När finns det anledning att känna sig kränkt?

I PREDIKAREN 7:9 (fotnoten) i Bibeln sägs det: ”Detta att känna sig kränkt vilar i de enfaldigas famn.” Den här versen visar att vi inte bör vara överdrivet känsliga när någon sårar eller förolämpar oss, utan att vi i stället bör vara förlåtande.

Men säger Predikaren 7:9 att vi aldrig bör ta anstöt av något eller någon, att vi skall förlåta alla förolämpningar oavsett hur allvarliga eller vanliga de än är och inte göra någonting åt dem? Bör vi inte bry oss om ifall vi själva förolämpar någon genom ord eller handling, eftersom vi vet att den som vi förolämpat skall vara förlåtande? Så kan det inte vara.

Jehova är personifikationen av kärlek, barmhärtighet, förlåtelse och tålamod. Ändå talas det många gånger i Bibeln om att han blev förolämpad, eller kränkt. När försyndelsen var allvarlig, ingrep han mot syndarna. Låt oss se närmare på några exempel.

Försyndelser mot Jehova

I berättelsen i 1 Kungaboken 15:30 talas det om Jerobeams synder, ”genom vilka han hade fått Israel att synda och på grund av den kränkning varmed han hade kränkt Jehova”. I 2 Krönikeboken 28:25 säger Bibeln angående kung Ahas i Juda: ”Han [gjorde] offerhöjder för att frambära rökoffer åt andra gudar, och så kränkte han Jehova, sina förfäders Gud.” Ett annat exempel finner vi i Domarboken 2:11–14: ”Och Israels söner gav sig till att göra det som var ont i Jehovas ögon och att tjäna baalsgudarna ... och kränkte så Jehova. ... Då flammade Jehovas vrede upp mot Israel, så att han gav dem i plundrares hand.”

Det finns annat som får Jehova att känna sig kränkt och som gör att han tvingas vidta kraftiga åtgärder. Vi läser till exempel i 2 Moseboken 22:18–20: ”En trollkvinna skall du inte låta leva. Var och en som ligger med ett djur skall ovillkorligen dödas. Den som frambär slaktoffer åt andra gudar än Jehova enbart skall vigas åt tillintetgörelse.”

När de forntida israeliterna höll i med att kränka Jehova och inte visade sann ånger, då förlät Jehova inte längre dem deras allvarliga synder. När det inte fanns tecken på sann ånger och gärningsmännens handlingar inte visade att de vände om för att tillbe Jehova Gud, lät han dem till slut förintas. Det här var vad som hände hela nationen år 607 f.v.t., då den föll för Babylon, och återigen år 70 v.t., då den föll för romarna.

Ja, Jehova känner sig kränkt av allt det avskyvärda som människor säger och gör, och han till och med avrättar förhärdade syndare som har begått grova synder. Men placerar detta honom i den kategori som Predikaren 7:9 talar om? Inte alls. Han är i sin fulla rätt att känna sig kränkt av grova synder, och han dömer alltid rättvist. Bibeln säger om Jehova: ”Fullkomligt är hans verk, ty alla hans vägar är rättvisans vägar. En trofast Gud är han, hos honom finns ingen orättvisa; rättfärdig och rättrådig är han.” (5 Moseboken 32:4)

 Allvarliga överträdelser mot enskilda individer

Under den lag som Gud gav till det forntida Israel var det allvarliga påföljder för grova brott mot enskilda individer. Om en tjuv kom in i ett hus om natten och husfadern dödade honom, vilade det ingen blodskuld över husfadern. Han var ett oskyldigt offer för ett allvarligt brott. Därför läser vi: ”Om en tjuv ertappas vid inbrottet och han blir slagen och dör, är det ingen blodskuld för [husfadern].” (2 Moseboken 22:2)

En kvinna som har blivit våldtagen har all rätt att känna sig mycket kränkt, eftersom detta är ett allvarligt brott i Guds ögon. Och under den mosaiska lagen skulle en man som våldtagit en kvinna dödas, ”alldeles som när en man reser sig mot sin medmänniska och mördar honom”. (5 Moseboken 22:25, 26) Trots att vi inte längre är under den lagen, hjälper den oss att förstå vad Jehova anser om våldtäkt, att det är ett fruktansvärt övergrepp.

Våldtäkt är också i vår tid ett allvarligt brott med stränga straff. Offret har all rätt att rapportera saken till polisen. På så vis kan rätt myndighet straffa förbrytaren. Och om offret är en minderårig kan föräldrarna vilja ta initiativet till dessa åtgärder.

Mindre oförrätter

Det är emellertid inte alla överträdelser  som kräver åtgärder från myndigheterna. Därför bör vi inte känna oss överdrivet kränkta av de relativt små misstag som andra gör, utan vi bör vara förlåtande. Hur ofta bör vi förlåta? Aposteln Petrus frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder synda mot mig och jag förlåta honom? Ända till sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: Inte ända till sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger.” (Matteus 18:21, 22)

Å andra sidan behöver vi hela tiden arbeta på vår kristna personlighet för att undvika att väcka anstöt. Händer det till exempel att du är okänslig, burdus och taktlös mot andra? Sådant kan verkligen vara sårande. I stället för att klandra den som blivit sårad för att han tagit anstöt och tycka att det är han som har ansvaret att förlåta behöver den som har begått felet inse att det är han själv som är orsaken till att den andre har tagit anstöt. Den skyldige behöver arbeta på att styra sina handlingar och sitt tal så att han inte så lätt väcker anstöt. Om vi gör så, kommer vi inte att såra andras känslor så ofta. Bibeln påminner oss: ”Det finns de som talar tanklöst, som med svärdsstötar, men de visas tunga är en läkedom.” (Ordspråksboken 12:18) När vi sårar andra, även om vi inte menade att göra det, kan vi göra mycket för att reparera förhållandet genom att be om förlåtelse.

Guds ord visar att vi skall ”jaga efter det som leder till frid och det som är till ömsesidig uppbyggelse”. (Romarna 14:19) När vi är taktfulla och vänliga, tillämpar vi ordspråket: ”Som guldäpplen i silverinfattning är ett ord som talas i rättan tid.” (Ordspråksboken 25:11) Det ger verkligen ett behagligt och tilltalande intryck! Ett milt och taktfullt tal kan också ändra hårda attityder hos andra: ”En mild tunga kan bryta sönder ben.” (Ordspråksboken 25:15)

Därför ger Guds ord oss rådet: ”Låt ert tal alltid vara fyllt av ljuvt behag, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en.” (Kolosserna 4:6) Att vårt tal skall vara ”kryddat med salt” betyder att vi skall göra vårt tal smakfullt för andra och därigenom minska risken att väcka anstöt. I både ord och handling strävar kristna efter att tillämpa Bibelns råd: ”Sök friden och jaga efter den.” (1 Petrus 3:11)

Därför måste orden i Predikaren 7:9 betyda att vi inte bör ta anstöt av andras förhållandevis obetydliga försyndelser. Dessa kan bero på mänsklig ofullkomlighet eller till och med vara avsiktliga, utan att fördenskull vara allvarliga. Men om det gäller en allvarlig synd, är det förståeligt om den drabbade känner sig kränkt och väljer att vidta lämpliga åtgärder. (Matteus 18:15–17)

[Bild på sidan 14]

Jehova lät det otrogna Israel tillintetgöras av romarna år 70 v.t.

[Bild på sidan 15]

”Som guldäpplen ... är ett ord som talas i rättan tid”