Krig med ord – Varför är de så skadliga?

”Varifrån kommer krig och varifrån kommer stridigheter bland er?” (JAKOB 4:1)

BIBELSKRIBENTEN Jakob riktade inte sin fråga till de soldater i Roms legioner som var invecklade i erövringskrig, och hans syfte var inte heller att utforska motiven bakom de judiska sikariernas, eller ”dolkmännens”, gerillakrigföring under det första århundradet. Det Jakob tänkte på var dispyter som kunde beröra så få som två personer. Varför det? Därför att sådana strider är destruktiva, precis som krig är. Tänk på följande bibliska berättelser.

Patriarken Jakobs söner hatade sin bror Josef så mycket att de sålde honom som slav. (1 Moseboken 37:4–28) Längre fram sökte Israels kung, Saul, döda David. Varför det? Därför att han var avundsjuk på David. (1 Samuelsboken 18:7–11; 23:14, 15) Under det första århundradet störde två kristna kvinnor, Evodia och Syntyke, friden i en hel församling med sina gräl. (Filipperna 4:2)

Längre fram i tiden kunde män lösa sina meningsskiljaktigheter i dueller, antingen med svärd eller pistol. Ofta dog en av duellanterna eller blev skadad för livet. De som i dag ligger i fejd med någon begränsar oftast sina vapen till hårda, sårande ord. Även om det kanske inte spills något blod, skadar verbala attacker människors känslor och goda rykte. Ofta är det de oskyldiga som blir lidande i de här ”krigen”.

Tänk på det som hände för några år sedan när en anglikansk präst anklagade en annan präst för att missköta kyrkans ekonomi. Deras strid blev allmänt känd, och deras församling splittrades i två fraktioner. En del medlemmar vägrade att närvara vid de gudstjänster som leddes av den präst som de var emot. Deras ömsesidiga förakt var så starkt att de nonchalerade varandra när de besökte gudstjänsterna i kyrkan. När den präst som kom med  anklagelserna själv blev anklagad för sexuell omoraliskhet trappades ordkriget upp.

Ärkebiskopen av Canterbury riktade sig till de båda prästerna och kallade deras strid ”en kräftsvulst” och ”en skandal som vanärar vår Herres namn”. År 1997 gick den ene prästen med på att avgå. Den andre höll dock fast vid sin tjänst ända tills han var tvungen att lämna den på grund av att han hade uppnått pensionsåldern. Men han stannade kvar in i det längsta och avgick först den dag då han fyllde 70 år, den 7 augusti 2001. I The Church of England Newspaper nämndes det att detta var samma dag som man firade ”Sankt” Victricius. Vem var han? En biskop på 300-talet som sägs ha blivit pryglad på grund av att han vägrade att strida i en armé. Tidningen noterade skillnaden mellan dessa båda mäns inställning och sade: ”Att vägra att ta del i en kyrklig strid var ingenting som kännetecknade [den avgående prästen].”

De här prästerna skulle ha kunnat undvika att skada sig själva och andra om de hade tillämpat rådet i Romarna 12:17, 18: ”Återgälda ingen med ont för ont. Sträva efter det som är gott och riktigt i alla människors ögon. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.”

Hur är det med dig? Om du blir sårad eller förolämpad av någon, blir du då så förbittrad att du ger dig in i en ordstrid? Eller undviker du hårda ord och håller dörren öppen för att fridsamma relationer skall kunna återställas? Om du sårar eller förolämpar någon, undviker du då den personen och hoppas att tiden skall läka alla sår? Eller är du snabb att be om ursäkt? Oavsett om du ber om förlåtelse eller ger förlåtelse, mår du bättre av att försöka sluta fred med andra. Bibelns råd kan hjälpa oss att lösa även långvariga konflikter, vilket följande artikel kommer att visa.