Ökat ljus över Bibeln från Rysslands äldsta bibliotek

TVÅ forskare är på jakt efter gamla bibelhandskrifter. De färdas var för sig genom öknar och genomsöker grottor, kloster och gamla klippboningar. Efter många år korsas deras vägar i Rysslands äldsta offentliga bibliotek, där några av de mest intressanta fynden som någonsin gjorts när det gäller bibelhandskrifter finns förvarade. Vilka var dessa två män? Hur kom det sig att de här värdefulla bibelhandskrifterna hamnade i Ryssland?

Gamla handskrifter vittnar om Guds ords äkthet

Den ene av de här två forskarna kan vi träffa på om vi går tillbaka till början av 1800-talet, då en intellektuell revolution svepte fram över Europa. Det var en tid med vetenskapliga framsteg och kulturella bedrifter då man främjade en skeptisk syn på traditionella trosuppfattningar. Den högre bibelkritiken försökte underminera Bibelns anseende och betydelse. Ja, forskare ifrågasatte till och med bibeltextens äkthet.

Några av dem som ville försvara Bibeln insåg att nya vittnen, till exempel ännu inte upptäckta handskrifter till Bibeln, utan tvivel skulle bekräfta Guds ords äkthet. Ja, för om man kunde hitta handskrifter som var äldre än dem man då hade, skulle dessa kunna avge ett tyst vittnesbörd om bibeltextens äkthet, även om det under lång tid hade gjorts upprepade försök att utplåna eller förvränga Bibelns budskap. Sådana handskrifter skulle också kunna avslöja de få ställen där fel hade smugit sig in i texten.

Några av de hetaste debatterna om Bibelns äkthet rasade i Tyskland. Där var det en ung professor som lämnade sitt bekväma akademiska liv för att bege sig i väg på en resa som skulle leda honom till ett av de största fynden av bibliska handskrifter i historien. Han hette Konstantin von Tischendorf och var en bibelforskare som inte anslöt sig till den högre bibelkritiken. Det ledde till att han framgångsrikt kunde försvara bibeltextens äkthet. Hans första resa till Sinaiöknen 1844 var mycket framgångsrik. Då han var i ett kloster tittade han av en händelse i en korg med material som skulle slängas och fann då ett gammalt exemplar  av den grekiska Septuaginta-översättningen av de hebreiska skrifterna i Bibeln – det äldsta som någonsin hade hittats!

Tischendorf var överlycklig, och han lyckades få med sig 43 blad. Han var övertygad om att det fanns fler, men när han kom dit igen 1853 fann han bara ett fragment. Var fanns de övriga? Eftersom hans pengar hade tagit slut, försökte han hitta en välbärgad sponsor som skulle kunna hjälpa honom. Han beslöt sig för att lämna sitt hemland igen och fortsätta sitt sökande efter gamla handskrifter, men innan han begav sig i väg, vände han sig till tsaren i Ryssland.

Tsaren visar intresse

Tischendorf kan mycket väl ha undrat hur han, en protestantisk bibelforskare, skulle bli mottagen i Ryssland, detta stora land där många tillhörde ryska ortodoxa kyrkan. Lyckligtvis genomgick Ryssland då en tid av förändringar och reformer. Man lade stor vikt vid utbildning, och det ledde till att det kejserliga biblioteket i Sankt Petersburg grundades 1795 av kejsarinnan Katarina II (också känd som Katarina den stora). Det var landets första offentliga bibliotek, och där fanns en stor mängd tryckt information som miljoner människor kunde ta del av.

Det kejserliga biblioteket hyllades som ett av de finaste biblioteken i Europa, men det hade en brist. Femtio år efter det att det hade grundats innehöll det endast sex hebreiska handskrifter. Det kunde inte hålla jämna steg med ryssarnas växande intresse för studiet av bibelöversättningar och av de språk som Bibeln var skriven på. Katarina II hade sänt lärda till europeiska universitet för att de skulle studera hebreiska. När dessa lärda kom tillbaka, började hebreiska språkkurser ledas vid större prästseminarier i ryska ortodoxa kyrkan, och för första gången började ryska bibelforskare göra en noggrann översättning av Bibeln från hebreiska till ryska. Men de saknade pengar och mötte dessutom motstånd från konservativa ledare i kyrkan. Tiden för sann upplysning hade ännu inte börjat för dem som sökte kunskap i Bibeln.

Tsar Alexander II insåg snabbt värdet av det som Tischendorf tänkte göra och erbjöd honom finansiellt stöd. Trots att en del motstod Tischendorf svartsjukt och fanatiskt, kom han tillbaka från sin resa till Sinai med resten av de blad av handskriften som innehöll Septuaginta. * Den kom senare att kallas Codex Sinaiticus och är fortfarande en av de äldsta bibelhandskrifter som finns. När Tischendorf kom tillbaka till Sankt Petersburg skyndade han sig till tsarens residens, det kejserliga vinterpalatset. Han föreslog att tsaren skulle stödja ”ett av de största projekten någonsin när det gäller att främja ett analytiskt studium av Bibeln” – nämligen publicerandet av en tryckt utgåva av den nyligen funna handskriften, som senare fick en plats i det kejserliga bibliotekets samlingar. Tsaren gick villigt med på det, och en jublande glad Tischendorf skrev senare: ”Försynen har gett vår generation ... den sinaitiska bibeln, för att den skall ge oss ett fullständigt och klart ljus över vad den verkliga texten i Guds skrivna ord säger och för att den skall hjälpa oss att försvara sanningen genom att fastställa dess autentiska form.”

 Bibelhandskrifter från Krim

I inledningen nämndes också en annan forskare som sökte efter bibliska handskrifter. Vem var det? Några år innan Tischendorf kom tillbaka till Ryssland fick det kejserliga biblioteket ett erbjudande som var så otroligt att det tilldrog sig tsarens intresse och fick forskare från hela Europa att komma till Ryssland. De kunde knappt tro sina ögon. Framför dem låg en enorm samling handskrifter och annat material. Samlingen innehöll 2 412 olika dokument, däribland 975 handskrifter och skriftrullar. Bland dessa fanns det 45 bibelhandskrifter från tiden före 900-talet. Alla dessa handskrifter hade en man som hette Abraham Firkovich samlat ihop nästan helt på egen hand. Han var forskare och tillhörde karaiterna och var då över 70 år. Men vilka var karaiterna? *

Den här frågan var tsaren mycket intresserad av. Ryssland hade utvidgat sina gränser till att omfatta områden som tidigare lydde under andra stater. Därigenom hade nya etniska grupper förts in i riket. Den pittoreska Krimhalvön i Svarta havet befolkades av människor som uppenbarligen var judar men som hade turkiska seder och talade ett språk som var besläktat med tatariska. Dessa karaiter menade sig härstamma från de judar som fördes i landsflykt till Babylon efter Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. Men till skillnad från judiska rabbiner förkastade de Talmud och betonade vikten av att läsa de heliga Skrifterna. Karaiterna på Krim var ivriga att bevisa för tsaren att de var annorlunda än judiska rabbiner och därigenom få honom att ge dem en särskild status. Genom att överlämna sina gamla handskrifter hoppades karaiterna kunna bevisa att de härstammade från de judar som immigrerade till Krim efter landsflykten i Babylon.

När Firkovich satte i gång med att söka efter gamla dokument och handskrifter, började han i klippbostäderna i Chufut-Kale i Krimbergen. Karaiterna hade i generationer levt och utövat sin gudsdyrkan i de här små husen byggda av stenar uthuggna ur klipporna. Karaiterna förstörde aldrig gamla utslitna bibelhandskrifter där Guds namn, Jehova, förekom, eftersom de betraktade det som ett helgerån. Handskrifterna lades försiktigt i ett litet förvaringsrum som kallades geniza. ”Geniza” är ett hebreiskt ord som betyder ”undangömmande”. Eftersom karaiterna hade djup respekt för Guds namn, fick sådana pergamenthandskrifter i regel ligga orörda.

Firkovich lät sig inte avskräckas av de månghundraåriga dammlagren utan genomsökte noggrant genizorna. I en av dem fann han en handskrift från 916 v.t. som innehöll de senare profeterna. Den kallas Petersburgkodexen och är en av de äldsta bevarade handskrifterna till de hebreiska skrifterna i Bibeln.

Firkovich lyckades samla ett stort antal handskrifter, och 1859 beslöt han sig för att erbjuda det kejserliga biblioteket sin stora samling. År 1862 hjälpte Alexander II till att köpa samlingen till biblioteket för den då mycket stora summan av 125 000 rubel. Vid den tiden hade biblioteket inte mer än 10 000 rubel att  röra sig med om året! Det här förvärvet inbegrep den berömda Codex Leningradensis (B 19^A). Den är från år 1008 och är världens äldsta fullständiga handskrift till de hebreiska skrifterna. En forskare framhöll: ”Den är troligen den enskilt viktigaste handskriften till Bibeln, för den utgör texten i de flesta moderna textkritiska utgåvorna av den hebreiska bibeln.” (Se rutan här intill.) Samma år, 1862, publicerades Tischendorfs Codex Sinaiticus, och den hälsades med jubel över hela världen.

Andlig upplysning i modern tid

Det bibliotek som nu är känt som Ryska statliga biblioteket rymmer en av världens största samlingar av gamla handskrifter. * Bibliotekets namn har ändrats sju gånger på 200 år – en återspegling av den historiska utvecklingen i Ryssland. Ett välkänt namn är det statliga Saltykov-Sjtjedrinbiblioteket. Trots att biblioteket blev skadat under det oroliga 1900-talet, kunde handskrifterna bevaras oskadda genom de två världskrigen och belägringen av Leningrad. Hur har vi nytta av sådana handskrifter?

Gamla handskrifter utgör det tillförlitliga textunderlaget för många moderna bibelöversättningar. Genom dem kan uppriktiga sanningssökare få en klar och tydlig återgivning av Den heliga skrift. Både Codex Sinaiticus och Codex Leningradensis har varit till stor hjälp vid framställandet av Nya världens översättning av Den heliga skrift, som utges av Jehovas vittnen och som på engelska kom ut i sin helhet 1961. De vetenskapliga textutgåvorna Biblia Hebraica Stuttgartensia och Rudolf Kittels Biblia Hebraica, som användes av den kommitté som utarbetade den engelska utgåvan av Nya världens översättning, grundar sig på Codex Leningradensis, och i de här textutgåvorna förekommer tetragrammet, dvs. Guds namn, 6 828 gånger.

Det är relativt få bibelläsare som är medvetna om att de står i tacksamhetsskuld till det tysta och lugna biblioteket i Sankt Petersburg med dess många handskrifter. Några av dem har fått sitt namn efter stadens tidigare namn, Leningrad. Men den vi främst står i tacksamhetsskuld till är Bibelns författare, Jehova, som ger oss andligt ljus. Psalmisten bad därför: ”Sänd ut ditt ljus och din sanning. Låt dem leda mig.” (Psalm 43:3)

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 13]

GUDS NAMN KÄNT OCH ANVÄNT

Jehova har i sin vishet sett till att hans ord, Bibeln, har bevarats ända fram i vår tid, och skriftlärda har under århundradenas lopp bidragit till det genom sitt flitiga och noggranna arbete. De mest noggranna av dessa skriftlärda var masoreterna, professionella avskrivare av den hebreiska bibeltexten, vilka verkade från 500-talet till 900-talet v.t. Gammalhebreiskan skrevs utan vokaler. Det gjorde att risken för att det rätta uttalet skulle gå förlorat ökade allteftersom tiden gick och arameiskan ersatte hebreiskan. Masoreterna utvecklade ett system med vokaltecken som de fogade till bibeltexten för att på det sättet ange det rätta uttalet av de hebreiska orden.

I förbindelse med tetragrammet – de fyra hebreiska konsonanter som utgör Guds namn – har Codex Leningradensis vokaltecken som ger uttalsformerna Jehwạh, Jehwịh och Jehowạh. Den nu vanligaste uttalsformen av namnet är ”Jehova”. För bibelskribenterna och andra i forna tider var Guds namn välkänt, och det användes i dagligt tal. Också i vår tid är Guds namn känt, och det används av miljoner människor som erkänner att Jehova ”ensam är den Högste över hela jorden”. (Psalm 83:18)

[Bild på sidan 10]

Rum med handskrifter i det statliga biblioteket

[Bild på sidan 11]

Kejsarinnan Katarina II

[Bilder på sidan 11]

Konstantin von Tischendorf (i mitten) och Alexander II, rysk tsar

[Bild på sidan 12]

Abraham Firkovich

[Bildkälla på sidan 10]

Båda bilderna: Ryska statliga biblioteket i Sankt Petersburg

[Bildkällor på sidan 11]

Katarina II: Ryska statliga biblioteket i Sankt Petersburg; Alexander II: Från boken Spamers Illustrierte Weltgeschichte, Leipzig, 1898