Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehova belönar rikligt dem som håller sig till hans väg

Jehova belönar rikligt dem som håller sig till hans väg

Levnadsskildring

Jehova belönar rikligt dem som håller sig till hans väg

BERÄTTAT AV ROMUALD STAWSKI

När andra världskriget började i september 1939 förekom häftiga strider i norra Polen. Som den nyfikne nioårige pojke jag var gick jag till ett slagfält i närheten för att ta mig en titt. Det jag såg var fruktansvärt. Döda kroppar låg utspridda över fältet, och en kvävande rök fyllde luften. Även om jag främst tänkte på hur jag skulle komma hem tryggt och säkert, frågade jag mig: ”Varför tillåter Gud att det inträffar sådana här hemska saker? På vems sida står han?”

MOT slutet av kriget blev unga pojkar tvingade att arbeta för den tyska regimen. Om någon vågade vägra, blev han hängd i ett träd eller under en bro med orden ”förrädare” eller ”sabotör” skrivna på en skylt över bröstet. Vår stad, Gdynia, låg mitt emellan de stridande arméerna. När vi hämtade vatten utanför staden, ven kulor och bomber över våra huvuden, och min yngre bror Henryk blev dödligt sårad. På grund av de hemska förhållandena flyttade mor oss fyra barn till en källare där vi kunde bo lite tryggare. Här dog min tvåårige bror, Eugeniusz, i difteri.

Återigen frågade jag mig: ”Var finns Gud? Varför tillåter han allt det här lidandet?” Även om jag var en hängiven katolik och regelbundet gick i kyrkan fick jag inga svar på mina frågor.

Jag tar emot Bibelns sanning

Svaren på mina frågor kom från ett oväntat håll. Kriget slutade 1945, och i början av 1947 kom ett Jehovas vittne och besökte oss hemma i Gdynia. Hon samtalade med min mor, och jag kunde höra lite av det som sades. Det hon berättade lät logiskt, så vi tog emot en inbjudan till ett av vittnenas möten. Bara en månad senare, och trots att jag ännu inte fullt förstod sanningen i Bibeln, förenade jag mig med den grupp Jehovas vittnen som fanns på orten och började predika för andra om en bättre värld, fri från krig och grymheter. Det gav mig mycket glädje.

I september 1947 blev jag döpt vid en kretssammankomst i Sopot. Året därpå, i maj, började jag som reguljär pionjär och använde större delen av min tid till att förkunna Bibelns budskap för andra. Prästerskapet motarbetade bittert vårt arbete och anstiftade våldsamma angrepp mot oss. En gång blev vi attackerade av en ilsken pöbelhop som kastade sten på oss och misshandlade oss svårt. Vid ett annat tillfälle uppmanade nunnor och präster i staden en grupp människor att ge sig på oss. Vi flydde till en polisstation, men mobben omringade huset och hotade att slå oss. Till slut anlände förstärkning, och vi fördes bort under sträng polisbevakning.

Vid den tiden fanns det ingen församling i det område där vi bodde. Ibland sov vi i skogen under bar himmel. Vi var lyckliga över att vi kunde fortsätta i predikoarbetet trots omständigheterna. I dag finns det flera starka församlingar där.

Beteltjänst och fängelse

År 1949 blev jag inbjuden att tjäna vid Betelhemmet i Łódź. Vilket privilegium det var att få bo och arbeta på en sådan plats! Tyvärr blev vistelsen där inte så långvarig. I juni 1950, en månad innan vår verksamhet blev officiellt förbjuden, blev jag och andra bröder vid Betel gripna. Jag fördes till fängelse, där jag kom att utsättas för brutala förhör.

Eftersom min far arbetade på ett fartyg som regelbundet seglade till New York, försökte de som ledde förhöret få mig att erkänna att han var amerikansk spion. Jag utsattes för skoningslösa förhör. Dessutom försökte fyra förhörsledare samtidigt få mig att vittna mot broder Wilhelm Scheider, som då hade tillsynen över vår verksamhet i Polen. De slog mig på hälarna med grova käppar. När jag låg där blödande på golvet och kände att jag inte orkade längre, ropade jag: ”Jehova, hjälp mig!” Förhörsledarna överrumplades av mitt rop och slutade slå mig. Inom några minuter hade de somnat. Jag kände mig mycket lättad, och krafterna återvände. Det här övertygade mig om att Jehova kärleksfullt svarar när hans överlämnade tjänare ropar till honom. Det stärkte min tro och lärde mig att fullständigt förtrösta på Gud.

Den slutliga rapporten från förhöret innehöll falska vittnesmål som uppgavs komma från mig. När jag protesterade, sade en förhörsledare: ”Du får förklara dig i rätten!” En vänlig cellkamrat rådde mig att inte oroa mig, eftersom slutrapporten skulle verifieras av en militär åklagare. Jag skulle då få möjlighet att bevisa att vittnesmålen inte var sanna. Och så blev det.

Kretstjänst och åter fängelse

Jag släpptes i januari 1951. En månad senare började jag tjäna som resande tillsyningsman. Trots förbudet kunde jag och andra bröder styrka församlingarna och hjälpa de medvittnen som hade skingrats på grund av säkerhetstjänstens verksamhet. Vi uppmuntrade bröderna att fortsätta i förkunnartjänsten. Längre fram hjälpte dessa bröder modigt de resande tillsyningsmännen och utförde det underjordiska arbetet med att trycka och sprida biblisk litteratur.

En dag i april 1951, när jag hade varit med vid ett möte, blev jag gripen på gatan av säkerhetspolisen som hade hållit mig under uppsikt. Eftersom jag vägrade svara på deras frågor, förde de mig till ett fängelse i Bydgoszcz och började förhöra mig samma natt. Jag tvingades stå lutad mot en vägg i sex dygn utan vare sig mat eller vatten i tjock tobaksrök från fångvaktarnas cigaretter. De slog mig med en klubba och brände mig med cigaretter. När jag svimmade, hällde de vatten över mig och fortsatte förhöret. Jag bad Jehova om styrka att hålla ut, och han hjälpte mig.

Vistelsen i fängelset i Bydgoszcz hade sina fördelar. Där fick jag möjlighet att berätta om sanningen i Bibeln för människor som annars inte hade kunnat nås. Jag fick verkligen många tillfällen att vittna. På grund av den sorgliga, ofta hopplösa situation som fångarna befann sig i var de villiga att lyssna och att öppna sitt hjärta för de goda nyheterna.

Två viktiga förändringar

Kort efter det att jag hade blivit frisläppt 1952 träffade jag Nela, en nitisk pionjärsyster. Hon hade tjänat som pionjär i södra Polen. Senare hade hon arbetat i ett ”bageri”, en hemlig plats där vår litteratur trycktes. Det var ett hårt arbete som krävde vakenhet och självuppoffring. Vi gifte oss 1954 och fortsatte i heltidstjänsten tills vår dotter, Lidia, föddes. Vi bestämde då att Nela skulle sluta i heltidstjänsten och återvända hem och ta hand om vår dotter så att jag kunde fortsätta i resetjänsten.

Samma år var vi tvungna att fatta ett annat viktigt beslut. Jag blev ombedd att tjäna som områdestillsyningsman över ett område som täckte en tredjedel av Polen. Vi begrundade noggrant saken under bön. Jag visste hur viktigt det var att stärka våra bröder som tjänade under förbud. Många blev gripna, så behovet av andlig uppmuntran var stort. Med Nelas stöd tog jag emot uppdraget. Jehova hjälpte mig att tjäna som områdestillsyningsman i 38 år.

Ansvarig för ”bagerierna”

På den tiden hade områdestillsyningsmannen ansvaret för de hemliga, undangömda ”bagerierna”. Polisen var oss tätt i hälarna och försökte hela tiden upptäcka och sätta stopp för vår tryckeriverksamhet. Ibland lyckades de, men vi var aldrig utan den nödvändiga andliga maten. Det var uppenbart att Jehova tog hand om oss.

Den som blev ombedd att hjälpa till med det hårda och farliga tryckeriarbetet måste vara lojal, vaken, självuppoffrande och lydig. Det var sådana egenskaper som gjorde att ett ”bageri” kunde fortsätta att fungera säkert. Ofta var det svårt att hitta lämpliga gömställen för den underjordiska tryckeriverksamheten. En del platser verkade bra, men bröderna där var inte tillräckligt försiktiga. På andra ställen var det tvärtom. Bröderna var villiga att göra oerhörda uppoffringar. Jag satte verkligen stort värde på alla bröder och systrar som jag hade privilegiet att få samarbeta med.

Att försvara de goda nyheterna

Under de här svåra åren blev vi ständigt anklagade för att ta del i olaglig omstörtande verksamhet och ställda inför rätta. Det var ett problem, eftersom vi inte hade några advokater som försvarade oss. En del advokater var välvilligt inställda, men de flesta var rädda för publiciteten och ville inte riskera att stöta sig med myndigheterna. Men Jehova såg våra behov, och i sin rätta tid ledde han omständigheterna till vår fördel.

En resande tillsyningsman från Kraków, Alojzy Prostak, blev så svårt misshandlad under ett förhör att han fick föras till fängelsesjukhuset. När de andra fångarna på sjukhuset såg att han stod fast trots psykisk och fysisk tortyr, vann han deras beundran och respekt. Bland dessa fångar fanns en jurist som hette Witold Lis-Olszewski. Han var imponerad av broder Prostaks mod, och han samtalade med honom flera gånger och lovade: ”Så snart jag blir frisläppt och får börja arbeta igen är jag villig att försvara Jehovas vittnen.” Och han menade vad han sade.

Olszewski hade en egen stab av advokater, vars engagemang verkligen var beundransvärt. När motståndet var som intensivast, försvarade de bröderna i omkring 30 rättegångar varje månad – en om dagen! Eftersom Olszewski behövde vara välinformerad om alla dessa fall, fick jag i uppdrag att hålla kontakten med honom. Vårt samarbete pågick i sju år under 1960- och 1970-talen.

Under den perioden lärde jag mig mycket om juridiskt arbete. Jag var ofta med vid rättegångarna och lyssnade till advokaternas kommentarer – både positiva och negativa – lade märke till försvarsadvokaternas metoder att argumentera och hörde de åtalade bröderna avge sina vittnesmål. Allt det här blev till stor nytta och hjälp för våra bröder, i synnerhet för dem som var kallade som vittnen, så att de visste vad de skulle säga och när de skulle tiga i rätten.

När det var dags för en rättegång sov Olszewski ofta över hemma hos några Jehovas vittnen. Det var inte för att han inte hade råd med ett hotellrum. Skälet var, som han själv sade en gång: ”Före rättegången vill jag andas in lite av er anda.” Tack vare hans medverkan fick många Jehovas vittnen en gynnsam dom. Han försvarade mig vid ett flertal tillfällen, men han tog aldrig betalt för det. En gång vägrade han att ta emot betalning för 30 rättsfall. Varför det? Han sade: ”Jag vill ge ett bidrag om än litet till er verksamhet.” Och det var ingen liten summa. Det arbete som Olszewski och hans advokater utförde gick inte myndigheterna obemärkt förbi, men det avskräckte honom inte från att hjälpa oss.

Det är svårt att beskriva det fina vittnesbörd som våra bröder avgav under dessa rättegångar. Många kom till domstolarna för att vara med vid rättegångarna och styrka de bröder som stod åtalade. Under den period då det hölls som mest rättegångar räknade jag till att så många som 30 000 understödde bröderna på ett år – sannerligen en stor skara vittnen!

Ett nytt förordnande

År 1989 upphävdes förbudet mot vår verksamhet. Tre år senare byggdes och överlämnades ett nytt avdelningskontor. Jag inbjöds att komma dit och arbeta på avdelningen för sjukhusinformation (Hospital Information Services), en uppgift som jag med glädje tackade ja till. Vår grupp bestod av tre personer, och vi hjälpte bröderna att stå upp för och försvara den ståndpunkt som de på grund av sitt kristna samvete intog i blodfrågan. (Apostlagärningarna 15:29)

Min hustru och jag är mycket tacksamma över att vi har fått förmånen att tjäna Jehova i den offentliga förkunnartjänsten. Nela har alltid gett mig stöd och uppmuntran. Och något som jag uppskattar är att hon aldrig klagade över att jag var borta från hemmet när jag var upptagen med teokratiska uppgifter eller satt i fängelse. I svåra tider tröstade hon andra i stället för att själv bryta ihop.

År 1974, till exempel, blev jag och andra resande tillsyningsmän gripna. Några bröder som visste vad som hade hänt ville berätta det för min hustru så skonsamt som möjligt. När de träffade henne, frågade de: ”Syster Nela, är du beredd på det värsta?” Först blev hon som förlamad av skräck, eftersom hon trodde att jag hade dött. Men när hon fick veta vad som hade hänt, sade hon lättad: ”Han lever! Det här är inte första gången han sitter i fängelse.” Senare berättade bröderna för mig att de var djupt imponerade av hennes positiva inställning.

Även om vi har haft en del smärtsamma erfarenheter under årens lopp, har Jehova alltid rikligt belönat oss för att vi har hållit oss till hans väg. Vår dotter, Lidia, och hennes man, Alfred DeRusha, är verkligen ett föredömligt kristet par, och det är vi mycket glada över. De har uppfostrat sina söner, Christopher och Jonathan, till att bli överlämnade tjänare åt Gud, och det ger oss också glädje. Min bror, Ryszard, och min syster, Urszula, har också troget tjänat som kristna i många år.

Jehova har aldrig övergett oss, och vi vill fortsätta att helhjärtat tjäna honom. Av egen erfarenhet vet vi att orden i Psalm 37:34 är att lita på: ”Hoppas på Jehova och håll dig till hans väg, så upphöjer han dig till att ta jorden i besittning.” Vi ser av hela vårt hjärta fram emot den tiden.

[Bild på sidan 17]

Vid en sammankomst i en broders trädgård i Kraków, 1964

[Bild på sidan 18]

Jag och min hustru, Nela, tillsammans med vår dotter, Lidia, 1968

[Bild på sidan 20]

Med en son till Jehovas vittnen före hans blodfria hjärtoperation

[Bild på sidan 20]

Med dr Wites, chefskirurg för blodfri hjärtkirurgi på barn vid ett sjukhus i Katowice

[Bild på sidan 20]

Jag och Nela, 2002