Räddade, inte enbart genom gärningar, utan genom oförtjänt omtanke

”Ni [har] blivit räddade genom tro. ... Det beror inte på gärningar, för att ingen skulle ha anledning att berömma sig.” (EFESIERNA 2:8, 9)

1. Hur skiljer sig de kristna från människor i allmänhet i fråga om vad de personligen uträttar, och varför det?

MÅNGA människor nu för tiden är stolta över vad de kan åstadkomma, och de är ofta snabba att skryta om det. De kristna är annorlunda. De vill inte överbetona det de själva gör, inte ens det de gör för den sanna tillbedjan. De gläder sig över det Jehovas folk som helhet uträttar, men de framhäver inte sin egen personliga insats. De inser att när det gäller att tjäna Jehova, så är det ett rätt motiv och inte personliga bedrifter som betyder något. Den som slutligen får gåvan evigt liv kommer att få den på grund av tro och Guds oförtjänta omtanke och inte på grund av någon personlig insats. (Lukas 17:10; Johannes 3:16)

2, 3. Vad berömde sig Paulus av, och varför det?

² Aposteln Paulus var väl medveten om detta. Efter att tre gånger ha bett om att bli befriad från ”en törntagg i köttet” fick han följande svar från Jehova: ”Min oförtjänta omtanke är nog för dig; ty min kraft görs fullkomlig i svaghet.” Paulus godtog ödmjukt Jehovas beslut och sade: ”Därför vill jag mycket gärna hellre berömma mig beträffande  mina svagheter, för att Kristi kraft skall förbli över mig som ett tält.” Paulus ödmjuka inställning är något vi bör vilja efterlikna. (2 Korinthierna 12:7–9)

³ Paulus var enastående i fråga om kristna gärningar, men han erkände att detta inte berodde på några särskilda färdigheter hos honom själv. Med blygsamhet sade han: ”Åt mig, som är ringare än den ringaste av alla heliga, blev denna oförtjänta omtanke given, att jag skulle förkunna för nationerna de goda nyheterna om Kristi outgrundliga rikedom.” (Efesierna 3:8) Här fanns inga tecken på skryt eller egenrättfärdighet. ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (Jakob 4:6; 1 Petrus 5:5) Följer vi Paulus exempel och erkänner ödmjukt att vi själva är ringare än den ringaste av våra bröder?

Vi sätter andra högre än oss själva

4. Varför kan det ibland vara svårt att betrakta andra som bättre än oss själva?

⁴ Aposteln Paulus gav det här rådet till de kristna: ”Gör [inte] något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan [sätt] med ödmjukt sinne ... andra högre än er själva.” (Filipperna 2:3) Det här kan vara svårt, särskilt om vi är betrodda med ansvar. Svårigheterna uppstår kanske därför att vi i viss utsträckning har påverkats av den tävlingsanda som är så framträdande i världen. Det är möjligt att vi som barn fick lära oss att tävla, antingen med våra syskon eller med våra skolkamrater. Vi kanske hela tiden sporrades att försöka bli skolans bästa elev eller idrottare. Det är förstås berömvärt att vi gör vårt bästa när det gäller något som är lämpligt. Men de kristna vill inte rikta uppmärksamheten på sig själva, utan få full nytta av det de gör och kanske också vara till hjälp för andra. Men det kan vara farligt att alltid försöka vara nummer ett. Hur så?

5. Vad kan tävlingsandan leda till, om den inte bemästras?

⁵ Om tävlingsandan eller en självupptagen inställning inte bemästras, kan det göra en person respektlös och arrogant. Han kanske blir avundsjuk på andra på grund av förmågor och privilegier som de kan ha. I Ordspråksboken 28:22 heter det: ”En man med avundsjukt öga jagar efter värdefulla ting, men han vet inte att armod skall komma över honom.” Han kanske till och med förmätet försöker uppnå en ställning som han inte är berättigad till. För att rättfärdiga sitt handlande kan han börja klaga och knota och kritisera andra – tendenser som de kristna bör sky. (Jakob 3:14–16) Hur som helst löper han risk att utveckla en ”jag först”-attityd.

6. Hur varnar Bibeln för tävlingsandan?

⁶ I Bibeln får de kristna därför uppmaningen: ”Låt oss inte bli självupptagna, så att vi eggar upp varandra till inbördes tävlan och avundas varandra.” (Galaterna 5:26) Aposteln Johannes talade om en medkristen som  till sist gav efter för den här andan. ”Jag har skrivit något till församlingen”, sade Johannes, ”men Diotrefes, som tycker om att inta främsta platsen bland dem, tar inte respektfullt emot någonting från oss. Därför skall jag, om jag kommer, påminna om hans gärningar som han fortsätter med, i det han sladdrar om oss med onda ord.” Så sorgligt om en kristen skulle hamna i en sådan situation! (3 Johannes, vers 9, 10)

7. Vad kommer en kristen att vilja undvika på våra dagars konkurrensinriktade arbetsplatser?

⁷ Det är naturligtvis inte realistiskt att tro att en kristen helt skall kunna undvika alla former av tävlingsanda. Hans förvärvsarbete kan till exempel innefatta ekonomisk konkurrens med andra människor eller företag som tillverkar liknande produkter eller erbjuder liknande tjänster. Men också under sådana förhållanden kommer en kristen att vilja sköta sitt arbete i en anda av respekt, kärlek och hänsyn. Han kommer att utesluta olagliga eller okristna förehavanden och inte bli en som främst är känd för att ha en konkurrensinriktad, obarmhärtig inställning. Han tycker inte att det viktigaste i livet är att vara nummer ett – oavsett vad han ägnar sig åt. Om detta gäller världsliga strävanden, hur mycket mer bör det då inte gälla tillbedjan!

”Inte i jämförelse med den andre”

8, 9. a) Varför har kristna äldste ingen orsak att tävla med varandra? b) Varför är 1 Petrus 4:10 tillämpligt på alla Guds tjänare?

⁸ Den inställning som de kristna bör ha till sin tillbedjan beskrivs i dessa inspirerade ord: ”Må var och en pröva sin egen gärning, och sedan skall han ha anledning till triumferande glädje med avseende på sig själv enbart och inte i jämförelse med den andre.” (Galaterna 6:4) De äldste i församlingen, som inser att de inte tävlar med varandra, samarbetar som en grupp. De gläder sig åt det som var och en kan bidra med till församlingens bästa. De tävlar därför inte med varandra, vilket skulle ha en söndrande inverkan, utan utgör ett fint exempel i fråga om enhet för resten av församlingen.

⁹ På grund av ålder, erfarenhet eller naturlig fallenhet kan somliga äldste vara effektivare än andra, eller de kan ha större insikt. Som en följd av detta har de äldste olika ansvarsuppgifter i Jehovas organisation. De jämför sig inte med varandra, utan tänker på följande råd: ”I samma mån som var och en har fått en gåva skall ni bruka den för att tjäna varandra som goda förvaltare av Guds oförtjänta omtanke, som kommer till uttryck på olika sätt.” (1 Petrus 4:10) I själva verket är den här texten tillämplig på alla Jehovas tjänare, för alla har i viss utsträckning fått den exakta kunskapens gåva, och alla har förmånen att få ta del i den kristna förkunnartjänsten.

10. Enbart hur kommer vår heliga tjänst att vara godtagbar för Jehova?

 ¹⁰ Vår heliga tjänst behagar Jehova endast om vi utför den av kärlek och hängivenhet och inte därför att vi vill upphöja oss över andra. Det är därför viktigt att vi har en balanserad syn på det vi gör för att främja den sanna tillbedjan. Ingen av oss kan rätt bedöma andras motiv, men Jehova ”bedömer hjärtan”. (Ordspråksboken 24:12; 1 Samuelsboken 16:7) Därför gör vi väl i att då och då fråga oss själva: Vad är mitt motiv till att utföra trosgärningar? (Psalm 24:3, 4; Matteus 5:8)

En rätt syn på våra gärningar

11. Vilka frågor angående vår förkunnartjänst är det förnuftigt att ställa?

¹¹ Om motiven är det viktigaste för att vi skall få Jehovas godkännande, i vilken utsträckning bör vi då tänka på våra trosgärningar? Är det verkligen nödvändigt att vi håller reda på vad vi gör och hur mycket vi gör, så länge vi utför vår förkunnartjänst av rätt motiv? Det här är förnuftiga frågor, för vi vill inte att siffror skall komma före troshandlingar i betydelse eller att en bra rapport skall vara det viktigaste i förbindelse med vår kristna verksamhet.

12, 13. a) Vilka är några av orsakerna till att vi för anteckningar över vår tjänst på fältet? b) Vilka orsaker att vara glada har vi när vi tänker på den sammanlagda rapporten över predikoarbetet?

¹² Lägg märke till vad som sägs i boken Organiserade för att göra Jehovas vilja: ”De första efterföljarna till Jesus Kristus var intresserade av rapporter över den framgång predikoarbetet hade. (Mark. 6:30) Bibelboken Apostlagärningarna berättar att det var omkring 120 personer närvarande, när helig ande utgöts över lärjungarna vid pingsten. Snart ökade antalet lärjungar till 3 000 och sedan till 5 000. ... (Apg. 1:15; 2:5–11, 41, 47; 4:4; 6:7) Nyheterna om dessa ökningar måste ha varit till stor uppmuntran för lärjungarna!” Av samma orsak försöker Jehovas vittnen i dag föra noggranna anteckningar över vad som uträttas i världsvid skala i uppfyllelse av Jesu ord: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matteus 24:14) Sådana  rapporter ger en realistisk bild av vad som uträttas på det världsvida fältet. De visar var det finns behov av hjälp och vilken litteratur och hur mycket litteratur som behövs för att främja predikoarbetet.

¹³ Genom att vi rapporterar vår förkunnartjänst kan vi fullgöra uppdraget att predika de goda nyheterna om Guds kungarike mer effektivt. Och blir vi inte uppmuntrade när vi får höra om det arbete som våra bröder i andra delar av världen utför? Nyheter om tillväxt och utvidgning jorden runt gör oss glada och får oss att bli ännu mer verksamma, och de försäkrar oss om att vi har Jehovas välsignelse. Och det känns mycket uppmuntrande att veta att vår personliga rapport ingår i den världsvida rapporten! Det vi har gjort är inte mycket jämfört med den sammanlagda rapporten, men det går inte Jehova obemärkt förbi. (Markus 12:42, 43) Glöm inte att den sammanlagda rapporten skulle vara ofullständig utan din rapport.

14. Vad är inbegripet i vår tillbedjan av Jehova, förutom att vi predikar och undervisar?

¹⁴ Mycket av det som varje Jehovas vittne gör för att fullgöra sitt ansvar som en överlämnad tjänare åt Jehova syns naturligtvis inte i hans rapport. Rapporten innefattar till exempel inte personligt bibelstudium, närvaro vid och deltagande i de kristna mötena, uppgifter i församlingen, hjälp åt medtroende när så behövs, ekonomiskt understöd av det världsvida arbetet med att predika om Guds kungarike och så vidare. Så trots att vår tjänsterapport har stor betydelse och hjälper oss att fortsätta att vara flitiga och inte sakta farten, måste vi ha en balanserad syn på den. Den skall inte betraktas som ett andligt tillståndsbevis, ett pass, som ger oss rätt till evigt liv.

”Nitiska i fråga om förträffliga gärningar”

15. Varför är gärningar nödvändiga, även om de i sig själva inte kan rädda oss?

¹⁵ Det är tydligt att våra gärningar är nödvändiga, även om de i sig själva inte kan rädda oss. Det är därför de kristna kallas ”ett folk som är helt hans eget, nitiskt i fråga om förträffliga gärningar”, och det är därför de uppmuntras att ”tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar”. (Titus 2:14; Hebréerna 10:24) En annan bibelskribent, Jakob, säger mer eftertryckligt: ”Liksom kroppen utan ande är död, så är också tron utan gärningar död.” (Jakob 2:26)

16. Vad är ännu viktigare än gärningar, men vad bör vi akta oss för?

¹⁶ Förträffliga gärningar är visserligen viktiga, men motiven till att göra dem är ännu viktigare. Det är därför förståndigt att vi då och då undersöker våra motiv. Eftersom ingen människa exakt känner till andras motiv, måste vi akta oss för att döma andra. Vi får frågan: ”Vem är du som dömer en annans hustjänare?” Och det självklara svaret är: ”För sin egen herre står eller faller han.” (Romarna 14:4) Jehova, allas Herre, och hans förordnade  domare, Kristus Jesus, kommer att döma oss, inte enbart på grundval av våra gärningar, utan också på grundval av våra motiv, våra möjligheter, vår kärlek och vår hängivenhet. Endast Jehova och Kristus Jesus kan göra en rätt bedömning av om vi har gjort det som de kristna uppmanas att göra, enligt vad aposteln Paulus säger: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud som godkänd, som en arbetare som inte har något att skämmas för, en som rätt handskas med sanningens ord.” (2 Timoteus 2:15; 2 Petrus 1:10; 3:14)

17. Varför bör vi tänka på det som sägs i Jakob 3:17, samtidigt som vi strävar efter att göra vårt bästa?

¹⁷ Jehova är resonlig i fråga om vad han förväntar av oss. Enligt Jakob 3:17 är ”visheten från ovan” bland annat ”resonlig”. Skulle det inte vara vist och förståndigt av oss, och också innebära verkliga framsteg, att efterlikna Jehova i det här avseendet? Vi bör därför inte ha orimliga förväntningar på oss själva eller på våra bröder.

18. Vad kan vi se fram emot när vi har en balanserad syn på våra gärningar och Jehovas oförtjänta omtanke?

¹⁸ Så länge vi har en balanserad syn på våra trosgärningar och på Jehovas oförtjänta omtanke, kommer vi att bevara den glädje som är kännetecknande för Jehovas sanna tjänare. (Jesaja 65:13, 14) Vi kan glädja oss åt de välsignelser som Jehova låter strömma ner över sitt folk som helhet betraktat, oavsett hur mycket vi själva kan göra. Vi fortsätter att vända oss till Gud ”genom bön och ödmjuk anhållan tillsammans med tacksägelse” och ber honom hjälpa oss att göra vårt yttersta. Då kommer också ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, utan tvivel att skydda våra ”hjärtan” och våra ”sinnen med hjälp av Kristus Jesus”. (Filipperna 4:4–7) Ja, vi får tröst och uppmuntran av vetskapen att vi kan bli räddade, inte enbart genom gärningar, utan genom Jehovas oförtjänta omtanke!

Kan du förklara varför de kristna

• inte skryter med vad de personligen kan uträtta?

• undviker tävlingsandan?

• rapporterar sin del i den kristna förkunnartjänsten?

• inte dömer medkristna?

[Frågor]

[Bild på sidan 15]

”Min oförtjänta omtanke är nog för dig”

[Bilder på sidorna 16, 17]

De äldste gläder sig åt det som var och en kan bidra med till församlingens bästa

[Bilder på sidorna 18, 19]

Utan din rapport skulle den sammanlagda rapporten vara ofullständig