Levnadsskildring

Jag finner glädje i ”livet nu”!

BERÄTTAT AV TED BUCKINGHAM

Jag hade varit heltidsförkunnare i sex år och varit gift i sex månader när jag plötsligt fick polio. Året var 1950, och jag var bara 24 år. Under de nio månader som jag var på sjukhus hade jag mycket tid att tänka på mitt liv. Hur skulle framtiden bli för min fru, Joyce, och mig, med tanke på mitt handikapp?

ÅR 1938 skaffade sig min far, som inte var religiös, ett exemplar av boken Framtidens regering. * Det var troligen den politiska oron och risken för krig som fick honom att skaffa boken. Såvitt jag vet läste han den aldrig, men min djupt religiösa mor gjorde det och berördes omedelbart av budskapet. Hon lämnade Engelska kyrkan och blev trots motstånd från far ett vittne för Jehova. Hon var ett troget vittne fram till sin död 1990.

Mor tog med mig till mitt första möte i en Rikets sal i Epsom, söder om London. Församlingen hade möten i en gammal affär, och vi lyssnade till ett inspelat tal av J. F. Rutherford, som hade tillsyn över Jehovas vittnens verksamhet på den tiden. Det gjorde ett starkt intryck på mig.

De massiva bombanfallen under blitzen mot London gjorde att vi var utsatta för större fara. År 1940 beslöt därför far att familjen skulle flytta till en säkrare plats. Vi flyttade till Maidenhead, en liten stad som ligger ungefär fem mil väster om London. Det var bra för oss, eftersom de 30 medlemmarna i församlingen visade sig vara en utmärkt källa till uppmuntran. Fred Smith, en trogen kristen som blev  döpt 1917, tog sig an mig och hjälpte mig att bli en bättre förkunnare. Jag står i stor tacksamhetsskuld till honom för hans exempel och kärleksfulla hjälp.

Jag börjar i heltidstjänsten

En kall dag i mars 1941, när jag var 15 år, blev jag döpt i Themsen. Vid den tidpunkten hade min äldre bror, Jim, börjat som heltidsförkunnare. Han och hans hustru, Madge, tjänade under en stor del av sitt liv Jehova i krets- och områdestjänsten över hela Storbritannien, och i dag bor de i Birmingham. Min yngre syster, Robina, och hennes man, Frank, fortsätter också troget att tjäna Jehova.

Jag arbetade med bokföring hos en klädfabrikant. En dag kallade direktören in mig på sitt kontor och erbjöd mig en gynnsam befattning som inköpare på företaget. Men jag hade under en tid funderat på att följa min brors exempel, så jag tackade artigt nej till hans erbjudande och förklarade varför. Till min förvåning gav han mig beröm för att jag ville ägna mig åt sådan givande kristen verksamhet. Så efter en områdessammankomst i Northampton 1944 blev jag heltidsförkunnare.

Mitt första distrikt var Exeter i grevskapet Devon. Staden höll vid den tiden sakta på att återhämta sig från bombningarna under kriget. Jag delade lägenhet med två pionjärer, Frank och Ruth Middleton, som var mycket snälla mot mig. Jag var bara 18 år och hade inte mycket erfarenhet av att tvätta och laga mat, men det fungerade bättre allteftersom jag lärde mig.

Jag samarbetade i tjänsten med 50-årige Victor Gurd, en irländare som hade predikat sedan 1920-talet. Han lärde mig att planera min tid väl, att utveckla ett större intresse för att läsa Bibeln och att inse värdet av olika bibelöversättningar. Victors principfasta exempel var precis vad jag behövde under de där formbara åren.

Utmaningen att vara neutral

Kriget närmade sig sitt slut, men myndigheterna arbetade fortfarande med att kalla in unga män till militärtjänst. Jag hade varit inför domstol 1943 i Maidenhead, där jag tydligt förklarade att skälet till att jag ville bli frikallad var att jag var en evangelieförkunnare. Även om min överklagan avslogs, bestämde jag mig för att flytta till Exeter för att börja på mitt tilldelade distrikt. Därför var det i Exeter som jag så småningom uppmanades att inställa mig vid domstolen. När domaren dömde mig till sex månaders straffarbete sade han att det var synd att han inte kunde ge mig ett längre straff. När jag hade avtjänat de sex månaderna fick jag sitta i fängelse fyra månader till.

Eftersom jag var det enda vittnet i fängelset, kallade fångvaktarna mig för Jehova. Det kändes ganska underligt att vara tvungen att svara på det tilltalet vid upprop, men vilket privilegium det var att höra Guds namn bli utropat varje dag! Det gjorde att de andra fångarna fick reda på att jag var där av samvetsskäl och för att jag var ett Jehovas vittne. Senare blev Norman Castro satt i samma fängelse, och då fick jag ett annat namn. Vi kallades därefter för Mose och Aron.

Jag flyttades från Exeter till Bristol och sedan till fängelset i Winchester. Förhållandena var inte alltid så behagliga, men om man hade sinne för humor gick det lättare. Norman och jag var glada att vi tillsammans kunde högtidlighålla minnet av Jesu död när vi var i Winchester. Francis Cooke, som besökte oss i fängelset, höll ett fint tal för oss.

 Ändrade förhållanden under efterkrigstiden

Vid sammankomsten i Bristol 1946, när bibelstudiehandboken ”Låt Gud vara sannfärdig” gavs ut, träffade jag en vacker ung kvinna, Joyce Moore, som också var pionjär i Devon. Vår vänskap blommade ut, och fyra år senare gifte vi oss i Tiverton, där jag hade bott sedan 1947. Vi satte bo i ett rum som vi hyrde för 15 shilling (cirka 10 kronor) i veckan. Det var en härlig tid!

Under vårt första år som gifta flyttade vi söderut till Brixham, en ljuvlig hamnstad där man uppfann tekniken att tråla fisk. Men vi hann inte vara där länge förrän jag fick polio på väg till en sammankomst i London. Jag föll i koma. Som jag berättade tidigare blev jag utskriven från sjukhuset efter nio månader. Min högra hand och båda benen var svårt angripna av polion, vilket de fortfarande är, så jag var tvungen att använda käpp. Min älskade gladlynta hustru fanns alltid vid min sida och var en källa till uppmuntran, särskilt eftersom hon klarade av att fortsätta i heltidstjänsten. Men vad skulle vi göra nu? Jag fick snart uppleva att Jehovas arm aldrig är för kort.

Året därpå var vi med vid en sammankomst i Wimbledon i London. Vid det laget gick jag utan käpp. Där träffade vi Pryce Hughes, som hade tillsyn över verksamheten i Storbritannien. Det första han sade när vi träffades var: ”Hallå där! Vi vill ha dig i kretstjänsten!” Inget kunde ha uppmuntrat mig mer! Men var min hälsa tillräckligt god? Både Joyce och jag undrade det, men efter en veckas övning och i full förtröstan på Jehova var vi på väg tillbaka till sydvästra England, dit jag hade förordnats att tjäna som kretstillsyningsman. Jag var bara 25 år då, men jag blir fortfarande varm om hjärtat när jag tänker på hur vänliga och tålmodiga de vittnen var som hjälpte mig.

Av alla de olika slag av teokratisk verksamhet som Joyce och jag tagit del i finns det inget som fört oss så nära våra kristna bröder och systrar som att få besöka församlingarna. Vi hade ingen bil, så vi reste med tåg och buss. Även om jag fortfarande arbetade på att anpassa mig efter de begränsningar som min sjukdom hade fört med sig,  ägnade vi oss åt vår privilegierade tjänst ända fram till 1957. Det var ett tillfredsställande liv, men det året dök det upp en ny utmaning.

Ut i missionärstjänsten

Vi tyckte det var oerhört spännande att få en inbjudan till den 30:e Gileadklassen. Jag kunde hantera mitt handikapp bra, så Joyce och jag tackade med glädje ja till inbjudan. Av erfarenhet visste vi att Jehova alltid ger oss kraften om vi försöker göra hans vilja. Fem månaders intensiv utbildning vid Vakttornets Bibelskola Gilead, som låg i det vackra South Lansing i staten New York, gick snabbt. Eleverna var mestadels gifta par som arbetade i resetjänsten. När man frågade klassen om några ville bli missionärer, var vi bland dem som gärna ville det. Vart skulle vi bege oss? Till Uganda i Östafrika!

Eftersom Jehovas vittnens arbete då var förbjudet i Uganda, uppmanades jag att bosätta mig i landet och hitta ett förvärvsarbete. Efter en lång resa med tåg och båt kom vi fram till Kampala i Uganda. Immigrationsmyndigheterna var inte glada över att se oss och tillät oss bara att stanna i några månader. Vi uppmanades sedan att lämna landet. Från huvudkontoret blev vi tillsagda att resa till Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Vi var mycket glada över att träffa fyra av våra klasskamrater från Gileadskolan där – Frank och Carrie Lewis samt Hayes och Harriet Hoskins. Kort därefter blev vi förordnade att tjäna i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Vi reste med tåg och fick för första gången se de storslagna Victoriafallen innan vi kom fram till staden Bulawayo. Vi bodde ett tag hos familjen McLuckie, som var bland de första vittnena som bosatte sig där. Det var en förmån för oss att under de följande 16 åren lära känna dem väl.

Vi anpassar oss

Sedan jag ägnat två veckor åt att sätta mig in i det afrikanska arbetsfältet, blev jag förordnad att tjäna som områdestillsyningsman. När man vittnade i den afrikanska bushen fick man ha med sig vatten, mat, sängkläder, kläder, en filmprojektor, en elektrisk generator, en stor filmduk och annat man behövde. Allt det här packades på en liten lastbil som var tillräckligt robust för att ta sig igenom den oländiga terrängen.

Jag samarbetade med afrikanska kretstillsyningsmän, och Joyce hjälpte med glädje deras fruar och barn som också följde med. Det kan vara väldigt tröttsamt att vandra på  den afrikanska stäppen, särskilt när det är som hetast på dagen. Men jag märkte snart att mitt handikapp var lättare att leva med i det klimatet, och det var jag tacksam för.

De flesta var fattiga. Många levde i polygama förhållanden, och deras liv genomsyrades av traditioner och vidskepelse, men de hade djup respekt för Bibeln. I vissa områden hölls mötena under stora träd som gav skugga, och på kvällarna gav upphängda oljelampor ljus. Vi kände alltid vördnad när vi studerade Guds ord under den stjärnbeströdda himlen, som är en så storslagen del av hans skapelse.

En annan oförglömlig upplevelse var att visa Sällskapet Vakttornets filmer i afrikanska reservat. En församling kunde bestå av kanske 30 vittnen, men vid dessa tillfällen visste vi att det troligen skulle komma 1 000 personer eller mer!

I tropikerna kan man bli sjuk då och då, men det är viktigt att man försöker vara positiv. Joyce och jag lärde oss att hantera det ganska bra. Jag hade anfall av malaria att kämpa med, och Joyce kämpade med sjukdom som orsakades av amöbor.

Senare blev vi förordnade att tjäna vid avdelningskontoret i Salisbury (nuvarande Harare), där det var ett privilegium att samarbeta med andra trogna Jehovas tjänare, till exempel Lester Davey och George och Ruby Bradley. Jag blev förordnad av myndigheterna att tjäna som vigselförrättare, vilket gjorde det möjligt för mig att viga de afrikanska bröderna och systrarna och på så sätt stärka de kristna äktenskapsbanden i församlingarna. Några år senare fick jag en ny uppgift, nämligen att besöka alla församlingar i landet som inte talade bantuspråk. Joyce och jag uppskattade att lära känna våra bröder genom det här arbetet, som vi utförde under mer än tio år, och vi gladde oss när de gjorde andliga framsteg. Under den här tiden besökte vi även våra bröder i Botswana och Moçambique.

Vi flyttar igen

Efter många lyckliga år i södra Afrika blev vi 1975 förordnade att tjäna i Sierra Leone i Västafrika. Kort därefter flyttade vi in på avdelningskontoret och började ta itu med vår nya uppgift, men situationen skulle snart förändras. Jag blev sjuk och svag på grund av ett allvarligt malariaanfall och behövde till slut få vård i London, där man uppmanade mig att inte återvända till Afrika. Det gjorde oss ledsna, men Joyce och jag blev varmt välkomnade till Betelfamiljen i London. Det stora antalet afrikanska bröder i många församlingar i London bidrog också till att vi kände oss hemma. I takt med att min hälsa förbättrades fick vi anpassa oss efter nya rutiner, och jag blev ombedd att ansvara för inköpsavdelningen. Det har varit ett intressant arbete med tanke på all den utvidgning som vi har fått vara med om under åren som gått.

I början av 1990-talet insjuknade min kära Joyce i en motorisk nervsjukdom, och hon dog 1994. Hon hade varit en kärleksfull, lojal och trogen hustru som alltid var villig att anpassa sig efter de olika omständigheter som vi befann oss i. För att kunna hantera en sådan förlust har jag insett att det är viktigt att man bevarar en klar andlig syn och fortsätter att se framåt. Bönen, en god andlig rutin och förkunnartjänsten har hjälpt mig att hålla sinnet fullt sysselsatt. (Ordspråksboken 3:5, 6)

Beteltjänsten är ett privilegium och ett bra sätt att leva. Där finns så många unga trevliga arbetskamrater och så mycket man kan glädja sig åt tillsammans. En välsignelse är de många besökare som kommer hit till London. Ibland träffar jag kära vänner från mina missionärsdistrikt i Afrika, och trevliga minnen dyker upp. Allt det här hjälper mig att finna glädje i ”livet nu” och att med tillförsikt och hopp meditera över livet ”som skall komma”. (1 Timoteus 4:8)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Med min mor 1946

[Bild på sidan 26]

Joyce och jag på vår bröllopsdag, 1950

[Bild på sidan 26]

Vid en sammankomst i Bristol, 1953

[Bilder på sidan 27]

Jag betjänar en isolerad grupp (ovan) och en församling (till vänster) i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe