Levnadsskildring

Jag har förlitat mig på Jehovas kärleksfulla omvårdnad

BERÄTTAT AV ANNA DENZ TURPIN

”Du är ett enda stort ’VARFÖR’”, sade min mor med ett leende. Som barn överöste jag mina föräldrar med frågor. Men de tillrättavisade mig aldrig för min barnsliga nyfikenhet. I stället lärde de mig att dra slutsatser och fatta egna beslut grundade på mitt samvete som övats genom Bibeln. Så värdefull den övningen visade sig vara! En dag när jag var 14 år splittrades plötsligt vår familj av nazisterna, och jag fick aldrig se mina kära föräldrar igen.

MIN far, Oskar Denz, och min mor, Anna Maria, bodde i Lörrach, en tysk stad nära gränsen till Schweiz. I sin ungdom hade de varit politiskt aktiva, och de var kända och respekterade av folk i trakten. Men 1922, kort efter det att mina föräldrar hade gift sig, ändrades deras inställning till politik, och de fick andra mål i livet. Mor började studera Bibeln tillsammans med bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, och hon tyckte verkligen om det hon fick lära sig – att Guds kungarike skall införa fred på jorden. Far förenade sig snart med mor i studiet, och de började vara med på bibelforskarnas möten. Han gav henne till och med bibelstudieboken Guds harpa som julklapp det året. Som deras enda barn kom jag till världen den 25 mars 1923.

Jag har underbara minnen av vårt familjeliv – våra fotvandringar på somrarna i det rofyllda Schwarzwaldområdet och mammas lektioner i  hushållsarbete. Jag kan fortfarande se henne framför mig när hon instruerade sin lilla kocka i köket. Men det viktigaste av allt var att mina föräldrar lärde mig att älska Jehova Gud och förlita mig på honom.

Vår församling bestod av 40 ivriga förkunnare. Mina föräldrar hade verkligen förmågan att skapa tillfällen att tala om Guds kungarike. Eftersom de tidigare hade varit politiskt aktiva, kunde de uppträda otvunget och naturligt och blev därför väl mottagna. När jag var sju år ville jag också predika från dörr till dörr. Första gången jag var ute gav mig systern som jag samarbetade med lite litteratur, sedan pekade hon bara på ett hus och sade: ”Gå och hör efter om de vill ha det här.” År 1931 var vi med vid en sammankomst som bibelforskarna höll i Basel i Schweiz, och där blev mina föräldrar döpta.

Oroliga tider före skräckvälde

Under den här tiden var det mycket oroligt i Tyskland, och medlemmar från olika politiska fraktioner drabbade samman på gatorna. En natt vaknade jag av att jag hörde skrik från grannhuset. Två tonåriga pojkar dödade sin bror med en högaffel, därför att de inte delade hans politiska uppfattningar. Fientligheten mot judar ökade också markant. En flicka i skolan fick stå alldeles ensam i ett hörn bara för att hon var judinna. Jag tyckte så synd om henne. Föga anade jag att det snart skulle vara min tur att få uppleva hur det kändes att bli utfryst.

Den 30 januari 1933 blev Adolf Hitler rikskansler i Tyskland. Bara två kvarter bort såg vi hur nazisterna i triumf hissade hakkorsflaggan över stadshuset. I skolan lärde oss läraren entusiastiskt att göra hälsningen ”Heil Hitler!” Jag berättade om det för far samma eftermiddag, och det bekymrade honom. ”Jag tycker inte om det”, sade han. ”’Heil’ betyder frälsning. Om vi skulle säga ’Heil Hitler’, skulle det innebära att vi tillskrev honom frälsning och inte Jehova. Det kan inte vara rätt, men du får själv bestämma hur du skall göra.”

Jag bestämde mig för att inte göra Hitlerhälsningen. Därför började mina skolkamrater snart behandla mig som en utstött, och en del av pojkarna slog mig när lärarna inte såg på. Till slut fick jag vara i fred, men till och med mina vänner berättade att deras föräldrar hade förbjudit dem att leka med mig. Jag var för farlig.

 Två månader efter det att nazisterna hade tagit makten i Tyskland förbjöd de Jehovas vittnen och sade att vi var en fara för staten. Hitlers stormtrupper stängde avdelningskontoret i Magdeburg och förbjöd våra möten. Men eftersom vi bodde så nära gränsen, skaffade far tillstånd så att vi kunde ta oss över till Basel, där vi var med på söndagsmötena. Han sade ofta att han önskade att våra bröder i Tyskland skulle få tillgång till sådan andlig mat, så att de modigt kunde möta framtiden.

Riskfyllda vandringar

När avdelningskontoret i Magdeburg hade stängts kom en av medarbetarna där, Julius Riffel, till Lörrach, som var hans hemstad, för att organisera den underjordiska verksamheten. Far erbjöd sig omedelbart att hjälpa till. Han förklarade för mor och mig att han hade gått med på att hjälpa till att föra in biblisk litteratur i Tyskland från Schweiz. Det skulle bli oerhört farligt, och han sade att han kunde bli arresterad när som helst. Han ville inte att vi skulle känna oss pressade att ställa upp, eftersom det skulle bli riskfyllt för oss också. Men utan att tveka sade mamma: ”Du kan räkna med mig.” Båda två tittade på mig, och jag sade: ”Mig också!”

Mamma virkade en handväska ungefär lika stor som tidskriften Vakttornet. Hon brukade gömma litteraturen i en öppning på ena sidan och sedan virka igen den. Hon försåg fars kläder med hemliga fickor, och hon gjorde också två höfthållare som hon och jag kunde gömma småböcker i utan att de syntes. Varje gång vi lyckades få hem vår dyrbara skatt drog vi en lättnadens suck och tackade Jehova. Litteraturen gömde vi på vinden.

Till att börja med misstänkte nazisterna ingenting. De frågade inte ut oss och sökte inte igenom vårt hem. Men vi bestämde oss ändå för att använda en kod så att vi skulle kunna varna våra andliga bröder om det uppstod problem – 4711, namnet på en berömd eau-de-cologne. Om det blev farligt att komma till vårt hus varnade vi bröderna genom att på något sätt använda det numret. Far sade också åt dem att kasta en blick på vardagsrumsfönstren innan de gick in. Om det vänstra fönstret var öppet betydde det att något hade gått galet och att de skulle hålla sig borta.

Under åren 1936 och 1937 företog Gestapo massarresteringar, och tusentals Jehovas vittnen kastades i fängelser och koncentrationsläger, där de fick utstå den mest fruktansvärda och sadistiska behandling. Avdelningskontoret i Bern i Schweiz började samla ihop rapporter, däribland några som hade smugglats ut ur lägren, till en bok som fick titeln Kreuzzug gegen das Christentum (Korståg mot kristendomen), en redogörelse för de brott som begicks av nazisterna. Vi tog oss an det riskabla arbetet att föra dessa hemliga rapporter över gränsen till Basel. Om nazisterna  hade fått tag i oss med de här brännande dokumenten, hade vi kastats i fängelse omedelbart. Jag grät när jag läste om den tortyr som våra bröder fick genomlida. Men jag var inte rädd. Jag litade på att Jehova och mina föräldrar, mina bästa vänner, skulle ta hand om mig.

När jag var 14 år slutade jag skolan och fick arbete på kontoret i en järnhandel. I vanliga fall gjorde vi våra kurirutflykter på lördagseftermiddagarna eller söndagarna när far var ledig från arbetet, och vi gjorde de här turerna ungefär varannan vecka. Vi såg ut som vilken annan familj som helst som var ute och vandrade, och under fyra års tid blev vi aldrig stoppade eller visiterade av gränsvakterna – inte förrän en dag i februari 1938.

Upptäckta!

Jag kommer aldrig att glömma uttrycket i min fars ansikte när vi kom fram till den plats i närheten av Basel där vi hämtade litteraturen och fick se den stora trave som väntade oss där. En annan kurirfamilj hade arresterats, och därför fick vi bära med oss extra många böcker. En tulltjänsteman granskade oss misstänksamt vid gränsen och beordrade en visitering. De hittade böckerna och förde oss under pistolhot bort till några väntande polisbilar. När de körde i väg med oss tryckte far min hand och viskade: ”Svik oss inte. Ge dem inga namn!” ”Nej, jag lovar”, svarade jag. När vi kom tillbaka till Lörrach förde de bort min älskade far. Jag såg honom sista gången när fängelseporten slog igen bakom honom.

Gestapo förhörde mig i fyra timmar, och de krävde att jag skulle ge dem namnen på andra vittnen och deras adresser. När jag vägrade blev en av männen rasande och började hota mig: ”Vi har andra metoder för att få dig att prata!” Men jag avslöjade ingenting. Efteråt skjutsade de hem mor och mig och sökte igenom vårt hus för första gången. Mor arresterades, och jag skickades hem till min moster som fick överta vårdnaden. Gestapo visste inte att hon också var ett Jehovas vittne. Även om jag tilläts arbeta, satt fyra Gestapomän i en parkerad bil framför huset och bevakade vartenda steg jag tog, och en polis patrullerade på trottoaren.

När jag några dagar senare gick hemifrån vid lunchtid, fick jag se en ung syster komma cyklande mot mig. När hon närmade sig såg jag att hon tänkte kasta en papperslapp till mig. Jag fångade den och vände mig samtidigt om för att se om Gestapo hade sett något. Till min förvåning kastade de precis då huvudet bakåt i ett gapskratt!

På lappen stod det att jag skulle gå hem till systerns föräldrar klockan tolv. Men Gestapo bevakade mig. Hur skulle jag kunna riskera att blanda in hennes föräldrar? Jag tittade på de fyra Gestapoagenterna i bilen och sedan på polisen som patrullerade fram och tillbaka på gatan. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, och jag bad intensivt till Jehova om hjälp. Plötsligt gick polisen fram till Gestapobilen och började prata med agenterna. Sedan satte han sig i bilen, och de körde i väg!

I samma stund dök min moster upp runt hörnet. Klockan var redan över tolv. Hon läste meddelandet och tyckte att vi skulle göra som det stod på lappen, eftersom hon förmodade att bröderna tänkte föra mig ut ur landet, till Schweiz. När vi kom hem till familjen blev jag presenterad för en man som jag aldrig hade sett förut, Heinrich Reiff. Han sade att han var glad att jag kommit undan och att han skulle hjälpa mig att fly till Schweiz. Jag fick en halvtimme på mig, och sedan skulle jag möta honom i ett skogsområde.

Livet i exil

Jag mötte broder Reiff med tårarna strömmande nedför kinderna, förkrossad som jag var över tanken på att lämna kvar mina föräldrar. Allting hade gått så fort. En stund senare, och med hjärtat i halsgropen, förenade vi  oss med en grupp turister och tog oss tryggt över gränsen till Schweiz.

När jag kom till avdelningskontoret i Bern fick jag veta att bröderna där hade planerat min flykt, och de lät mig kärleksfullt bo där. Jag arbetade i köket, och det tyckte jag mycket om. Men det var svårt att leva i exil utan att veta vad som skulle hända med mina föräldrar, som båda hade blivit dömda till två års fängelse! Ibland överväldigades jag av sorg och oro, och jag låste in mig på toaletten och grät. Men jag kunde regelbundet hålla kontakten med mina föräldrar per brev, och de uppmuntrade mig att förbli lojal.

Mina föräldrars trogna exempel sporrade mig att överlämna mitt liv åt Jehova, och jag blev döpt den 25 juli 1938. Efter ett år på Betel fick jag fortsätta att arbeta på en lantgård, Chanélaz, som det schweiziska avdelningskontoret köpt för att förse Betelfamiljen med mat och för att kunna hysa in bröder som flydde undan förföljelse.

När fängelsestraffet för mina föräldrar löpte ut 1940, erbjöd nazisterna dem frihet om de avsade sig sin tro. Men de stod fasta och sändes därefter till koncentrationsläger, far till Dachau och mor till Ravensbrück. Vintern 1941/1942 vägrade min mor och andra kvinnliga vittnen i lägret att arbeta för militären. Som straff fick de stå ute i kylan i 3 dagar och 3 nätter. Efter det blev de inlåsta i mörka celler och satta på svältransoner i 40 dagar. Dessutom blev de pryglade. Mor dog den 31 januari 1942, tre veckor efter en hemsk misshandel.

Far förflyttades från Dachau till Mauthausen i Österrike. I det här lägret tog nazisterna systematiskt livet av fångarna genom svält och hårt fysiskt arbete. Men sex månader efter mors död använde nazisterna en annan metod för att ta min fars liv – medicinska experiment. Läkarna i lägret använde fångarna som försökskaniner och infekterade dem avsiktligt med tuberkulos. Därefter fick de en dödlig injektion i hjärtat. I den officiella rapporten står det att far dog av ”svag hjärtmuskel”. Han var 43 år. Inte förrän efter flera månader fick jag höra talas om de brutala morden. Minnet av mina älskade föräldrar får mig fortfarande att gråta. Men då som nu tröstas jag av vetskapen om att mor och far, som hade hoppet om ett himmelskt liv, är trygga i Jehovas händer.

Efter andra världskriget fick jag privilegiet att gå igenom den elfte klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead i staten New York. Vilken glädje att få studera Bibeln på djupet i fem månader! Efter examen 1948 sändes jag till Schweiz för att tjäna som missionär. Det dröjde inte länge förrän jag träffade James L. Turpin, en trogen broder som hade gått igenom den femte Gileadklassen. När ett avdelningskontor upprättades i  Turkiet tjänade han som tillsyningsman för det. Vi gifte oss i mars 1951, och snart stod det klart att vi skulle bli föräldrar! Vi flyttade till USA, och i december det året välkomnade vi vår lilla dotter, Marlene, till världen.

Jim och jag har funnit stor glädje i vår tjänst för Riket under de år som gått. Jag kommer speciellt ihåg Penny, en ung kinesiska som jag studerade Bibeln med. Hon älskade verkligen att studera. Hon blev döpt och gifte sig senare med Guy Pierce, som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Sådana kära vänner har hjälpt mig att fylla det tomrum jag känner efter förlusten av mina föräldrar.

I början av 2004 byggde Jehovas vittnen en ny Rikets sal på Stichstraße i Lörrach, mina föräldrars hemstad. Som ett erkännande av vad Jehovas vittnen hade gjort och för att hedra minnet av mina föräldrar bestämde kommunfullmäktige att gatan skulle få ett nytt namn: Denzstraße. I lokaltidningen, Badische Zeitung, stod det under rubriken ”Till minne av det mördade paret Denz: Nytt gatunamn” att mina föräldrar ”mördades i ett koncentrationsläger under Tredje riket på grund av sin tro”. För mig var den här gesten från kommunfullmäktige oväntad, men mycket hjärtevärmande.

Far brukade säga att vi bör planera som om Harmageddon inte kommer under vår livstid, men leva som om Harmageddon kommer i morgon – ett dyrbart råd som jag alltid har försökt att följa. Att balansera tålamod med spänd förväntan är inte alltid lätt, speciellt inte för mig nu när jag är bunden till hemmet på grund av ålderskrämpor. Men jag har aldrig tvivlat på Bibelns löfte till alla Jehovas trogna tjänare: ”Förtrösta på Jehova av hela ditt hjärta. ... Tänk på honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar raka.” (Ordspråksboken 3:5, 6)

[Ruta/Bild på sidan 29]

VÄRDEFULLA ORD FRÅN DET FLYDDA

En kvinna från en närliggande by besökte Lörrach på 1980-talet. Vid det här tillfället hade ortsborna samlat sådant som de inte ville ha kvar längre på en allmän plats dit andra kunde komma och titta igenom sakerna och ta det de ville ha. Den här kvinnan hittade ett syskrin och tog med sig det hem. Senare hittade hon några fotografier av en ung flicka i botten av skrinet och brev som var skrivna på brevpapper från koncentrationsläger. Kvinnan undrade mycket över de här breven och vem den lilla flickan med flätorna var.

En dag år 2000 fick kvinnan se en artikel i en dagstidning om en historisk utställning i Lörrach. Artikeln handlade om Jehovas vittnens historia under nazisttiden, och vår familj nämndes. Det fanns också bilder av mig som tonåring. När kvinnan såg likheten tog hon kontakt med journalisten och berättade om breven – sammanlagt 42 stycken! Några veckor senare hade jag dem i min hand. Jag kände igen mina föräldrars handstil. Det var brev till min moster med ständiga frågor om hur jag hade det. Deras kärleksfulla omsorg om mig upphörde aldrig. Det är ett under att de här breven fanns bevarade och dök upp igen efter över 60 år!

[Bilder på sidan 25]

Vår lyckliga familj splittrades när Hitler kom till makten

[Bildkälla]

Hitler: U.S. Army photo

[Bilder på sidan 26]

1. Avdelningskontoret i Magdeburg

2. Gestapo arresterade tusentals Jehovas vittnen

[Bild på sidan 28]

Jim och jag har funnit stor glädje i vår tjänst för Riket