Se upp för sedvänjor som misshagar Gud

I SOLGASSET på en liten gårdsplan i ett afrikanskt land står en öppen kista. När de sörjande går förbi kistan och visar sin sorg, stannar en gammal man upp. Hans ögon är fyllda av sorg, och han böjer sig över den döde mannen och säger: ”Varför sade du inte att du var döende? Varför har du lämnat mig så här? Kommer du att fortsätta att hjälpa mig nu när du har återvänt?”

I en annan del av Afrika föds ett barn, men ingen tillåts att se det. Först när en viss tid har gått visas barnet offentligt och får sitt namn i en speciell ceremoni.

För somliga kan det kännas helt främmande att tala till någon som är död eller att hålla ett nyfött barn gömt för att andra inte skall få se det. Men i en del kulturer och samhällen styrs människors handlande i samband med dödsfall och födslar av den starka övertygelsen att de döda egentligen inte är döda, utan att de lever och är vid medvetande.

Den övertygelsen är så stark att den påverkar seder och ritualer som rör nästan alla sidor av livet. Så till exempel tror många miljoner att sådant som födelse, pubertet, giftermål, graviditet och död är viktiga steg på vägen till förfädernas andevärld. Man menar att en död person där fortsätter att  spela en aktiv roll i de efterlevandes liv och att livscykeln kan fortsätta genom återfödelse.

För att försäkra sig om en lugn övergång mellan de olika stadierna i den här cykeln utförs många olika ceremonier och riter, som alla är påverkade av tron att något inom oss lever vidare efter döden. Sanna kristna undviker alla seder som är förknippade med den uppfattningen. Varför det?

I vilket tillstånd befinner sig de döda?

Bibeln är tydlig när den beskriver de dödas tillstånd. Den säger rakt på sak: ”De levande vet ... att de skall dö, men de döda vet ingenting alls. ... Deras kärlek och deras hat och deras svartsjuka har redan förgåtts. ... Det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol [mänsklighetens gemensamma grav], den plats dit du går.” (Predikaren 9:5, 6, 10) Guds sanna tillbedjare har sedan länge omfattat den här grundläggande bibliska sanningen. De har insett att själen, i stället för att vara odödlig, kan dö och förstöras. (Hesekiel 18:4) De har också insett att det inte finns något sådant som de dödas andar. (Psalm 146:4) I forna tider befallde Jehova sitt folk att inte befatta sig med seder eller ritualer som var förknippade med tron att de döda är medvetna och kan påverka de levande. (5 Moseboken 14:1; 18:9–13; Jesaja 8:19, 20)

På liknande sätt undvek de kristna under det första århundradet alla traditionella seder eller riter som var förknippade med falska religiösa läror. (2 Korinthierna 6:15–17) I vår tid skyr Jehovas vittnen, oavsett hudfärg, stam eller bakgrund, traditioner och seder som är förbundna med den falska läran att något i människan lever vidare efter döden.

Hur kan vi som kristna avgöra om vi skall följa en viss sedvänja eller inte? Vi måste noga tänka efter om det finns några kopplingar till oskriftenliga läror, till exempel läran att de dödas andar kan påverka de levande. Vi måste också ta hänsyn till hur andra skulle kunna reagera. Skulle de som känner till vad Jehovas vittnen tror och lär kunna ta anstöt om vi deltog i en viss sedvänja eller ceremoni? Med det i tankarna skall vi se lite närmare på två aktuella områden – födslar och dödsfall.

Ceremonier i samband med ett barns födelse

Många seder i samband med ett barns födelse är tillbörliga. Men på platser där födelsen ses som en övergång från förfädernas andevärld till människovärlden måste de sanna kristna vara försiktiga. I vissa delar av Afrika håller man till exempel ett nyfött barn inomhus och ger det inte ett namn förrän en viss tid har gått. Hur lång den perioden är kan variera från plats till plats, men den avslutas med en namngivningsceremoni utomhus, där barnet formellt presenteras för släkt och vänner. Vid det tillfället tillkännager man barnets namn för de närvarande.

I boken Ghana—Understanding the People and Their Culture förklaras innebörden i den här sedvänjan: ”Under de sju första dagarna av ett barns liv menar man att barnet är på ’besök’ och att det håller på att övergå från ett liv i andevärlden till ett liv på jorden. ... Barnet hålls vanligtvis inomhus och ingen utanför familjen tillåts att se det.”

Varför väntar man med att ge barnet ett namn? Boken Ghana in Retrospect förklarar: ”Barnet anses inte vara människa förrän på den åttonde dagen. Man menar att barnet mer eller mindre hör samman med den andra världen, som det kom ifrån.” Boken fortsätter: ”Föräldrar som är rädda för att deras barn skall dö väntar ofta med att ge  barnet ett namn tills de är säkra på att det kommer att överleva, eftersom man menar att det är namnet som gör barnet till människa. ... Därför anses den här riten ... vara oerhört betydelsefull för barnet och dess föräldrar. Det är den ceremoni som för barnet in i den mänskliga gemenskapen eller världen.”

Namngivningsceremonin förrättas vanligen av en äldre släkting. Hur ceremonin utförs varierar från plats till plats, men den innefattar ofta ett dryckesoffer och böner till förfädernas andar i vilka man uttrycker tacksamhet för barnets säkra ankomst samt andra ritualer.

Ceremonins höjdpunkt är tillkännagivandet av barnets namn. Även om det är föräldrarna som har ansvaret att välja ett namn åt barnet, utövar släktingar ofta ett starkt inflytande. En del namn har en symbolisk innebörd på det aktuella språket, som ”gått bort och kommit tillbaka”, ”mamma är hemma igen” eller ”pappa är tillbaka”. Andra namn är avsedda att avskräcka förfäderna från att ta tillbaka det nyfödda barnet till de dödas värld.

Det är naturligtvis inte fel att glädjas över ett barns födelse. Och att namnge ett barn efter någon annan, eller att ge det ett namn som är förknippat med omständigheter i samband med dess födelse, är inte heller fel. Det är ett personligt beslut när man väljer att ge barnet ett namn. * Men kristna som vill glädja Gud är noga med att undvika seder och ceremonier som ger intryck av att de betraktar det nyfödda barnet som en ”besökare” som övergår från förfädernas andevärld till de levandes värld.

Även om många i samhället ser namngivningsceremonin som en viktig övergångsrit bör en kristen ta hänsyn till andras samveten och tänka på vilket intryck icke troende kan få. Vad skulle andra kunna dra för slutsats, om en kristen familj inte lät andra se deras nyfödda barn förrän en namngivningsceremoni var utförd? Vilken uppfattning skulle de få, om barnet får ett namn som inte stämmer med familjens anspråk på att undervisa om Bibelns sanning?

När kristna avgör hur och när de skall ge sitt barn ett namn, strävar de därför efter att ”göra allt till Guds ära” för att inte få andra att snava. (1 Korinthierna 10:31–33) De sätter inte ”Guds bud åt sidan” för att kunna hålla fast vid traditioner som ytterst är avsedda att ära de döda. De ger i stället ära och härlighet åt den levande Guden, Jehova. (Markus 7:9, 13)

Från döden till livet

I likhet med födelsen betraktar många döden som en övergång. De menar att den som dör förflyttas från den synliga världen till den osynliga världen, som befolkas av de dödas andar. Många tror att förfädernas andar kan straffa eller belöna de levande och att de blir uppretade om man inte följer speciella begravningsseder och utför vissa riter när någon dör. Den uppfattningen påverkar starkt hur begravningar arrangeras och förrättas.

Begravningar avsedda att blidka de döda innefattar ofta hela känsloregistret – från okontrollerad, högljudd klagan inför den döde till uppsluppet festande efter begravningen. Vilt festande, fylleri och dans till musik med hög volym kännetecknar ofta sådana begravningsfester. Det läggs så stor vikt vid begravningar att till och med de fattigaste familjerna ofta gör stora ansträngningar att få ihop tillräckligt mycket pengar till en ”passande begravning”, även om det kan innebära ekonomiska svårigheter och att de blir skuldsatta.

 Jehovas vittnen har under årens lopp grundligt avslöjat oskriftenliga begravningsseder. * Däribland seden att vaka över den döde, utgjuta dryckesoffer, tala och framföra önskemål till den döde, utföra ceremonier på årsdagen av begravningen och andra seder som grundar sig på uppfattningen att något i en människa lever vidare efter döden. Sådana seder vanärar Gud, eftersom de är orena och ett tomt bedrägeri som grundar sig på ”människors tradition”, inte på Guds sanningsord. (Jesaja 52:11; Kolosserna 2:8)

Påtryckningar att följa seder och bruk

Det har varit en utmaning för vissa att inte följa traditionella seder, i synnerhet i länder där det anses vara mycket viktigt att ära de döda. På grund av att Jehovas vittnen inte följer sådana seder har de betraktats med misstänksamhet eller anklagats för att vara samhällsfientliga och respektlösa mot de döda. Somliga som har haft en rätt förståelse av Bibelns sanning har av fruktan för att framstå som annorlunda gett efter för kritik och påtryckningar. (1 Petrus 3:14) Andra har menat att sådana seder är en del av deras kultur och att de inte helt kan undvikas. Åter andra har menat att om de vägrade att följa sådana seder skulle det kunna få människor att bli avogt inställda till Guds folk.

Vi vill inte i onödan väcka anstöt. Men Bibeln visar att vår fasta ståndpunkt för sanningen kommer att leda till ogillande från den värld som är fjärmad från Gud. (Johannes 15:18, 19; 2 Timoteus 3:12; 1 Johannes 5:19) Vi intar frivilligt en sådan ståndpunkt, eftersom vi vet att vi måste skilja oss från dem som är i andligt mörker. (Malaki 3:18; Galaterna 6:12) Jesus motstod Satans försök att få honom att göra något som misshagade Gud, och vi måste också motstå pressen att handla på ett sätt som misshagar Gud. (Matteus 4:3–7) Sanna kristna är i första hand intresserade av att behaga Jehova Gud och ära honom som sanningens Gud och låter sig inte påverkas av människofruktan. Detta gör de genom att inte ge efter för de påtryckningar att bryta mot Bibelns normer för sann tillbedjan som andra kan utöva på dem. (Ordspråksboken 29:25; Apostlagärningarna 5:29)

Respektera de döda – ära Jehova

Det är naturligt att känna stor känslomässig smärta och sorg när någon man älskar dör. (Johannes 11:33, 35) Att vårda minnet av någon älskad och att ordna med en värdig begravning är passande och lämpliga uttryck för vår kärlek. Men Jehovas vittnen uthärdar den oerhörda sorg som dödsfall medför utan att ta del i traditionella sedvänjor som misshagar Gud. Detta är inte lätt för dem som har växt upp i kulturer där fruktan för de döda är stark. Det kan vara en utmaning att bevara sin balans när man är känslomässigt plågad av någon närståendes död. Likväl blir trogna kristna styrkta av Jehova, ”all trösts Gud”, och de får också kärleksfullt stöd från medtroende. (2 Korinthierna 1:3, 4) Dessa sanna kristnas starka övertygelse att de som är omedvetna och vilar i Guds minne en dag skall få liv igen ger dem all anledning att inte befatta sig med oskriftenliga begravningsseder som är i strid med hoppet om en uppståndelse.

Vi kan verkligen vara glada över att Jehova har kallat oss ”ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. (1 Petrus 2:9) När vi gläds åt ett barns födelse och när vi sörjer någon som har dött, må då vår starka önskan att göra det som är rätt, och vår djupa kärlek till Jehova Gud, alltid få oss att ”fortsätta att vandra som ljusets barn”. Må vi aldrig tillåta oss att bli andligt besmittade av okristna seder som misshagar Gud. (Efesierna 5:8)

[Fotnoter]