckoslovakien. Jag blev verkligen glad, när jag efter 40 år av förbud fritt kunde predika från hus till hus! (Apostlagärningarna 20:20) Jag tog del i den här tjänsten så länge min hälsa tillät. Nu när jag är 98 år är min hälsa inte längre vad den har varit, men jag är glad över att fortfarande i någon mån kunna vittna för människor om Jehovas underbara löften för framtiden.

Jag kan räkna upp 12 statsöverhuvuden från fem olika länder som har styrt över min hemstad. Det har varit diktatorer, presidenter och en kung. Ingen av dem har kommit med någon bestående lösning på de missförhållanden som plågat människor under deras styre. (Psalm 146:3, 4) Jag är tacksam mot Jehova för att han lät mig lära känna honom i min ungdom och förstå värdet av hans lösning genom det messianska riket. Därigenom har jag sluppit ett meningslöst liv utan Gud. Jag har aktivt predikat de bästa nyheter i över 75 år, och detta har gett mig ett meningsfullt och tillfredsställande liv och ett ljust hopp om evigt liv på jorden. Vad mer kan man begära? *

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

Kort tid efter vårt giftermål

[Bild på sidan 26]

Med Eduard i början av 1940-talet

[Bild på sidan 27]

Sammankomsten i Brno 1947 annonseras