Bär sanningen frukt hos dem du undervisar?

NÄR Eric sade att han inte längre ville vara ett Jehovas vittne, blev hans föräldrar alldeles förtvivlade. Det kom som en blixt från klar himmel. Som liten pojke hade Eric varit med vid familjestudiet, gått på mötena och samarbetat med församlingen i tjänsten på fältet. Han verkade så att säga vara i sanningen. Men nu när Eric hade flyttat hemifrån förstod hans föräldrar att han aldrig hade gjort sanningen till sin egen. Den insikten kom som en chock för dem, och de blev mycket besvikna.

Andra har upplevt liknande känslor när någon de studerar Bibeln med plötsligt inte vill studera längre. Vid sådana tillfällen frågar de sig ofta: ”Varför förstod jag inte vad som var på gång?” Kan vi, innan det inträffar en andlig katastrof, avgöra om sanningen bär frukt hos dem vi undervisar? Och hur kan vi vara säkra på att sanningen är verksam både i oss själva och i dem vi undervisar? I sin välkända liknelse om såningsmannen gav Jesus en ledtråd till svaren på de här frågorna.

Sanningen måste nå hjärtat

Jesus sade: ”Utsädet är Guds ord. Men det [som såddes] i den utmärkta jorden, det är de som efter att ha hört ordet med ett rätt och gott hjärta behåller det och bär frukt med uthållighet.” (Lukas 8:11, 15) Innan sanningen om Riket kan bära frukt hos dem vi studerar med, måste den alltså slå rot i deras symboliska hjärta. Bra utsäde i utmärkt jord börjar genast gro och bära frukt, och Jesus försäkrar oss om att det är på samma sätt med ett gott hjärta. När sanningen från Gud sjunker ner i ett sådant hjärta ger det omedelbart resultat, och sanningen bär frukt. Hur visar det sig?

Vi måste försöka se till de inre egenskaperna och inte bara till det en person visar utåt. Att någon har en rutin för tillbedjan är inte alltid ett uttryck för vad han eller hon egentligen har i sitt hjärta. (Jeremia 17:9, 10; Matteus 15:7–9) Vi behöver se djupare. Vi bör kunna se en tydlig förändring av personens önskningar, motiv och prioriteringar. Och man bör se att han eller hon utvecklar den nya personligheten, som svarar mot Guds vilja. (Efesierna 4:20–24) För att ta ett exempel: När thessalonikerna fick höra de goda nyheterna, sade Paulus att de villigt tog emot dem som Guds ord. Men det var den uthållighet de senare gav prov på, och deras trohet och kärlek, som bekräftade för honom att sanningen också var ”verksam i [dem]”. (1 Thessalonikerna 2:13, 14; 3:6)

Det som finns i hjärtat hos den som studerar kommer naturligtvis förr eller senare till uttryck i hans eller hennes uppförande, som exemplet med Eric visar. (Markus 7:21, 22; Jakob 1:14, 15) Men när vissa dåliga egenskaper blir uppenbara genom en persons handlingssätt, kan det tyvärr vara för sent. Utmaningen ligger därför i att försöka upptäcka bristerna innan de andligt sett blir stenar att snava på. Vi måste försöka se vad som finns i det symboliska hjärtat. Hur kan vi göra det?

Lär av Jesus

Jesus kunde naturligtvis helt och fullt förstå vad som fanns i andras hjärtan. (Matteus  12:25) Det kan inte vi. Men han visade ändå att vi kan urskilja en persons önskningar, motiv och prioriteringar. På samma sätt som en kompetent läkare använder olika metoder för att upptäcka vad som är fel med en patients fysiska hjärta, använde Jesus Guds ord för att ”hämta upp” och avslöja ”hjärtats tankar och avsikter”, även om de fortfarande var dolda för en ytlig betraktare. (Ordspråksboken 20:5; Hebréerna 4:12)

Jesus hjälpte till exempel Petrus att bli medveten om en brist som längre fram blev en sten att snava på. Jesus visste att Petrus älskade honom. Strax innan hade Jesus faktiskt anförtrott Petrus ”himlarnas kungarikes nycklar”. (Matteus 16:13–19) Men Jesus visste också att apostlarna var en måltavla för Satan. Under den tid som låg framför dem skulle de bli hårt pressade att kompromissa. Jesus urskilde tydligtvis att några av apostlarna hade brister i sin tro. Därför drog han sig inte för att påpeka för dem vad de behövde arbeta på. Vi skall se hur han valde att resonera om det.

Matteus 16:21 säger: ”Alltifrån den tiden började Jesus Kristus visa sina lärjungar att han måste ... utstå många lidanden ... och bli dödad.” Lägg märke till att Jesus visade dem, inte bara talade om för dem, vad som skulle hända honom. Det är högst troligt att han tog hjälp av Bibeln, kanske Psalm 22:14–18 eller Jesaja 53:10–12, som visar att Messias skulle få lida och dö. Genom att läsa eller citera direkt från Skrifterna gav Jesus hur som helst både Petrus och de andra en möjlighet att låta hjärtat tala. Hur skulle de reagera på att det skulle bli förföljelse?

Hur oförskräckt och nitisk Petrus än var visade han genom sitt spontana svar en brist i sitt tänkesätt. Han sade: ”Var barmhärtig mot dig själv, Herre; du skall inte alls få detta slut.” Petrus tänkte alldeles uppenbart i fel banor, för som Jesus påpekade tänkte han ”inte Guds tankar, utan människors” – ett allvarligt misstag som kunde få allvarliga konsekvenser. Så vad gjorde Jesus? Han gav först Petrus en skarp tillrättavisning och sade sedan till honom och de andra lärjungarna: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och lyfta upp sin tortyrpåle och ständigt följa mig.” Han utvecklade tankarna i Psalm 49:8 och Psalm 62:12 och påminde dem omtänksamt om att deras eviga framtid inte låg hos människor, som inte kan ge räddning, utan hos Gud. (Matteus 16:22–28)

Även om Petrus längre fram gav efter för fruktan och förnekade Jesus tre gånger, var utan tvivel det här ett av de samtal som hjälpte honom att snabbt återhämta sig andligen. (Johannes 21:15–19) Bara 50 dagar senare stod Petrus modigt upp inför folkskarorna i Jerusalem och vittnade om Jesu uppståndelse. Under de veckor, månader och år som skulle följa mötte han modigt sådana utmaningar som att bli arresterad, slagen och kastad i fängelse, och han blev ett mycket fint exempel på en som bevarade sin ostrafflighet utan att frukta. (Apostlagärningarna 2:14–36; 4:18–21; 5:29–32, 40–42; 12:3–5)

Vad kan vi lära av detta? Lade du märke till vad Jesus gjorde för att hämta upp och visa vad som fanns i Petrus hjärta? Han började med att välja ut ett par lämpliga bibelställen  för att göra Petrus uppmärksam på vad saken gällde. Sedan gav han Petrus möjlighet att spontant säga sin mening. Till sist gav han Petrus fler bibliska råd för att hjälpa honom att korrigera sina tankar och känslor. Du kanske tänker att du aldrig skulle klara av att undervisa på samma sätt, men de två följande erfarenheterna visar att förberedelse och förtröstan på Jehova kan hjälpa vem som helst av oss att följa Jesu exempel.

Hämta upp det som finns i hjärtat

När en kristen far fick reda på att hans två söner, som gick i första och andra klass, hade tagit godis från lärarens kateder, satte han sig ner och resonerade med dem. Han berättar att han i stället för att bara avfärda det hela som ett oskyldigt pojkstreck försökte ”hämta upp det som fanns i deras hjärtan och förstå vad som hade fått dem att göra något så dumt”.

Han frågade pojkarna vad som hände med Akan, som det talas om i Josuas sjunde kapitel. Pojkarna förstod genast vart han ville komma och berättade vad de hade gjort. De hade redan dåligt samvete. Han bad dem läsa Efesierna 4:28, där det sägs: ”Må den som stjäl inte stjäla mer utan i stället arbeta hårt ..., så att han kan ha något att dela ut åt den som behöver.” För att inskärpa Bibelns råd fick barnen sedan köpa godis och ge det till sin lärare i ersättning för det som de hade tagit.

Pappan säger vidare: ”När vi upptäckte att barnen tänkte i felaktiga banor resonerade vi med dem. På det viset försökte vi ersätta dåliga motiv med goda och rena motiv.” De här föräldrarna efterliknade Jesus när de undervisade sina barn, och det fick med tiden goda resultat. Deras båda söner blev så småningom inbjudna att bli medlemmar av Betelfamiljen vid huvudkontoret i Brooklyn i New York, där en av dem fortfarande tjänar nu 25 år senare.

Tänk också på hur en kristen syster kunde hjälpa den kvinna som hon studerade Bibeln med. Kvinnan var med vid möten och gick i tjänsten, och hon hade redan talat om att hon önskade bli döpt. Men hon verkade förtrösta mer på sin egen förmåga än på Jehova. ”Som ensamstående hade hon kanske blivit mer oberoende än hon själv insåg, och jag var orolig för både hennes fysiska och andliga hälsa”, berättar systern.

Hon tog därför initiativet att resonera med kvinnan om Matteus 6:33 och uppmuntrade henne att försöka ändra sina prioriteringar, sätta Guds kungarike främst och lita på att Jehova ordnar allt till det bästa. Hon frågade henne rakt på sak: ”Tror du att du har fått svårt att lita på andra och förtrösta på Jehova, eftersom du är van att ta hand om dig själv?” Kvinnan berättade då att hon nästan slutat att be. Förkunnaren uppmuntrade henne då att följa rådet i Psalm 55:22 och kasta bördan på Jehova, eftersom han, som det sägs i 1 Petrus 5:7, ”bryr sig om” oss. Detta rörde kvinnans hjärta. Vittnet berättar: ”Det var en av de få gånger jag såg henne gråta.”

Låt sanningen fortsätta att forma er

Vi blir verkligen glada när vi ser att de vi undervisar tar emot Bibelns sanning. Men om vi skall kunna hjälpa andra, måste vi själva föregå med gott exempel. (Judas, vers 22, 23) Vi bör alla följa rådet: ”Fortsätt att med  fruktan och bävan arbeta på er egen räddning.” (Filipperna 2:12) Det innebär bland annat att regelbundet låta ljuset från Skrifterna lysa på våra hjärtan, så att det avslöjar vilka attityder, begär och känslor vi har som kanske måste justeras. (2 Petrus 1:19)

Har du till exempel inte samma nit för kristna aktiviteter som du hade förr? Hur kommer det sig i så fall? En anledning kan vara att du litar för mycket på dig själv. Hur kan du komma fram till om det är så? Läs Haggaj 1:2–11 och tänk på hur Jehova resonerade med judarna som hade återvänt. Fråga sedan dig själv: ”Oroar jag mig för mycket för min ekonomiska situation och för det materiella? Litar jag verkligen på att Jehova tar hand om familjen om jag prioriterar andliga ting? Eller känner jag att jag först av allt måste ta hand om mig själv?” Om du måste justera ditt tänkesätt eller dina känslor, vänta då inte med att göra det. Råden i Bibeln, som i Matteus 6:25–33; Lukas 12:13–21 och 1 Timoteus 6:6–12, lägger grunden för en balanserad syn på materiella behov och ägodelar, en syn som garanterar Jehovas fortsatta välsignelse. (Malaki 3:10)

Sådan här uppriktig självrannsakan kan göra att man vaknar upp. Det kan vara en jobbig känsla att erkänna svagheter som vi har blivit medvetna om. Men när du kärleksfullt tar initiativet att hjälpa ditt barn, den du studerar Bibeln med eller rentav dig själv, oavsett hur personligt eller känsligt något kan vara, kan du mycket väl ha tagit första steget mot att rädda hans eller hennes liv, eller ditt eget. (Galaterna 6:1)

Men vad gör man om ansträngningarna inte verkar ge resultat? Ge inte snabbt upp. Det kan vara en känslig, tidskrävande och ibland frustrerande process att korrigera ett ofullkomligt hjärta. Men det kan också ge mycket goda resultat.

Eric, som nämndes i början av artikeln, vaknade så småningom upp och började ”vandra i sanningen”. (2 Johannes, vers 4) ”Det var först när jag insåg vad jag hade förlorat som jag återvände till Jehova”, säger han. Med hjälp av sina föräldrar tjänar Eric Jehova troget igen. Även om han en gång inte gillade sina föräldrars upprepade försök att nå hans hjärta, uppskattar han nu verkligen det de gjorde för honom. ”Mina föräldrar är underbara, de slutade aldrig att älska mig”, säger han.

När vi låter ljuset från Guds ord lysa på hjärtat hos dem vi undervisar, visar vi kärleksfull omtanke. (Psalm 141:5) Genom att hämta upp det som finns i hjärtat hos dina barn och dem som du studerar Bibeln med kan du få bevis för att den nya kristna personligheten har börjat utvecklas hos dem. Låt sanningen forma dig själv och andra genom att ”rätt handskas med sanningens ord”. (2 Timoteus 2:15)

[Bild på sidan 29]

Jesu ord avslöjade en brist hos Petrus

[Bild på sidan 31]

Använd Bibeln för att hämta upp det som finns i hjärtat