”Den kungliga bibeln” – en milstolpe inom bibelvetenskapen

I BÖRJAN av 1500-talet lämnade ett skepp Spanien på väg mot den italienska halvön. Ombord fanns en oerhört värdefull last – de flesta av de tryckta exemplar som fanns av Complutenserpolyglotten, en flerspråkig bibel som framställdes mellan 1514 och 1517. Plötsligt bröt en våldsam storm ut. Besättningen kämpade för att rädda skeppet, men deras ansträngningar var förgäves. Skeppet sjönk med sin ovärderliga last.

Katastrofen ledde till att en ny upplaga av polyglottbibeln efterfrågades. Boktryckaren Christophe Plantin antog till slut utmaningen. Han behövde någon som kunde finansiera det här stora projektet, så han bad Filip II, Spaniens kung, att bli mecenat. Innan kungen bestämde sig rådgjorde han med flera teologer i Spanien, bland annat den berömde bibelkännaren Benito Arias Montano. Han gav kung Filip beskedet: ”Förutom att projektet tjänar Gud och gagnar den universella kyrkan kommer det också att bringa stor ära till Ers majestäts kungliga namn och höja ert personliga anseende.”

En reviderad utgåva av Complutenserpolyglotten skulle vara en kulturell bedrift, så Filip bestämde  sig för att ge sitt fulla stöd åt Plantins projekt. Han gav Arias Montano den ansvarsfulla uppgiften att redigera det som senare kom att kallas ”Den kungliga bibeln”, eller Antwerpenpolyglotten. *

Filip var så intresserad av hur arbetet med den här polyglottbibeln fortskred att han bad att få ett avdrag av varje sida. Plantin ville förstås inte vänta på att varje sida skulle skickas från Antwerpen till Spanien, läsas och korrigeras av kungen och sedan skickas tillbaka. Det slutade med att Filip bara fick tryckta ark och möjligen några tidiga avdrag. Under tiden fortsatte Montano med den egentliga korrekturläsningen, och han hade värdefull hjälp av tre professorer från Leuven och Plantins tonåriga dotter.

En man som älskade Guds ord

Arias Montano gjorde sig hemmastadd bland de lärda i Antwerpen. Hans vidsynta inställning gjorde att Plantin tyckte om honom, och deras vänskap och samarbete varade livet ut. Montano utmärkte sig både för sin kunnighet och för sin stora kärlek till Guds ord. * Som ung hade han varit ivrig att få sina akademiska studier avklarade för att helt och hållet kunna ägna sig åt att studera Bibeln.

Arias Montano ansåg att en översättning av Bibeln skulle vara så ordagrann som möjligt.  Han strävade efter att översätta exakt som det stod i grundtexten och på så sätt ge läsaren tillgång till Guds sanna ord. Montano följde det motto som Erasmus av Rotterdam hade. Denne uppmanade de lärda att ”förkunna om Kristus utifrån grundtexten”. Under århundraden hade innebörden i Bibelns grundtext varit dold för människor på grund av att många inte kunde förstå de latinska översättningarna.

Tryckningen

Arias Montano fick tag på alla manuskript som Alfonso de Zamora hade färdigställt och bearbetat inför tryckningen av Complutenserpolyglotten och använde dem när han sammanställde ”Den kungliga bibeln”. *

”Den kungliga bibeln” ansågs först vara en andra upplaga av Complutenserpolyglotten, men den kom att bli mycket mer än en lätt reviderad utgåva. Den hebreiska texten och Septuaginta-översättningens grekiska text togs från Complutenserpolyglotten. Sedan tillfogades ytterligare texter och ett omfattande tillägg. Den nya polyglotten kom till slut att bestå av åtta band. Tryckningen tog fem år, från 1568 till 1572 – en mycket kort tid med tanke på att verket var så omfattande. Sammanlagt trycktes 1 213 uppsättningar av verket.

Complutenserpolyglotten från 1517 visade sig vara ”ett monument över boktryckarkonsten”, men Antwerpenpolyglotten överträffade sin föregångare både till utförandet och till innehållet. Den var ännu en milstolpe i boktryckarkonstens historia och, ännu viktigare, när det gällde att utarbeta förbättrade textutgåvor av hela Bibeln.

Angrepp från fiender till Guds ord

Inte helt oväntat dök det snart upp motståndare till att noggrannare bibelöversättningar utarbetades. Trots att Antwerpenpolyglotten hade påvens godkännande och att  Arias Montano hade ett välförtjänt rykte om sig att vara en hedervärd forskare, ställdes Montano inför inkvisitionen. Motståndare sade att hans verk framställde Santes Pagninus nya reviderade latinska översättning som en mer exakt översättning av den hebreiska och grekiska grundtexten än Vulgata, som översatts flera hundra år tidigare. De klandrade också Montano för att han gick till grundspråken i sin önskan att framställa en noggrann översättning av Bibeln, vilket de ansåg var hädiskt.

Inkvisitionen påstod också att ”det inte bringade kungen någon större ära att han  fäste sitt namn vid verket”. De beklagade sig över att Montano inte hade lagt tillräckligt stor vikt vid den officiella Vulgata. Trots de här anklagelserna kunde de inte få fram tillräckliga bevis för att fördöma vare sig Montano eller hans polyglottbibel. ”Den kungliga bibeln” blev till slut väl mottagen, och den blev ett standardverk vid flera universitet.

Till hjälp för bibelöversättare

Antwerpenpolyglotten var inte ett verk som var avsett för folk i allmänhet, men bibelöversättare fick snart god användning av den. Precis som dess föregångare, Complutenserpolyglotten, bidrog den till förbättrade utgåvor av bibeltexten. Den hjälpte också översättare att förstå grundspråken bättre. De som översatte Bibeln till olika europeiska språk hade stor nytta av det här verket. Enligt boken The Cambridge History of the Bible hade de som översatte den välkända King James Version, som utgavs 1611, god hjälp av Antwerpenpolyglotten när de översatte från de forntida språken. ”Den kungliga bibeln” hade också ett stort inflytande på två viktiga polyglottbiblar som gavs ut på 1600-talet. (Se rutan ”Polyglottbiblarna”.)

Ett av Antwerpenpolyglottens många företräden var att den för första gången gav bibelforskare i Europa tillgång till den syriska Peshitta-översättningen av de kristna grekiska skrifterna. Den syriska texten löpte parallellt med en ordagrann latinsk översättning. Det här var ett mycket användbart tillskott, eftersom Peshitta var en av de äldsta översättningarna av de kristna grekiska skrifterna. Den syriska Peshitta var från 400-talet v.t. och var grundad på handskrifter som var daterade ända tillbaka till 100-talet v.t. Enligt det bibliska uppslagsverket The International Standard Bible Encyclopedia ”är värdet av Peshitta när det gäller textkritik allmänt erkänt. Den är ett av de äldsta och viktigaste textvittnena när det gäller den forntida traditionen.”

Varken det stormiga havet eller angreppen från den spanska inkvisitionen kunde hindra att en förbättrad och utökad version av Complutenserpolyglotten år 1572 blev tillgänglig i form av ”Den kungliga bibeln”. Historien bakom denna bibel är ännu ett exempel på vilka ansträngningar uppriktiga människor har gjort för att värna om Guds ord.

Vare sig de här hängivna männen var medvetna om det eller inte, bidrog deras osjälviska ansträngningar till att bekräfta sanningen i Jesajas profetiska ord. För nästan tre tusen år sedan skrev han: ”Det gröna gräset har förtorkat, blommorna har vissnat; men vår Guds ord består till oöverskådlig tid.” (Jesaja 40:8)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 13]

”Vår Guds ord består till oöverskådlig tid”

[Ruta/Bilder på sidan 12]

POLYGLOTTBIBLARNA

”En polyglottbibel innehåller bibeltexten på flera språk”, säger den spanske bibelkännaren Federico Pérez Castro. ”Men traditionellt syftar begreppet på biblar som innehåller bibeltexten på originalspråken. Om man går efter den snävare definitionen är polyglottbiblarna mycket få till antalet.”

1. Complutenserpolyglotten (1514–1517), som finansierades av kardinal Cisneros, trycktes i Alcalá de Henares i Spanien. De sex banden innehöll bibeltexten på fyra språk: hebreiska, grekiska, arameiska och latin. Den försåg bibelöversättarna på 1500-talet med en standardtext till de hebreisk-arameiska skrifterna.

2. Antwerpenpolyglotten (1568–1572), redigerad av Benito Arias Montano, innehöll förutom texten i Complutenserpolyglotten den syriska Peshitta-översättningen av de kristna grekiska skrifterna och den arameiska Targum Jonathan. Den hebreiska texten, som innehöll vokaltecken och accenttecken, var reviderad efter Jakob ben Chajims vedertagna hebreiska text. För bibelöversättare blev den således en standardtext till de hebreiska skrifterna.

3. Pariserpolyglotten (1629–1645) finansierades av den franske juristen Guy Michel le Jay. Den grundade sig på Antwerpenpolyglotten, men den innehöll också några samaritanska och arabiska texter.

4. Londonpolyglotten (1655–1657), redigerad av Brian Walton, grundade sig också på Antwerpenpolyglotten. Den här polyglotten innehöll även forntida översättningar av Bibeln till etiopiska och persiska, men de översättningarna bidrog inte så mycket till förståelsen av bibeltexten.

[Bildkällor]

Banderoll och Antwerpenpolyglotter (de två undre): Biblioteca Histórica. Universidad Complutense de Madrid; Antwerpenpolyglott (den översta): Genom tillmötesgående från Museum Plantin-Moretus/Stedelijk Prentenkabinet Antwerpen; exemplar av Londonpolyglott: Ur boken The Walton Polyglot Bible, band III, 1655–1657

[Bild på sidan 9]

Filip II, Spaniens kung

[Bildkälla]

Filip II: Biblioteca Nacional, Madrid

[Bild på sidan 10]

Arias Montano

[Bildkälla]

Montano: Biblioteca Histórica. Universidad Complutense de Madrid

[Bild på sidan 10]

Originaltryckpressarna i Antwerpen, Belgien

[Bildkälla]

Tryckpressar: Genom tillmötesgående från Museum Plantin-Moretus/Stedelijk Prentenkabinet Antwerpen

[Bilder på sidan 11]

Till vänster: Christophe Plantin och titelbladet i Antwerpenpolyglotten

[Bildkälla]

Titelblad och Plantin: Genom tillmötesgående från Museum Plantin-Moretus/Stedelijk Prentenkabinet Antwerpen

[Bild på sidan 11]

Ovan: Andra Moseboken, kapitel 15, i fyra kolumner

[Bildkälla på sidan 9]

Titelblad och Plantin: Genom tillmötesgående från Museum Plantin-Moretus/Stedelijk Prentenkabinet Antwerpen

[Bildkälla på sidan 13]

Biblioteca Histórica. Universidad Complutense de Madrid