Hoppfulla trots misär – en sammankomst i ett flyktingläger

FLYKTINGLÄGRET Kakuma ligger i norra Kenya, nära gränsen till Sudan, och har över 86 000 invånare. Området är mycket torrt, och dagtid kan temperaturen stiga ända till 50 grader. Ofta förekommer våldsamma konflikter mellan olika grupper av flyktingar. För många är lägret en plats av hopplöshet. Men det finns de som är hoppfulla.

Bland flyktingarna finns ett antal Jehovas vittnen som flitigt förkunnar de goda nyheterna om Guds kungarike. De tillhör en liten församling i Lodwar, som ligger 12 mil söderut. Från Lodwar är det åtta timmars bilresa till närmaste församling.

Eftersom flyktingarna inte fritt kan resa ut från lägret, kan många inte vara med vid de sammankomster som Jehovas vittnen håller. Därför anordnades en speciell endagssammankomst i flyktinglägret.

En resa norrut

För att understödja sammankomsten erbjöd sig 15 Jehovas vittnen från staden Eldoret, 48 mil söder om lägret, att göra den mödosamma resan till det här karga området i norr. En man som studerar Bibeln följde också med och lät vittnena använda hans minibuss, inklusive chaufför. Deras innerliga önskan var att uppmuntra och styrka sina bröder.

En tidig, kylslagen morgon påbörjade de resan från de västra högländerna i Kenya. Den skumpiga vägen gick genom åkermark och skog, och den steg efter hand innan den vände av ner mot ökenhetta och buskvegetation. Hjordar av getter och kameler betade på den magra marken. Nomader i traditionella dräkter vallade hjordarna, och många bar på klubbor, bågar och pilar. Efter 11 timmars resa kom de fram till Lodwar, ett hett och dammigt samhälle med närmare 20 000 invånare. Efter att ha blivit varmt välkomnade av sina värdfamiljer, alla Jehovas vittnen, gjorde de en tidig kväll så att de skulle vara pigga och utvilade inför veckoslutets alla aktiviteter.

Morgonen därpå gav sig besökarna i väg för att titta på några av sevärdheterna i området. Turkanasjön, Kenyas största sjö, var ett absolut måste. Sjön ligger omgiven av många kilometer öken med buskvegetation och är hemvist för det största krokodilbeståndet i  världen. Det alkaliska vattnet hjälper de få människor som bor längs stranden att försörja sig. Kvällen tillbringade besökarna tillsammans med församlingen i Lodwar, där de var med vid tjänstemötet och skolan i teokratisk tjänst. Församlingen har en vacker Rikets sal, som byggdes 2003, tack vare Jehovas vittnens byggnadsprogram för länder med begränsade resurser.

Endagssammankomsten

På söndagen hölls den speciella endagssammankomsten. Lodwarförsamlingen och de besökande vittnena hade fått tillåtelse att komma in i lägret klockan 8 på morgonen, så de var angelägna om att komma fram så tidigt som möjligt. Vägen slingrade sig genom det ofruktbara landskapet mot gränsen till Sudan. Framför sig hade de höga, taggiga bergstoppar, men när de kom fram till staden Kakuma öppnade sig landskapet. Det hade regnat, och på vissa ställen hade grusvägen in till lägret blivit översvämmad. De flesta husen är av lertegel, med tak gjorda av plåt eller presenningar. Människor från Etiopien, Somalia, Sudan och andra länder bor i sina respektive områden. Flyktingarna gav besökarna ett mycket varmt välkomnande.

Sammankomsten hölls i ett utbildningscentrum. På väggarna fanns teckningar som skildrade flyktinglivets hemskheter, men den  här dagen var atmosfären hoppfull. Alla tal hölls på engelska och swahili. En del av talarna som kunde båda språken flytande tolkade till och med sina egna tal. En broder som kommit som flykting från Sudan höll den inledande framställningen: ”Vi måste pröva vårt symboliska hjärta”. Andra delar av programmet framfördes av besökande äldste.

En speciell höjdpunkt vid alla sammankomster är dopet. I avslutningen av doptalet riktades allas ögon mot den ende dopkandidaten, Gilbert, när han reste sig upp. Han och hans far hade tillsammans flytt från sitt hemland under folkmordet 1994. Först hade de hoppats finna trygghet i Burundi, men de insåg snart att de fortfarande var i fara. Gilbert flydde till Zaire, sedan vidare till Tanzania, där han ibland gömde sig i skogen, och slutligen till Kenya. Mångas ögon fylldes av tårar när talaren välkomnade honom som en broder i församlingen. Stående framför den lilla åhörarskaran på 95 personer svarade Gilbert klart och tillitsfullt ”Ndiyo!” – ”Ja!” på swahili – på de två frågor som talaren ställde. Gilbert och några andra bröder hade hjälpts åt att för hand gräva en liten dopbassäng och täta den med den presenning som tidigare hade täckt hans egen bostad i lägret. Som bevis på hur mycket han såg fram emot att bli döpt hade han samma morgon, med hink efter hink med vatten, fyllt hela dopbassängen själv!

En av höjdpunkterna under eftermiddagen var när sammankomstdeltagarna fick lyssna till erfarenheter som belyste vittnenas speciella situation i lägret. En broder berättade hur han hade börjat samtala med en man som vilade sig under ett träd.

”Säg mig, är det alltid tryggt att sitta under ett träd?”

”Ja”, svarade mannen. Men sedan sade han: ”Nej, förresten, inte på natten.”

Brodern läste då Mika 4:3, 4 för honom: ”De skall sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och ingen skall skrämma dem.” ”Du förstår”, sade han, ”i Guds nya värld kommer det alltid att vara tryggt.” Mannen tog därefter emot bibelförklarande litteratur.

En syster som hade rest till Kakuma hade nyligen mist tre av sina familjemedlemmar i döden. Hon sade så här om brödernas situation i lägret: ”De har det mycket svårt men har ändå bevarat sin tro stark. De lever på en plats där många är olyckliga, men själva är de lyckliga över att få tjäna Jehova. De har frid med Gud. Det har uppmuntrat mig att också ha frid med Jehova och att tjäna honom. Jag har ingenting att klaga över!”

Alltför snart närmade sig sammankomsten sitt slut. I det avslutande talet nämnde talaren att det fanns representanter för åtta länder närvarande. En av flyktingbröderna konstaterade att sammankomsten var ett bevis på den enhet och kärlek som råder bland Jehovas vittnen i en splittrad värld. De är ett brödraskap av sanna kristna. (Johannes 13:35)

 [Ruta/Bild på sidan 25]

DE FÖRÄLDRALÖSA POJKARNA FRÅN SUDAN

Sedan inbördeskriget i Sudan bröt ut 1983 har fem miljoner människor drivits bort från sina hem, bland dem ungefär 26 000 barn som skilts från sina familjer. Tusentals av dem flydde till flyktingläger i Etiopien, där de blev kvar i omkring tre år. Sedan tvingades de flytta igen, och på ett år tog de sig till fots genom Sudan till norra Kenya. Under de här svåra strapatserna blev de plundrade av soldater och stråtrövare, och de drabbades av sjukdomar och anfölls av vilda djur. Bara hälften av barnen överlevde. Det var dessa som så småningom kom att utgöra kärnan av Kakumalägret. Hjälporganisationer kallar dem de föräldralösa pojkarna från Sudan.

Kakumalägret är nu ett multinationellt hem för flyktingar från Sudan, Somalia, Etiopien och andra länder. Flyktingar som anländer till lägret får en del grundläggande byggnadsmaterial för att kunna bygga ett hus, och de får också en presenning till tak. Två gånger i månaden får varje flykting omkring 6 kilo mjöl, 1 kilo bönor och lite olja och salt. Många flyktingar säljer en del av sin tilldelning för att kunna skaffa sig andra nödvändiga varor.

Somliga av de föräldralösa pojkarna har återförenats med sina familjer eller har flyttat till andra länder. Men enligt Office of Refugee Resettlement ”har tusentals andra blivit kvar i det dammiga, flughärjade flyktinglägret i Kakuma, där de desperat måste söka efter mat och kämpa hårt för att skaffa sig en utbildning”.

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Refugees International

[Karta på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

KENYA

Kakumalägret

Turkanasjön

Lodwar

Eldoret

Nairobi

[Bild på sidan 23]

Levnadsförhållandena i lägret är svåra

[Bild på sidan 23]

Vattnet är ransonerat i Kakumalägret

[Bild på sidan 23]

Kenyanska Jehovas vittnen gör den ansträngande resan norrut för att uppmuntra sina bröder

[Bild på sidan 24]

En missionär tolkar ett tal som hålls av en pionjär med särskilt uppdrag

[Bild på sidan 24]

Dopbassäng

[Bildkälla på sidan 23]

Utdelning av vatten och flyktinglägret Kakuma: Genom tillmötesgående från Refugees International