Levnadsskildring

Vi utnyttjade våra ändrade omständigheter till att vittna vida omkring

BERÄTTAT AV RICARDO MALICSI

När jag var tvungen att sluta mitt arbete på grund av att jag som kristen ville vara neutral, bad jag och min familj till Jehova om hjälp och vägledning inför framtiden. I bönen nämnde vi att vi önskade utöka vår tjänst. Kort därefter började vi en nomadliknande tillvaro som förde oss till åtta främmande länder och två kontinenter. Det här gav oss möjlighet att predika på avlägsna platser.

JAG föddes 1933 i Filippinerna och växte upp i en familj som tillhörde den självständiga filippinska kyrkan. Alla 14 i vår familj tillhörde den kyrkan. När jag var omkring 12 år, bad jag en bön till Gud om att han skulle vägleda mig till den sanna tron. En av mina lärare anmälde mig till religionsundervisningen, och jag blev hängiven katolik. Jag biktade mig varje lördag och gick i mässan varje söndag. Men snart kom tvivlen, och jag började känna mig otillfredsställd. Jag oroade mig över vad som händer vid döden och över frågor om skärselden och treenigheten. De religiösa ledarna kunde inte ge mig några meningsfulla och tillfredsställande svar.

Jag får tillfredsställande svar

När jag studerade på college gick jag med i en manlig studentförening, där jag blev indragen i slagsmål, hasardspel, rökning och annat tvivelaktigt uppförande. En kväll träffade jag mamman till en av mina klasskamrater. Hon var ett Jehovas vittne. Jag ställde samma frågor till henne som jag hade ställt till mina  religionslärare. Hon besvarade alla mina frågor med hjälp av Bibeln, och jag blev övertygad om att det hon sade var sant.

Jag skaffade en bibel och började studera tillsammans med Jehovas vittnen. Det dröjde inte länge förrän jag var med vid alla deras möten. Jag tänkte på Bibelns visa ord att ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor” och slutade upp med att umgås med mina omoraliska vänner. (1 Korinthierna 15:33) Det här hjälpte mig att göra framsteg i mitt bibelstudium och att slutligen överlämna mig åt Jehova. Jag blev döpt 1951 och tjänade därefter en tid som heltidsförkunnare (pionjär). Längre fram, i december 1953, gifte jag mig med Aurea Mendoza Cruz, som blev min livskamrat och trogna samarbetspartner i tjänsten.

Ett svar på våra böner

Vi ville verkligen tjäna som pionjärer. Vår önskan att göra mer i tjänsten för Jehova gick inte i uppfyllelse direkt, men vi slutade ändå inte att be till Jehova om att han skulle öppna nya möjligheter för oss att tjäna honom. Livet var hårt. Trots det hade vi hela tiden våra andliga mål helt klara för oss, och när jag var 25 år förordnades jag som församlingstjänare, presiderande tillsyningsman i en församling av Jehovas vittnen.

När jag fick ökad kunskap i Bibeln och en bättre förståelse av Jehovas principer insåg jag att jag som kristen inte kunde vara neutral om jag fortsatte mitt förvärvsarbete, och det oroade mitt samvete. (Jesaja 2:2–4) Jag bestämde mig därför för att sluta. Det här visade sig sätta vår tro på prov. Hur skulle jag kunna sörja för min familjs behov? Än en gång vände vi oss till Jehova Gud i bön. (Psalm 65:2) Vi berättade för honom om våra bekymmer och farhågor och uttryckte också vår önskan att tjäna där behovet av förkunnare av Guds kungarike var större. (Filipperna 4:6, 7) Föga anade vi vilka möjligheter som skulle öppna sig för oss!

Vi börjar vårt nya liv

I april 1965 tog jag ett arbete som lydde under ICAO (International Civil Aviation Organization), där jag hjälpte till att organisera och övervaka flygräddningstjänsten vid den internationella flygplatsen i Vientiane i Laos, och vi flyttade dit. I staden Vientiane fanns det 24 Jehovas vittnen, och vi hade glädjen att få samarbeta i tjänsten med missionärerna och de få lokala bröder som fanns där. Senare blev jag förflyttad till flygplatsen i Udon Thani i Thailand. Det fanns inga vittnen i Udon Thani, så vi höll alla veckans möten själva. Vi predikade från hus till hus, gjorde återbesök och satte i gång bibelstudier.

Vi kom ihåg Jesu uppmaning till sina lärjungar att de skulle ”fortsätta att bära riklig frukt”. (Johannes 15:8) Så vi beslöt att följa deras exempel och fortsatte att predika de goda nyheterna. Resultaten lät inte vänta på sig. En thailändsk flicka tog emot sanningen och blev vår andliga syster. Två nordamerikaner tog emot sanningen och blev med tiden förordnade som äldste. Vi fortsatte att predika de goda nyheterna i norra Thailand i mer än tio år. Och gissa om vi är glada och lyckliga över att veta att det nu finns en församling i Udon Thani! De sanningsfrön vi sådde ger fortfarande resultat.

Tyvärr blev vi tvungna att flytta igen, och vi bad till ”skördens Herre” att han skulle hjälpa oss att kunna fortsätta att vara verksamma i predikoarbetet. (Matteus 9:38) Vi blev då förflyttade till Teheran, huvudstaden i Iran. Det här var under shahens tid vid makten.

Vi predikar med försiktighet

När vi kom till Teheran sökte vi genast reda på våra andliga bröder. Vi tillhörde en liten grupp Jehovas vittnen där 13 nationaliteter fanns representerade. I Iran var vi tvungna att predika de goda nyheterna på ett lite annorlunda sätt. Även om vi inte stötte på öppet motstånd, var vi tvungna att vara försiktiga.

 På grund av de intresserade personernas arbetstider var vi ibland tvungna att leda bibelstudier på natten – och ända till tidiga morgonen. Men tänk vad glada vi blev när vi fick se frukten av det hårda arbetet! Flera filippinska och koreanska familjer tog emot sanningen och överlämnade sig åt Jehova.

Mitt nästa arbetsuppdrag blev i Dhaka i Bangladesh. Vi anlände i december 1977. I det landet var det inte heller så lätt att predika. Men vi var hela tiden fast beslutna att vara verksamma. Med Jehovas andes hjälp lyckades vi träffa många familjer som sade sig vara kristna. Några av dessa törstade efter det uppfriskande sanningsvatten som finns i Bibeln. (Jesaja 55:1) Det ledde till att vi satte i gång många bibelstudier.

Vi höll i minnet att det är Guds vilja att ”alla slags människor skall bli räddade”. (1 Timoteus 2:4) Lyckligtvis var det ingen som försökte ställa till problem för oss. För att övervinna de fördomar som kunde finnas var vi noga med att vara mycket vänliga och tillmötesgående när vi tog kontakt med människor. I likhet med aposteln Paulus försökte vi ”[bli allt] för alla slags människor”. (1 Korinthierna 9:22) När de frågade oss om orsaken till vårt besök brukade vi vänligt förklara det, och vi märkte att de flesta i området var mycket trevliga.

I Dhaka träffade vi ett Jehovas vittne, och vi uppmuntrade henne att vara med på våra kristna möten och senare att följa med oss ut i tjänsten. Sedan studerade min hustru Bibeln med en familj och inbjöd dem till våra möten. Tack vare Jehovas kärleksfulla omtanke kom hela familjen med i sanningen. Senare hjälpte deras två döttrar till med att översätta biblisk litteratur till bengali, och flera av deras släktingar kom också att lära känna Jehova. Många andra som vi studerade Bibeln med tog också emot sanningen. De flesta av dem tjänar nu som äldste eller pionjärer.

Eftersom Dhaka är en mycket folkrik stad, uppmuntrade vi några av våra familjemedlemmar att komma och hjälpa till att predika där. Det var flera som var villiga att göra det, och de kom och samarbetade med oss i Bangladesh. Vi är verkligen glada och tacksamma mot Jehova för att vi fick möjlighet att predika de goda nyheterna i det landet! Från den blygsamma början, då det bara fanns ett enda Jehovas vittne, finns det nu två församlingar i Bangladesh.

I juli 1982 var vi tvungna att bryta upp och lämna Bangladesh. Det var med tårar i ögonen vi lämnade bröderna där. Snart fick jag ett arbetsuppdrag vid den internationella flygplatsen i Entebbe i Uganda, där vi skulle bli kvar i fyra år och sju månader. Vad skulle vi kunna göra för att ära Jehovas stora namn i det landet?

Vi tjänar Jehova i Östafrika

När vi kom till Entebbes internationella flygplats kom en chaufför och hämtade min hustru och mig för att köra oss till vår bostad. Då vi lämnade flygplatsen började jag predika för chauffören om Guds kungarike. Han frågade mig: ”Är du ett Jehovas vittne?” När jag svarade ja sade han: ”En av dina bröder arbetar i flygledartornet.” Jag frågade honom genast om han ville skjutsa mig dit. Vi träffade brodern, som var mycket glad över att se oss, och vi gjorde upp planer för möten och tjänsteverksamhet.

 Då fanns det bara 228 förkunnare av Guds kungarike i Uganda. Vi använde det första året till att så ut sanningens säd tillsammans med två bröder i Entebbe. Eftersom människor där tycker om att läsa, fick vi lämna mycket litteratur, bland annat hundratals tidskrifter. Vi inbjöd bröder från huvudstaden Kampala att komma och hjälpa oss att predika på distrikten i Entebbe under veckosluten. Vid mitt första offentliga föredrag var det bara fem närvarande – jag själv inräknad.

Under de tre följande åren fick vi uppleva några av de lyckligaste ögonblicken i vårt liv, då vi såg några av dem som vi hade studerat Bibeln med ta emot sanningen och göra snabba framsteg. (3 Johannes, vers 4) Vid en kretssammankomst blev sex av dem vi studerade med döpta. Många av dem sade att det som fick dem att vilja gå in för heltidstjänsten var att de såg att vi var pionjärer, trots att vi arbetade heltid.

Vi insåg att också arbetsplatsen kunde vara ett fruktbart distrikt. Vid ett tillfälle gick jag fram till ett brandbefäl på flygplatsen och talade med honom om hoppet om att få leva på en paradisisk jord. Jag visade honom i hans egen bibel att ödmjuka människor skall få leva i frid och endräkt och inte längre behöva drabbas av fattigdom, bostadsbrist, krig, sjukdom eller död. (Psalm 46:9; Jesaja 33:24; 65:21, 22; Uppenbarelseboken 21:3, 4) När han fick läsa det här i sin egen bibel väcktes hans intresse, och ett bibelstudium sattes i gång. Han var med vid alla möten, och det dröjde inte länge förrän han överlämnade sig åt Jehova och blev döpt. Längre fram började han i heltidstjänsten tillsammans med oss.

Det bröt ut inre oroligheter i Uganda två gånger medan vi var där, men det fick oss inte att dra ner på den andliga verksamheten. De som arbetade för internationella företag och deras familjer blev förflyttade till Nairobi i Kenya i sex månader. De av oss som var kvar i Uganda fortsatte att hålla kristna möten och att ta del i predikoarbetet, även om vi var tvungna att vara taktfulla och försiktiga.

I april 1988 var mitt arbetsuppdrag i Entebbe färdigt, och det var dags för oss att flytta igen. När vi lämnade församlingen i Entebbe kände vi en djup tillfredsställelse över den andliga utvecklingen där. I juli 1997 fick vi möjlighet att besöka Entebbe igen. Då tjänade några av dem som vi hade studerat Bibeln med som äldste, och det var glädjande att se 106 närvarande vid det offentliga mötet.

Vi flyttar till obearbetade distrikt

Skulle nya dörrar av möjligheter öppna sig för oss? Ja, jag fick ett nytt arbetsuppdrag, den här gången vid den internationella flygplatsen i Mogadishu i Somalia. Vi beslöt oss för att ta vara på den här nya möjligheten att få predika på obearbetade distrikt.

Vår predikoverksamhet blev till stor del begränsad till ambassadpersonal, filippinska arbetare och andra utlänningar. Vi träffade dem ofta på marknaden men gjorde också vänskapliga besök i deras hem. Tack vare att vi var påhittiga, rådiga och försiktiga och att vi fullständigt förtröstade på Jehova kunde vi tala med andra om Bibelns sanningar, och detta bar frukt bland många nationaliteter.  Efter två år lämnade vi Mogadishu – alldeles innan kriget bröt ut.

Min arbetsgivare, ICAO, gav mig sedan i uppdrag att arbeta i Rangoon i Myanmar. Återigen öppnades möjligheter för oss att hjälpa uppriktiga människor att lära känna Guds avsikter. Efter Myanmar blev vi förflyttade till Dar es Salaam i Tanzania. Där var det mycket lättare att predika de goda nyheterna från hus till hus, eftersom det fanns en engelskspråkig befolkning i den staden.

Det har inte varit några större svårigheter att vittna i något av alla de länder vi varit i, trots att Jehovas vittnens verksamhet i många fall stått under restriktioner. Mitt arbete, där jag kom i kontakt med representanter för regeringar och internationella organ, gjorde att människor inte ifrågasatte vad vi gjorde.

Mitt förvärvsarbete gjorde att min hustru och jag levde som nomader i 30 år. Men vi betraktade mitt arbete endast som ett medel att nå målet. Vi har alltid sett det som vår främsta uppgift att arbeta för Guds kungarikes intressen. Vi är tacksamma mot Jehova för att han hjälpt oss att göra det bästa av våra ändrade omständigheter och att vi har fått ha det underbara privilegiet att sprida de goda nyheterna vida omkring.

Vi är tillbaka där vi började

När jag blev 58 år bestämde jag mig för att ta ut tidig pension och återvända till Filippinerna. När vi kom tillbaka bad vi att Jehova skulle vägleda våra steg. Vi började tjäna i en församling i Trece Martires i provinsen Cavite. När vi först kom fanns det bara 19 förkunnare där. Varje dag gjordes det anordningar för tjänst på fältet, och många bibelstudier sattes i gång. Församlingen började växa. Under en period hade min hustru 19 bibelstudier, och jag hade 14.

Snart blev den Rikets sal vi använde för liten. Vi gjorde det här till ett böneämne. En av våra andliga bröder och hans hustru beslöt sig för att skänka en tomt, och avdelningskontoret beviljade ett lån för att vi skulle kunna bygga en ny Rikets sal. Den nya byggnaden har betytt mycket för predikoarbetet, och närvaroantalet har ökat för varje vecka. För närvarande reser vi över en timme i vardera riktningen för att bistå en annan församling, som har 17 förkunnare.

Min hustru och jag uppskattar att vi har haft förmånen att tjäna i så många olika länder. När vi ser tillbaka på vårt nomadliv, känner vi djup tillfredsställelse över att veta att vi utnyttjade den tiden på bästa möjliga sätt – till att hjälpa andra att lära känna Jehova!

[Karta på sidorna 24, 25]

(För formaterad text, se publikationen)

TANZANIA

UGANDA

SOMALIA

IRAN

BANGLADESH

MYANMAR

LAOS

THAILAND

FILIPPINERNA

[Bild på sidan 23]

Tillsammans med min hustru, Aurea