Välsignelserna av att sluta fred

ED VAR döende, och Bill hatade honom. Tjugo år tidigare hade Ed fattat ett beslut som medfört att Bill förlorat sitt arbete, och det skilde de här en gång så nära vännerna åt. Ed försökte nu be om ursäkt, så att han skulle kunna dö i frid, men Bill vägrade att lyssna på honom.

Nästan 30 år senare, när Bill närmade sig döden, förklarade han varför han inte hade velat förlåta honom. ”Ed hade inte behövt göra det han gjorde mot sin bäste vän. Jag ville helt enkelt inte försonas med honom efter 20 år. ... Jag kan ha haft fel, men det var så jag kände det.” *

Personliga meningsskiljaktigheter får inte alltid en så här tragisk utgång, men de får ofta människor att känna sig sårade och bittra. Tänk dig en person som känner det på samma sätt som Ed. Insikten om att han har fattat ett beslut som har orsakat skada kan göra att han får leva med ett dåligt samvete och en stark saknad av en tidigare vän. Men han känner sig också sårad när han tänker på hur hans förorättade kamrat kastat bort deras vänskap, som om den inte var värd någonting alls.

Den som känner det på samma sätt som Bill ser sig däremot själv som ett oskyldigt offer och kan känna sig verkligt bitter och stött. Ur hans synvinkel borde hans tidigare vän ha vetat bättre, och kanske hade han orsakat skadan med flit. När det uppstår meningsskiljaktigheter  mellan två personer är ofta båda övertygade om att de har rätt och att den andre är skuld till allt. Två före detta vänner kan därför uppleva det som om de i bildlig bemärkelse är i krig med varandra.

De fortsätter att strida med tysta vapen – den ene vänder sig bort när den andre går förbi, och de nonchalerar varandra när de träffas tillsammans med andra. De iakttar varandra förstulet på avstånd eller stirrar fientligt och hätskt på varandra. Och när de talar är det korthugget, eller så ger de varandra förolämpningar som skär som knivar.

Även om de verkar ha totalt olika uppfattningar, finns det troligen sådant som de är överens om. De kan erkänna att de har allvarliga problem och att det är tråkigt att bryta kontakten med en nära vän. Båda känner förmodligen smärtan från det inflammerade såret, och båda vet att något borde göras för att läka det. Men vem vill ta det första steget för att rätta till förhållandet och sluta fred? Ingen är villig till det.

För 2 000 år sedan hade Jesu lärjungar ibland hetsiga dispyter med varandra. (Markus 10:35–41; Lukas 9:46; 22:24) Efter ett av deras gräl frågade Jesus: ”Vad höll ni på att diskutera om på vägen?” Ingen av dem svarade, eftersom de skämdes. (Markus 9:33, 34) Jesu undervisning hjälpte dem att bli sams igen. Hans råd och några av hans lärjungars råd hjälper fortfarande människor att lösa konflikter och att reparera brutna vänskapsförhållanden. Låt oss se hur.

Sträva efter att sluta fred

”Jag vill inte prata med den där personen. Jag vill aldrig se honom mer.” Om du har sagt så om någon, behöver du göra något åt det, som följande bibeltexter visar.

Jesus lärde: ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder.” (Matteus 5:23, 24) Han sade också: ”Om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel i enrum med honom.” (Matteus 18:15) Vare sig du har sårat någon eller någon har sårat dig, framhåller Jesu ord behovet av att du omedelbart talar ut om saken med den andre. Och det bör du göra ”i en ande av mildhet”. (Galaterna 6:1) Målet för det samtalet är inte att du skall rädda anseendet genom att försöka rättfärdiga dina handlingar eller att tvinga din motståndare att be om ursäkt, utan att sluta fred. Fungerar dessa råd från Bibeln?

Ernest är sedan många år chef på ett stort kontor. * Hans arbete har krävt att han måste ta upp känsliga frågor med alla slags människor och bevara goda arbetsrelationer till dem. Han har sett hur lätt personliga konflikter kan uppstå. Han säger: ”Jag har ibland meningsskiljaktigheter med andra. Men så fort det händer sätter jag mig ner med den det gäller och resonerar igenom problemet. Gå direkt till den det gäller. Ha som mål att sluta fred. Det fungerar alltid.”

Alicia har vänner från många olika kulturer, och hon säger så här: ”Ibland säger jag något som jag sedan förstår kan ha sårat någon. Då går jag och ber om ursäkt. Det kan hända att jag ber om ursäkt oftare än vad som skulle behövas, för även om den andre inte känt sig sårad, så mår jag bättre av att ha bett om ursäkt. Och då vet jag att det inte har blivit något missförstånd.”

 Övervinn hinder

När man försöker lösa personliga tvister med någon finns det ofta många hinder i vägen. Har du någon gång sagt: ”Varför måste just jag ta första steget till att sluta fred? Det var han som orsakade problemet.” Eller har du någon gång gått till en person för att lösa ett problem bara för att få höra: ”Jag har ingenting att säga dig”? En del personer reagerar så på grund av den känslomässiga skada de har fått lida. Ordspråksboken 18:19 säger: ”En förorättad broder är mer otillgänglig än en stark stad, och stridigheter är som bommen för ett boningstorn.” Ta därför hänsyn till den andres känslor. Om han avvisar dig, vänta ett tag och försök igen. Till slut kanske den ”starka staden” öppnas och ”bommen” för dörren till försoning avlägsnas.

Något annat som kan hindra friden kan vara att en person är rädd att förlora sin självaktning. För vissa är det en förödmjukelse att be om ursäkt eller bara att tala med en motståndare. Det är rätt att tänka på sin självaktning, men gör vägran att sluta fred att en persons självaktning stiger eller att den minskar? Eller kan stolthet ligga bakom denna oro för självaktningen?

Bibelskribenten Jakob visar att det finns ett samband mellan en stridslysten anda och stolthet. Efter att ha nämnt de ”krig” och ”stridigheter” som en del kristna utkämpade mot varandra sade han: ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (Jakob 4:1–3, 6) Hur kan övermod, eller stolthet, vara ett hinder för att sluta fred?

Stolthet förleder människor till att tro att de är bättre än andra. De som är stolta anser att de har rätt att avgöra om deras medmänniskor är goda eller dåliga. Hur då? När det uppstår meningsskiljaktigheter ser de ofta sina motståndare som hopplösa fall. Stolthet får en del att anse att de som är av en annan mening inte är värda uppmärksamhet och än mindre förtjänar en uppriktig ursäkt. De som drivs av stolthet låter därför ofta konflikter fortsätta hellre än att försöka lösa dem på rätt sätt.

Precis som ett hinder stoppar upp trafiken på en motorväg, stoppar stolthet ofta upp försöken att skapa frid. Så om du märker att du inte vill samarbeta när någon försöker att sluta fred, kan du ha problem med stolthet. Hur kan du övervinna stoltheten? Genom att utveckla den motsatta egenskapen – ödmjukhet.

Visa ödmjukhet

Bibeln uppmuntrar till att vara ödmjuk. ”Lönen för ödmjukhet och fruktan för Jehova är rikedom och ära och liv.” (Ordspråksboken 22:4) I Psalm 138:6 läser vi om Guds syn på ödmjuka människor och på stolta: ”Jehova är upphöjd, och ändå ser han den ödmjuke, men den högmodige känner han bara på avstånd.”

Många människor jämställer ödmjukhet med förödmjukelse. Det verkar som om styresmän i världen känner det så. Trots att hela nationer underkastar sig politiska ledares vilja, har dessa ledare ändå inte modet att ödmjukt erkänna sina misstag. Att höra en styresman säga ”förlåt” har nyhetsvärde. När en före detta hög regeringstjänsteman nyligen bad om ursäkt för sitt misslyckande i samband med en stor katastrof blev hans ord förstasidesstoff.

Lägg märke till hur en ordbok definierar ödmjukhet: ”Egenskapen att vara ödmjuk eller att ha en anspråkslös uppfattning om sig själv, ... motsatsen till stolthet eller högmod.” Ödmjukhet beskriver alltså den syn en person har på sig själv, inte den uppfattning andra har om honom. Det är inte förödmjukande att man ödmjukt erkänner sina misstag och uppriktigt ber om förlåtelse, utan det förbättrar i stället ens anseende. I Bibeln sägs det: ”Före fall är mannens hjärta högdraget, men ödmjukhet går före ära.” (Ordspråksboken 18:12)

 Med tanke på politiker som inte ber om ursäkt för sina misstag sade en iakttagare: ”Tyvärr verkar de tro att ett sådant erkännande är ett tecken på svaghet. Svaga och osäkra personer säger nästan aldrig ’förlåt’. Det är storsinta och modiga människor som inte förlorar sin självaktning genom att säga: ’Jag gjorde ett misstag.’” Samma sak gäller dem som inte är politiker. Om du anstränger dig för att ersätta stolthet med ödmjukhet, är dina möjligheter att sluta fred i en personlig dispyt avsevärt förbättrade. Lägg märke till hur en familj upptäckte denna sanning.

Ett missförstånd orsakade ett spänt förhållande mellan Julie och hennes bror William. William blev så arg på Julie och hennes man, Joseph, att han bröt all kontakt med dem. Han lämnade till och med tillbaka de presenter som Julie och Joseph under årens lopp hade gett honom. Och när månaderna gick ersatte bitterhet det nära förhållande som syskonen en gång hade haft.

Joseph bestämde sig emellertid för att tillämpa Matteus 5:23, 24. Han försökte närma sig sin svåger i en anda av mildhet och skrev brev till honom och bad om ursäkt för att han hade sårat honom. Joseph uppmuntrade sin fru att förlåta sin bror. Med tiden såg William att Julie och Joseph verkligen ville sluta fred, och han mjuknade. William och hans fru träffade Julie och Joseph, och alla bad varandra om ursäkt och omfamnade varandra, och vänskapen återställdes.

Om du vill lösa en personlig konflikt med någon, tillämpa då tålmodigt Bibelns principer och sträva efter att sluta fred med den personen. Jehova kommer att hjälpa dig. Det Jehova sade till det forntida Israel kommer att visa sig vara sant också i ditt fall: ”Om du bara ville ge akt på mina bud! Då skulle din frid bli som en flod.” (Jesaja 48:18)

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 7]

När man ber om ursäkt återställs ofta fridsamma förhållanden