Frågor från läsekretsen

Visar Stefanus ord i Apostlagärningarna 7:59 att vi bör rikta våra böner till Jesus?

I Apostlagärningarna 7:59 sägs det: ”De fortsatte att kasta stenar på Stefanus, medan han vädjade och sade: ’Herre Jesus, ta emot min ande.’” De här orden har väckt frågor hos somliga, eftersom Bibeln säger att Jehova är den som ”hör bön”. (Psalm 65:2) Bad Stefanus verkligen till Jesus? Tyder det i så fall på att Jesus och Jehova är samma person?

I King James Version sägs det att Stefanus ”åkallade Gud”. Det är därför inte underligt att många har dragit samma slutsats som bibelkommentatorn Matthew Henry, som sade: ”Stefanus ber här till Kristus, och det måste vi också göra.” Den uppfattningen är emellertid felaktig. Varför det?

I Barnes’ Notes on the New Testament görs det här uppriktiga erkännandet: ”Ordet Gud finns inte med i grundtexten och borde inte ha varit med i översättningen. Det finns inte med i någon av de gamla handskrifterna eller översättningarna.” Hur kom ordet ”Gud” att fogas in i versen? Bibelkännaren Abiel Abbot Livermore kallade detta ”ett exempel på sekteriska fördomar hos översättarna”. I de flesta nyare översättningar har därför den här felaktiga hänsyftningen på Gud tagits bort.

Men i många översättningar sägs det ändå att Stefanus ”bad” till Jesus. Och i fotnoten i Nya världens översättning visas det att uttrycket ”vädjade” också kan betyda ”åkallade”, ”anropade” och ”bad”. Tyder inte det på att Jesus är den allsmäktige Guden? Nej. I en biblisk ordbok (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words) förklaras det att det grekiska ordet epikalẹo i det här sammanhanget betyder ”kalla, påkalla, ropa på, anropa, åkalla, ... vädja till en myndighet”. Paulus använde samma ord när han förklarade: ”Jag vädjar till kejsaren!” (Apostlagärningarna 25:11) I The New English Bible sägs det därför mycket passande att Stefanus ”ropade till” Jesus.

Vad var det som fick Stefanus att komma med en sådan vädjan? I Apostlagärningarna 7:55, 56 berättas det: ”Uppfylld av helig ande stirrade han [Stefanus] upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus, som stod på Guds högra sida.” Normalt sett skulle Stefanus ha framställt sin begäran till Jehova i Jesu namn. Men eftersom han såg den uppståndne Jesus i en syn, kände sig Stefanus uppenbarligen fri att vädja till honom direkt och säga: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Stefanus visste att Jesus hade fått myndighet att uppväcka döda. (Johannes 5:27–29) Han bad därför Jesus att bevara hans ande, eller livskraft, fram till den dag då Jesus skulle uppväcka honom till odödligt liv i himlen.

Skall Stefanus korta yttrande ses som ett exempel på att vi kan be till Jesus? Inte alls. Först och främst gjorde Stefanus en tydlig åtskillnad mellan Jesus och Jehova, för i skildringen sägs det att han såg Jesus ”stå på Guds högra sida”. Dessutom var omständigheterna kring händelsen exceptionella. Det finns bara ett annat exempel där ett sådant yttrande var riktat direkt till Jesus, och det är det yttrande som gjordes av aposteln Johannes i samband med att han också såg Jesus i en syn. (Uppenbarelseboken 22:16, 20)

De kristna i vår tid riktar alla sina böner till Jehova Gud, men de har också en orubblig tro på att Jesus är ”uppståndelsen och livet”. (Johannes 11:25) Alldeles som i Stefanus fall kan tro på Jesu förmåga att uppväcka sina efterföljare från döden hjälpa och uppehålla oss när vi utsätts för prövningar.