”Svärd för Jehova och för Gideon!”

DE ÄR lika talrika som gräshoppor och ödelägger bördiga fält. Det är någon gång under den tid då domare styr i Israel, och israeliterna är förtvivlade. I sju års tid, just när det som israeliterna har sått börjar skjuta upp, invaderar horder av kamelridande midjaniter, amalekiter och österlänningar landet och plundrar det. I sitt sökande efter bete kommer dessa rövarband och slukar allt som är grönt. Israeliterna däremot har varken åsnor, tjurar eller får. Midjaniternas terrorvälde är så svårt att de utfattiga israeliterna är tvungna att gömma sina förråd i berg och grottor och på andra svårtillgängliga platser.

Vad beror denna svåra situation på? Jo, eftersom israeliterna har avfallit till att tjäna falska gudar, har Jehova överlämnat dem åt förtryckare. När israeliterna inte längre står ut med förtrycket, ropar de till Jehova om hjälp. Kommer han att lyssna? Vad kan vi lära av israeliternas erfarenhet? (Domarboken 6:1–6)

En försiktig jordbrukare eller en tapper väldig man?

Israelitiska jordbrukare brukar tröska vete med oxe och trösksläde på en högt belägen plats, där vinden kan komma åt att blåsa bort agnarna och skilja dem från säden. Men nu skulle ett sådant tröskande alltför lätt kunna upptäckas av de rövarband som vill skövla landet. Dolt för midjaniterna tröskar därför Gideon vete i en vinpress, antagligen ett stort skyddat kar uthugget ur ett klippblock. (Domarboken 6:11) Där kan säden antagligen klappas ut med en käpp i små mängder åt gången. Gideon gör det bästa möjliga av sin situation.

Föreställ dig Gideons förvåning när Jehovas ängel visar sig för honom och säger: ”Jehova är med dig, du tappre, väldige man.” (Domarboken 6:12) Som en som i hemlighet tröskar säd i en vinpress måste Gideon känna sig allt annat än tapper. Men dessa ord visar att Gud är övertygad om att Gideon kan bli en tapper ledare för Israel. Han behöver dock bli övertygad.

När Jehova befaller Gideon att ”rädda Israel ur Midjans våld”, säger Gideon blygsamt: ”Förlåt mig, Jehova. Med vad skall jag rädda Israel? Se! Mitt tusende är det ringaste i Manasse, och jag är den minste i min fars hus.” Den försiktige Gideon begär ett tecken som visar att Jehova Gud skall vara med honom när han skall slå Midjan, och Jehova är villig att uppfylla denna rimliga begäran av Gideon. När Gideon så frambär en gåva av mat åt den ängel som besöker honom, kommer eld upp ur klippan och förtär offret. Efter det att Jehova har lugnat den förskräckte Gideon, bygger denne ett altare vid den platsen. (Domarboken 6:12–24)

”Må Baal försvara sin sak”

Israeliternas största problem är inte midjaniternas förtryck, utan att de är förslavade under Baalsdyrkan. Jehova är ”en svartsjuk Gud”, och man kan inte på ett godtagbart sätt tjäna honom och samtidigt dyrka andra gudar. (2 Moseboken 34:14) Därför befaller Jehova Gideon att riva ner sin fars baalsaltare och hugga ner den heliga pålen. Av fruktan för reaktionen från sin far och andra gör Gideon detta med hjälp av tio tjänare på natten och inte på dagen.

 Gideons försiktighet visar sig vara berättigad, för när dessa baalsdyrkare upptäcker vad han har gjort kräver de att han skall dö. Men med ovedersäglig logik säger Gideons far, Joas, till folket att om Baal är Gud så borde han kunna försvara sig själv. Från och med nu kallar också Joas träffande sin son för Jerubbaal, som betyder ”må Baal försvara sin sak mot honom”. (Domarboken 6:25–32, fotnoten)

Gud välsignar alltid sina tjänare när de modigt träder upp för sann tillbedjan. När midjaniterna och deras allierade återigen invaderar Israels område ”insveper” ”Jehovas ande” Gideon. (Domarboken 6:34) Under påverkan av Guds ande, eller verksamma kraft, samlar Gideon ihop manskap från Manasses, Asers, Sebulons och Naftalis stammar. (Domarboken 6:35)

Han förbereder för handling

Trots att Gideon nu har en här på 32 000 man ber han Gud om ett tecken. Om avklippt ull, som lämnas kvar på tröskplatsen, blir våt av dagg medan marken förblir torr, så visar detta att Jehova Gud skall befria Israel genom honom. Jehova utför detta underverk, men Gideon som vill ha ytterligare bekräftelse ber om ännu ett tecken, nämligen att marken skall bli våt och ullen torr. Är Gideon alltför försiktig? Tydligen inte, eftersom Jehova beviljar också denna hans begäran. (Domarboken 6:36–40) Vi förväntar oss inte några sådana underverk i våra dagar. Men vi kan få vägledning och uppmuntran av Jehova genom hans ord.

Gud säger nu att Gideons här är för stor. Om israeliterna skulle segra över sina fiender med en så stor styrka, skulle de kunna skryta över att de hade räddat sig själva. Men Jehova måste få äran för den kommande segern. Lösningen? Gideon skall i enlighet med en förordning i den mosaiska lagen uppmana de räddhågade att dra sig tillbaka. Det gör 22 000 av hans män, och han har endast 10 000 kvar. (5 Moseboken 20:8; Domarboken 7:2, 3)

Men från Guds ståndpunkt sett är de fortfarande för många. Gideon blir tillsagd att låta dem gå ner till vattnet. Den judiske historikern Josephus säger att Gud fick Gideon att låta sitt manskap marschera ner till floden när dagen var som hetast. Hur det än var med den saken, så iakttar Gideon nu hur hans män dricker. Det är bara 300 av dem som doppar ena handen i vattnet och lapar i sig vattnet från den, samtidigt som de ser sig omkring för att inte bli överrumplade av fienden. Endast de 300 vaksamma skall följa med Gideon. (Domarboken 7:4–8) Tänk dig in i situationen. Eftersom fienden uppgår till 135 000 man, står det nu klart att segern endast kan komma från Jehova och inte från den egna styrkan!

Gud uppmanar nu Gideon att ta med sig en medhjälpare och rekognoscera midjaniternas läger. Medan de är där får Gideon höra en man berätta en dröm för en kamrat, som utan att  tveka tyder drömmen så att Gud har bestämt att ge Midjan i Gideons hand. Detta är precis vad Gideon behöver få höra. Han blir övertygad om att Jehova skall ge honom och hans 300 män seger över midjaniterna. (Domarboken 7:9–15)

Krigsstrategi

De 300 männen delas nu in i tre grupper med 100 man i varje. Var och en får ett horn och en stor, tom kruka. Inuti krukorna är en fackla gömd. Gideons första order är: ”Se på mig och gör som jag. ... När jag har blåst i hornet, ... då skall ni också blåsa i hornen ..., och ni skall säga: ’För Jehova och för Gideon!’” (Domarboken 7:16–18, 20)

De 300 israelitiska krigarna smyger sig oförmärkt till utkanten av fiendelägret. Klockan är nu omkring tio på kvällen, strax efter det att man har haft vaktombyte. Detta verkar vara rätt tidpunkt att slå till, eftersom det kommer att dröja en stund innan ögonen på de nya vakterna har vant sig vid mörkret.

Vad skräckslagna midjaniterna blir, när tystnaden plötsligt bryts av att 300 män krossar sina krukor, blåser i sina horn och ropar: ”Svärd för Jehova och för Gideon!” Dessa ord skrämmer dem särskilt. Nu fogas midjaniternas egna rop till larmet. I det kaos som uppstår är det omöjligt för dem att skilja vän från fiende. De 300 står stilla på sina angivna platser medan Gud får fienden att använda sina svärd till att slakta varandra. Midjaniterna tar till flykten, men deras flyktväg skärs av, och efter en vild jakt krossas de så fullständigt att de inte längre kan utgöra något hot. Den långa och svåra ockupationen är äntligen över. (Domarboken 7:19–25; 8:10–12, 28)

Även efter denna seger är Gideon blygsam. När efraimiterna, som tydligen känner sig förbigångna för att de inte blivit kallade till striden, söker mucka gräl med honom, ger han dem ett milt svar. Hans milda svar stillar deras raseri och lugnar dem. (Domarboken 8:1–3; Ordspråksboken 15:1)

Nu när israeliterna har fått fred uppmanar de Gideon att bli deras kung. Vilken frestelse! Men Gideon avböjer. Han har inte glömt vem som vann segern över midjaniterna. ”Jag skall inte härska över er, inte heller skall min son härska över er”, förklarar han. ”Jehova skall härska över er.” (Domarboken 8:23)

Men i sin ofullkomlighet visar Gideon inte alltid så gott omdöme. Av någon inte nämnd anledning gör han en efod av krigsbytet och ställer ut den i sin stad. Berättelsen säger att israeliterna börjar ”bedriva otukt med den”. De tillber den, och den blir också en snara för Gideon och för hans hushåll. Men han hemfaller inte helt åt avgudadyrkan, för i Bibeln omnämns han som en man som hade tro på Jehova. (Domarboken 8:27; Hebréerna 11:32–34)

Lärdomar för oss

Berättelsen om Gideon är både till varning och till uppmuntran. Varningen är att om Jehova, på grund av att vi väljer att gå vår egen väg, tar sin ande och välsignelse ifrån oss, så kan vårt andliga tillstånd komma att likna det arma tillstånd som invånarna i ett land härjat av gräshoppor upplever. Vi lever i kritiska tider och bör aldrig glömma att det är Jehovas välsignelse ”som gör rik, och han lägger ingen smärta därtill”. (Ordspråksboken 10:22) Vi har Guds välsignelse därför att vi tjänar ”honom med odelat hjärta och med en själ som finner behag i det”. Om inte, kommer han att förkasta oss. (1 Krönikeboken 28:9)

Berättelsen om Gideon kan uppmuntra oss, eftersom den bevisar att Jehova kan befria sitt folk från varje hot, till och med genom att använda dem som verkar svaga och hjälplösa. Att Gideon och hans 300 män kunde besegra 135 000 midjaniter vittnar om Guds obegränsade makt. Vi kan befinna oss i en till synes hopplös situation i förhållande till våra fiender. Men Bibelns berättelse om Gideon uppmuntrar oss att förtrösta på Jehova, som skall välsigna och befria alla som utövar tro på honom.