Levnadsskildring

Vi lärde oss att fullständigt förtrösta på Jehova

BERÄTTAT AV NATALIE HOLTORF

Året var 1945. En dag i juni dök en gråblek man upp utanför vårt hus och väntade tålmodigt vid dörren. Min yngsta dotter Ruth ropade förskräckt: ”Mamma, det står en farbror vid dörren!” Föga anade hon att främlingen var hennes far – min käre make, Ferdinand. Två år tidigare, bara tre dagar efter det att Ruth hade fötts, hade Ferdinand åkt hemifrån, blivit gripen och till sist hamnat i ett av nazisternas koncentrationsläger. Men nu äntligen fick Ruth träffa sin far, och vår familj var återförenad. Ferdinand och jag hade så mycket att berätta för varandra!

FERDINAND föddes 1909 i Kiel i Tyskland, och jag föddes 1907 i Dresden, också i Tyskland. När jag var 12 år kom vår familj för första gången i kontakt med bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Vid 19 års ålder begärde jag mitt utträde ur evangeliska kyrkan och överlämnade mitt liv åt Jehova.

Ferdinand, å sin sida, tog examen som sjöbefäl och gick till sjöss. Under sina resor funderade han mycket över om det fanns en Skapare. Tillbaka i hamn besökte han sin bror som var bibelforskare. Det besöket räckte för att övertyga honom om att Bibeln hade svaren på hans frågor. Han lämnade den lutherska kyrkan och bestämde sig också för att sluta som sjöman. Efter sin första dag i förkunnartjänsten kände han att det här var något som han verkligen ville fortsätta med  resten av sitt liv. Samma kväll överlämnade Ferdinand sitt liv åt Jehova. Han blev döpt i augusti 1931.

Sjöman och förkunnare

I november 1931 tog Ferdinand tåget till Nederländerna för att hjälpa till med predikoarbetet där. När han berättade för brodern som organiserade arbetet i landet att han hade varit sjöman, utbrast brodern: ”Du är precis den vi behöver!” Bröderna hade hyrt en båt så att en grupp pionjärer (heltidsförkunnare) skulle kunna predika för dem som bodde längs vattenvägarna i norra delen av landet. Besättningen var på fem personer, men ingen kunde föra båten. Så Ferdinand fick bli skeppare ombord.

Sex månader senare ombads han att tjäna som pionjär i Tilburg i södra delen av Nederländerna. Ungefär samtidigt kom jag också dit för att tjäna som pionjär och träffade då Ferdinand. Men nästan genast blev vi tillfrågade om vi ville flytta till Groningen i norra delen av landet. Där gifte vi oss i oktober 1932, och i ett hus som användes av flera pionjärer tillbringade vi vår smekmånad, samtidigt som vi var upptagna i pionjärtjänsten!

År 1935 föddes vår dotter Esther. Trots att vi inte hade så stora inkomster, var vi fast beslutna att fortsätta som pionjärer. Vi flyttade till en by och bosatte oss i ett litet hus. Den ena dagen var jag hemma och tog hand om vår dotter medan min man gjorde en heldag i tjänsten, och nästa dag var rollerna ombytta. Så fortsatte vi ända tills Esther var tillräckligt gammal för att följa med oss ut i tjänsten.

Det dröjde inte länge förrän hotfulla moln började torna upp sig vid den politiska horisonten i Europa. Vi hörde talas om förföljelsen av vittnena i Tyskland och förstod att det snart skulle bli vår tur. Vi undrade hur vi skulle klara av sådan grym förföljelse. År 1938 utfärdade de nederländska myndigheterna ett dekret som förbjöd utländska kolportörer att sprida religiös litteratur. För att vi skulle kunna fortsätta vår förkunnartjänst gav nederländska vittnen oss namnen på personer som hade visat intresse för vår verksamhet, och några av dem kunde vi studera Bibeln med.

Vid den här tiden skulle Jehovas vittnen hålla ett konvent. Vi hade inte råd att köpa biljetter för att åka tåg till konventet, men vi ville ändå gärna vara med. Därför gav vi oss i väg på en tre dagars cykeltur, med Esther i en liten barnsits framtill. På nätterna fick vi sova över hos vittnen som bodde längs vägen. Det var underbart att få vara med vid vårt första landskonvent! Programmet gav oss styrka inför de prövningar som låg framför oss. Framför allt blev vi påminda om att förtrösta på Gud. Orden i  Psalm 31:6 blev vårt motto: ”Jag förtröstar på Jehova.”

Jagad av nazisterna

I maj 1940 invaderade nazisterna Nederländerna. Kort därefter kom Gestapo, hemliga polisen, på ett oväntat besök precis när vi höll på att packa upp en sändning med biblisk litteratur. De tog Ferdinand till Gestapos högkvarter. Esther och jag besökte honom regelbundet där, och ibland blev han förhörd och slagen mitt framför ögonen på oss. I december blev han plötsligt frigiven, men friheten varade inte så länge. En kväll när vi kom hem såg vi en Gestapobil i närheten. Ferdinand lyckades komma undan medan jag och Esther gick in i huset. Gestapo väntade på oss, och de ville åt Ferdinand. Samma kväll, när Gestapo hade åkt, kom den nederländska polisen och tog mig till förhör. Nästa dag gömde Esther och jag oss hemma hos ett par som nyligen blivit döpta som Jehovas vittnen, familjen Norder, och de gav oss skydd och lät oss bo hos dem.

Mot slutet av januari 1941 greps ett pionjärpar som bodde i en husbåt. Dagen efter gick Ferdinand och en kretstillsyningsman (en resande tillsyningsman) ombord för att ta hand om några av parets ägodelar, men då gav sig några av Gestapos kollaboratörer på dem. Ferdinand lyckades bryta sig loss och fly på sin cykel, men kretstillsyningsmannen fördes till fängelse.

De ansvariga bröderna bad Ferdinand ta över uppgiften som kretstillsyningsman. Det innebar att han inte skulle kunna vara hemma mer än tre dagar varje månad. Det här var en ny utmaning för oss, men jag fortsatte ändå som pionjär. Gestapo hade intensifierat sitt sökande efter vittnena, så vi fick ideligen byta bostad. År 1942 flyttade vi tre gånger. Till slut hamnade vi i Rotterdam, långt ifrån den plats där Ferdinand bedrev sin underjordiska förkunnarverksamhet. Vid det laget väntade jag vårt andra barn. Familjen Kamp, vars två söner nyligen hade blivit förda till koncentrationsläger, tog kärleksfullt emot oss i sitt hem.

Gestapo tätt i hälarna

I juli 1943 föddes Ruth, vårt andra barn. Efter hennes födelse kunde Ferdinand vara med oss i tre dagar, men sedan var han tvungen att åka i väg, och det var det sista vi såg av honom på länge. Omkring tre veckor senare blev han gripen i Amsterdam. Han fördes till Gestapos förläggning, där hans identitet bekräftades. Gestapo utsatte honom för intensiva förhör, och de försökte tvinga honom att lämna upplysningar om vår predikoverksamhet. Men det enda Ferdinand lät dem få veta var att han var ett Jehovas vittne och att han inte var politiskt engagerad. Gestapoofficerarna var rasande över att Ferdinand, som var tysk medborgare, inte hade inställt sig till militärtjänst, och de hotade med att avrätta honom för förräderi.

De följande fem månaderna satt Ferdinand inspärrad i en fängelsecell och uthärdade ständiga hotelser om att bli avrättad av en exekutionspluton. Men han vacklade inte i sin lojalitet mot Jehova. Vad hjälpte honom att bevara sig andligen stark? Guds ord, Bibeln. Som ett Jehovas vittne fick han naturligtvis inte ha någon bibel, men andra fångar kunde begära att få en. Så Ferdinand övertalade sin cellkamrat att be sin familj skicka en bibel, och det gjorde mannen också. Många år senare brukade Ferdinand berätta om den här episoden, och varje gång han gjorde det lyste det i ögonen på honom, och han sade: ”Vilken tröst den bibeln gav mig!”

I början av januari 1944 fördes han plötsligt till ett koncentrationsläger i Vught i Nederländerna. Den här förflyttningen visade sig oväntat bli en välsignelse för honom,  för där träffade han 46 andra Jehovas vittnen. När jag fick veta att han hade flyttats dit blev jag så glad över att han fortfarande var i livet.

De predikade utan uppehåll i koncentrationslägret

Livet i lägret var mycket hårt. Fångarna led svårt av svält, det var bitande kallt, och det fanns inga varma kläder. Ferdinand fick svår halsfluss. Efter ett långt upprop ute i kylan gick han till sjukavdelningen. Patienter med 40 graders feber eller mer fick stanna. Men det fick inte Ferdinand, för han hade bara 39 grader. Han blev tillsagd att gå tillbaka till arbetet. Men omtänksamma medfångar hjälpte honom genom att gömma honom kortare stunder på ett ställe där det var lite varmare. Det blev också mer uthärdligt när vädret blev varmare. När en del av bröderna fick matpaket, delade de dessutom med sig av innehållet, så Ferdinand återhämtade sig lite.

Innan min man togs till fånga hade hela hans liv kretsat kring förkunnartjänsten, och innanför lägermurarna fortsatte han att berätta för andra om sin tro. Lägerofficerarna hånade honom ofta på grund av hans lila triangel, märket som visade att en fånge var ett Jehovas vittne. Men Ferdinand betraktade de här kommentarerna som ett tillfälle att inleda samtal med dem. Till att börja med kunde bröderna bara vittna i de baracker där de flesta fångar redan var Jehovas vittnen, så de frågade sig hur de skulle kunna nå fler fångar. Utan att veta om det kom lägerledningen med en lösning. Hur då?

Bröderna hade ett hemligt förråd av biblisk litteratur, och de hade också tolv biblar. En dag hittade vakterna en del litteratur, men de kunde inte lista ut vem den tillhörde. Så lägerofficerarna bestämde sig för att splittra gruppen av vittnen. Som straff flyttade man därför alla bröder till baracker där det inte fanns några andra vittnen. När bröderna åt var de dessutom tvungna att sitta bredvid fångar som inte var vittnen. Den här anordningen visade sig vara en välsignelse. Nu kunde bröderna göra det som de hade önskat hela tiden – predika för så många av fångarna som möjligt.

Två döttrar att uppfostra på egen hand

Under tiden bodde jag och mina två döttrar kvar i Rotterdam. Vintern 1943/1944 var ovanligt sträng. Bakom huset fanns ett luftvärnsbatteri bemannat av tyska soldater, och framför oss låg Waalhaven, ett av huvudmålen för de allierades bomber. Det var inte direkt den säkraste platsen att gömma sig på. Dessutom var det ont om mat. Mer än någonsin lärde vi oss att fullständigt förtrösta på Jehova. (Ordspråksboken 3:5, 6)

Esther, som då var åtta år, hjälpte vår lilla familj genom att stå och köa vid ett soppkök. Men när det blev hennes tur var maten ofta slut. En gång när hon var ute och letade efter mat hamnade hon mitt i ett flyganfall. När jag hörde explosionerna blev jag panikslagen. Men min oro förbyttes snart i glädjetårar när hon kom tillbaka oskadd och dessutom hade med sig några sockerbetor. ”Vad hände?” var det första jag frågade. Hon svarade lugnt: ”När bomberna föll gjorde jag precis som pappa hade sagt åt mig: ’Lägg dig raklång på marken, ligg kvar där och be.’ Och det fungerade!”

På grund av min tyska brytning var det säkrare att låta Esther handla hem det lilla som fortfarande gick att få tag på. Det här undgick inte de tyska soldaternas uppmärksamhet, och de började fråga ut henne. Men hon avslöjade ingenting. Hemma undervisade jag Esther i Bibeln, och eftersom hon inte kunde gå i skolan, lärde jag henne olika färdigheter, till exempel att läsa och skriva.

Esther hjälpte mig också i tjänsten på fältet. Om jag hade avtalat om att studera  Bibeln med någon, gick Esther i förväg för att se om ”kusten var klar”. Personen som jag studerade med kunde till exempel ha ställt en blomkruka på ett visst ställe på fönsterbrädan om det var fritt fram, och Esther kontrollerade då att blomkrukan stod där den skulle. Medan vi studerade stannade Esther kvar utanför och höll utkik efter tecken på fara, samtidigt som hon drog barnvagnen med lilla Ruth i fram och tillbaka på gatan.

Till Sachsenhausen

Hur gick det då för Ferdinand? I september 1944 tvingades han tillsammans med många andra att gå i väg till en järnvägsstation, där grupper om 80 fångar föstes in i väntande godsvagnar. I varje godsvagn fanns två hinkar, en som fungerade som toalett och en som innehöll dricksvatten. Resan tog tre dygn, och det var så trångt att alla var tvungna att stå. Ventilationen var mycket dålig. Det fanns inga öppningar i godsvagnarna, bara små glipor här och där. Hettan, hungern och törsten – för att inte tala om stanken – som de fick uthärda trotsar all beskrivning.

Tåget bromsade in och stannade vid det ökända koncentrationslägret Sachsenhausen. Fångarna fråntogs alla personliga ägodelar de hade kvar – utom de tolv små biblar som vittnena hade tagit med sig på resan!

Ferdinand fördes tillsammans med åtta andra bröder till ett satellitläger i Rathenow för att arbeta med tillverkning av krigsutrustning. Trots att bröderna ofta blev hotade med avrättning, vägrade de att utföra den sortens arbete. För att uppmuntra varandra att stå fasta läste de en bibelvers tillsammans varje morgon, till exempel Psalm 18:2, så att de kunde ha den i tankarna under dagen. Det här hjälpte dem att meditera över andliga ting.

Ljudet av artillerield tillkännagav slutligen att ryska och allierade trupper närmade sig. Ryssarna kom först till det läger där Ferdinand och hans kamrater befann sig. De gav fångarna lite mat och beordrade dem att lämna lägret. I slutet av april 1945 tillät den ryska armén att de återvände hem.

Familjen återförenad till slut

Den 15 juni kom Ferdinand till Nederländerna. Bröderna i Groningen välkomnade honom varmt. Han fick snart veta att vi var i livet och bodde någonstans i landet, och vi fick höra att han var tillbaka. Det kändes som en hel evighet innan vi träffades. Men så äntligen en dag ropade lilla Ruth: ”Mamma, det står en farbror vid dörren!” Där stod min älskade man, barnens far!

Många problem behövde lösas innan vi kunde fungera normalt som familj igen. Vi hade ingenstans att bo, och ett stort problem var hur vi skulle få tillbaka vårt uppehållstillstånd. Eftersom vi var tyskar, behandlades vi i flera år som utstötta av de nederländska  myndigheterna. Men till slut kunde vi slå oss till ro och återuppta det liv som vi så länge hade längtat efter – att få tjäna Jehova tillsammans som familj.

”Jag förtröstar på Jehova”

När Ferdinand och jag längre fram träffade några av våra vänner som precis som vi hade uthärdat den här svåra tiden, påminde vi varandra om vilken kärleksfull vägledning Jehova hade gett oss under den perioden. (Psalm 7:1) Vi gladdes över att Jehova lät oss ha del i att främja Guds kungarikes intressen under de här åren, och vi sade ofta att vi var lyckliga över att vi ägnat oss åt Jehovas heliga tjänst i vår ungdom. (Predikaren 12:1)

Efter den här perioden av förföljelse under nazisttiden tjänade Ferdinand och jag Jehova tillsammans i över 50 år, innan Ferdinand avslutade sin jordiska levnadsbana den 20 december 1995. Själv är jag snart 98 år. Varje dag tackar jag Jehova för att våra barn var till ett sådant stöd under den här svåra tiden och för att jag fortfarande får göra det jag kan i tjänsten till hans namns ära. Jag är så tacksam för allt som Jehova har gjort för mig, och jag önskar av hela mitt hjärta fortsätta leva upp till mitt motto: ”Jag förtröstar på Jehova.” (Psalm 31:6)

[Bild på sidan 19]

Ferdinand och jag i oktober 1932

[Bild på sidan 19]

Båten Almina med besättning

[Bild på sidan 22]

Ferdinand, våra barn och jag