Levnadsskildring

Jag härdar ut som en Kristi soldat

BERÄTTAT AV JURIJ KAPTOLA

”Nu är jag övertygad om att du verkligen har tro!” Dessa ord kom från ett helt oväntat håll, nämligen från en officer i den sovjetiska armén, och de gav mig den uppmuntran jag just då behövde. Jag var dömd till ett långt fängelsestraff och hade innerligt bett Jehova om hjälp. En lång och svår tid, som skulle kräva både uthärdande och beslutsamhet, låg framför mig.

JAG föddes den 19 oktober 1962 och växte upp i västra Ukraina. Samma år kom min far, som också hette Jurij, i kontakt med Jehovas vittnen. Han blev den förste i vår by som tillbad Jehova. Hans verksamhet kom snart att uppmärksammas av myndighetspersoner som var emot Jehovas vittnen.

Men de flesta av våra grannar respekterade mina föräldrar för deras kristna egenskaper och deras omtanke om andra. Mina föräldrar tog vara på alla tillfällen att ingjuta kärlek till Gud i mig och mina tre systrar redan från det att vi var riktigt små, och detta hjälpte mig att möta de många utmaningar jag ställdes inför i skolan. Ett sådant tillfälle var när alla elever skulle bära ett märke som visade att de var ett av Lenins oktoberbarn. På grund av att jag som kristen ville vara neutral, bar jag inte detta märke och skilde mig därigenom från de andra. (Johannes 6:15; 17:16)

När jag senare gick i tredje klass, krävdes det att alla elever skulle ansluta sig till den kommunistiska ungdomsorganisation som  kallades unga pionjärer. En dag togs vår klass ut på skolgården för en inskrivningsceremoni. Detta var något jag hade fasat för, eftersom jag räknade med att bli hånad och utskälld. Alla utom jag hade tagit med sig sin nya röda pionjärhalsduk, och vi stod uppställda i en lång rad framför skolans rektor, lärare och äldre elever. När de äldre eleverna uppmanades att knyta halsdukarna runt halsen på oss, sänkte jag huvudet och tittade ner, i hopp om att ingen skulle lägga märke till mig.

Förd till fängelser långt borta

När jag var 18 år blev jag dömd till tre års fängelse för att jag som kristen hade vägrat att utföra militärtjänst. (Jesaja 2:4) Jag avtjänade det första året i staden Trudovoje i distriktet Vinnitskaja i Ukraina. Där träffade jag omkring 30 andra Jehovas vittnen. För att hindra oss från att umgås med varandra delade man upp oss så att vi endast fick arbeta tillsammans två och två.

I augusti 1982 skickades Eduard, ett annat vittne, och jag tillsammans med en grupp andra fångar i godsvagnar på tåg till norra Uralbergen. Vi fick i åtta dagar utstå den extrema hettan och trängseln på tåget, innan vi kom fram till Solikamskfängelset i Permskajaområdet. Eduard och jag blev placerade i olika celler. Två veckor senare fördes jag längre norrut till Vels i Krasnovisjerskijområdet.

Vi kom fram mitt i natten, då det var becksvart. Trots mörkret befallde en officer vår grupp att fara över en flod med båt. Vi kunde varken se floden eller båten! Men vi trevade oss fram tills vi snavade på en båt, och trots vår rädsla lyckades vi ta oss över floden. När vi väl var över på andra sidan, gick vi i riktning mot ett ljus som syntes på en kulle i närheten, och där fann vi några tält. Detta skulle bli vårt nya hem. Jag fick tillsammans med omkring 30 andra fångar bo i ett relativt stort tält. Under vintern fick vi utstå så låga temperaturer som minus 40 grader, och tältet gav inte mycket skydd. De andra fångarna fick i första hand arbeta med att hugga i skogen, men jag fick arbeta med att bygga baracker åt fångarna.

Andlig mat når vår isolerade koloni

Jag var det enda vittnet i den kolonin, men Jehova övergav mig inte. En dag fick jag ett paket från min mor, som fortfarande bodde i västra Ukraina. Det första en vakt fick syn på när han öppnade paketet var en liten bibel. Han tog upp den och började bläddra igenom den. Jag försökte tänka ut något att säga som skulle förhindra att denna andliga skatt blev beslagtagen. ”Vad är detta?” frågade vakten bryskt. Innan jag kunde tänka ut vad jag skulle svara, sade en inspektör som stod i närheten: ”Å, det är ett lexikon.” Jag sade ingenting. (Predikaren 3:7) Inspektören sökte igenom resten av paketet och överlämnade det sedan till mig tillsammans med den dyrbara bibeln. Jag var så lycklig så jag bjöd honom på några nötter från mitt paket. När jag fick det här paketet visste jag att Jehova inte hade övergett mig. Han hjälpte mig och sörjde för mitt andliga behov. (Hebréerna 13:5)

Jag predikar utan uppehåll

Några månader senare överraskades jag av att få ett brev från en kristen broder som satt fängslad omkring 40 mil längre bort. Han bad mig leta reda på en man som hade visat intresse och som nu kanske befann sig i mitt läger. Det var oförståndigt att skriva öppet om sådant i ett brev, eftersom våra brev censurerades. Inte överraskande blev jag inkallad till en officer på hans kontor och uttryckligen varnad för att predika. Han befallde mig sedan att skriva under ett  dokument, där det stod att jag skulle upphöra med att tala med andra om min tro. Jag svarade att jag inte kunde förstå varför jag skulle skriva under ett sådant papper, då ändå alla redan visste att jag var ett Jehovas vittne. Jag frågade vad jag då skulle säga, när andra fångar frågade varför jag hade blivit fängslad. (Apostlagärningarna 4:20) Då officeren insåg att han inte kunde skrämma mig, beslöt han sig för att få bort mig och sände mig därför till ett annat läger.

Jag skickades till byn Vaja, som låg 20 mil bort. Där respekterade vakterna min kristna ståndpunkt och gav mig ett civilt arbete, först som snickare och sedan som elektriker. Men dessa arbeten medförde sina egna utmaningar. Vid ett tillfälle blev jag tillsagd att ta med mig mina verktyg och gå till klubben i byn. Soldaterna blev glada när de fick se mig. De hade problem med att få den belysning som skulle lysa upp de olika militära emblemen att fungera ordentligt. Eftersom de förberedde för det årliga firandet av Röda armédagen, ville de ha hjälp med att ordna detta. Efter att under bön ha tänkt över vad jag skulle göra svarade jag att jag inte kunde utföra ett sådant arbete. Jag gav dem mina verktyg och gick min väg. Jag blev anmäld för den ställföreträdande chefen, och efter det att han hade lyssnat på klagomålen mot mig sade han till min förvåning: ”Jag respekterar honom för detta, han är en man med principer.”

Uppmuntran från ett oväntat håll

Den 8 juni 1984, efter det att jag hade suttit fängslad i exakt tre år, blev jag frisläppt. När jag återvände till Ukraina, måste jag som en före detta fånge anmäla mig hos milisen. Där sade man till mig att jag inom sex månader återigen skulle komma att ställas inför rätta och att det därför vore bäst för mig att lämna området helt. Jag lämnade därför Ukraina och fick till slut arbete i Lettland. Jag kunde under en tid predika och umgås med den lilla grupp vittnen som bodde i och omkring huvudstaden Riga. Men inom ett år inkallades jag återigen till militärtjänst. Vid inskrivningskontoret sade jag till officeren att jag redan tidigare hade vägrat att göra militärtjänst. Som svar skrek han: ”Vet du egentligen vad du gör? Låt oss se vad du säger till överstelöjtnanten!”

Han följde mig till ett rum på andra våningen där överstelöjtnanten satt bakom ett långt bord. Denne lyssnade uppmärksamt på mig när jag förklarade min ståndpunkt och sade sedan till mig att jag fortfarande hade tid att tänka över mitt beslut innan jag ställdes inför inskrivningskommittén. När vi lämnade överstelöjtnantens kontor, bekände den officer som först hade skällt ut mig: ”Nu är jag övertygad om att du verkligen har tro!” När jag inställde mig inför en militärkommitté, upprepade jag min neutrala ståndpunkt, och de lät mig gå.

 Jag bodde vid den här tiden på ett härbärge. En kväll hördes en svag knackning på dörren. När jag öppnade stod där en man i kostym och med portfölj. Han presenterade sig med orden: ”Jag kommer från KGB. Jag vet att du har problem och att du skall ställas inför rätta.” ”Ja, det stämmer”, svarade jag. Mannen fortsatte: ”Vi kan hjälpa dig om du är villig att arbeta för oss.” ”Nej”, sade jag, ”det går inte. Jag vill vara lojal mot min kristna tro.” Han gick utan att göra några ytterligare försök att övertala mig.

Tillbaka till fängelse och tillbaka till predikande

Den 26 augusti 1986 dömde en domstol i Riga mig till fyra års straffarbete, och jag fördes till centralfängelset i Riga. Där placerades jag i en stor cell tillsammans med 40 andra fångar, och jag försökte predika för samtliga fångar i den cellen. Några påstod sig tro på Gud, medan andra bara skrattade. Jag lade märke till att männen samlades i grupper, och efter två veckor sade ledarna för dessa grupper till mig att jag inte fick predika, eftersom jag inte följde deras oskrivna lagar. Jag förklarade då att det just var för att jag följde ett annat slags lagar som jag var fängslad.

Jag fortsatte försiktigt att predika och fann några som var andligt sinnade, och jag kunde studera Bibeln med fyra av dem. Under våra samtal antecknade de Bibelns grundläror i en anteckningsbok. Några månader senare skickades jag till en säkerhetsanstalt i Valmiera, där jag fick arbeta som elektriker. Där kunde jag studera Bibeln med en annan elektriker, som fyra år senare blev ett Jehovas vittne.

Den 24 mars 1988 flyttades jag från den här säkerhetsanstalten till ett närliggande läger. Detta var en verklig välsignelse, eftersom jag där fick större frihet. Jag fick i uppdrag att arbeta på olika byggen, och jag sökte ständigt tillfällen att predika. Jag var ofta borta från lägret och predikade till långt fram på kvällen, men jag hade aldrig några problem när jag kom tillbaka till lägret.

Jehova välsignade mina ansträngningar. Det bodde några vittnen i trakten, men det fanns bara ett enda vittne i själva staden, en äldre syster som hette Vilma Krūmin̗a. Syster Krūmin̗a och jag började leda många bibelstudier med unga människor. Ibland kom bröder och systrar från Riga för att ta del i tjänsten, och några reguljära pionjärer kom till och med ända från Leningrad (nu Sankt Petersburg). Med Jehovas hjälp satte vi i gång flera bibelstudier, och jag tog snart del i pionjärtjänsten och använde 90 timmar i predikoarbetet varje månad.

Den 7 april 1990 kom mitt fall upp för granskning i en domstol i Valmiera. När förhöret började kände jag igen åklagaren. Det var en ung man som jag tidigare hade samtalat med om Bibeln! Han kände också igen mig och log, men han sade ingenting. Jag minns fortfarande det domaren sade till mig vid rättegången den dagen: ”Jurij, det var olagligt att döma dig till fängelse för fyra år sedan. De borde inte ha dömt dig.” Plötsligt var jag fri!

En Kristi soldat

För att få uppehållstillstånd i Riga var jag i juni 1990 återigen tvungen att anmäla mig vid inskrivningskontoret. Jag klev in på samma kontor med samma långa bord, där jag fyra år tidigare hade sagt till överstelöjtnanten att jag inte tänkte göra militärtjänst. Den här gången reste han sig och tog mig i hand och sade: ”Det är stor skam att du har fått gå igenom allt detta. Jag är ledsen över att det gick så här.”

 Jag svarade: ”Jag är en Kristi soldat, och jag måste fullgöra mitt uppdrag. Med hjälp av Bibeln kan du också få uppleva det som Kristus lovade sina efterföljare, ett lyckligt liv och en evig framtid.” (2 Timoteus 2:3, 4) Han svarade: ”För inte så länge sedan köpte jag en bibel, som jag nu läser.” Jag hade med mig boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden * och slog upp det kapitel som behandlar tecknet på de sista dagarna och visade honom hur Bibelns profetior uppfylls i vår tid. Med stor uppskattning skakade han återigen hand med mig och önskade mig lycka till i mitt arbete.

Vid det här laget var verkligen fältet vitt till skörd i Lettland. (Johannes 4:35) År 1991 började jag tjäna som församlingsäldste. Det fanns då bara två förordnade äldste i hela församlingen! Ett år senare delades den enda församlingen i Lettland till två, en lettisktalande och en rysktalande församling. Jag fick privilegiet att tjäna tillsammans med den rysktalande församlingen. Tillväxten var så snabb att vår församling redan följande år delades till tre! När man ser tillbaka är det uppenbart att Jehova har lett sina får till sin organisation.

År 1998 förordnades jag att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i Jelgava, en stad omkring 4 mil sydväst om Riga. Samma år var jag en av de första i Lettland som inbjöds att få gå igenom den skola för förordnade tjänare som hölls på ryska i Solnetjnoje i närheten av Sankt Petersburg i Ryssland. Där vid skolan kom jag att inse hur viktigt det är att ha en kärleksfull inställning till människor för att få framgång i tjänsten. Det som gjorde allra starkast intryck på mig vid skolan var den kärlek och uppmärksamhet som visades oss både av Betelfamiljen och av lärarna.

Jag nådde ännu en milstolpe i mitt liv 2001, när jag gifte mig med Karina, en förtjusande kristen kvinna. Karina förenade sig med mig i särskild heltidstjänst, och jag blir uppmuntrad varje dag när jag får se hur glad hon är när hon kommer hem från tjänsten på fältet. Ja, det är verkligen en stor glädje att få tjäna Jehova. De svåra erfarenheterna under kommunistregimen har lärt mig att fullständigt förtrösta på Jehova. Inga uppoffringar är för stora för den som önskar behålla Jehovas vänskap och stödja hans suveränitet. Att få hjälpa andra att få kunskap om Jehova har gett mitt liv mening. Det har varit ett underbart privilegium för mig att få tjäna Jehova ”som en rätt Kristi Jesu soldat”. (2 Timoteus 2:3)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 10]

Jag dömdes till fyra års straffarbete och fördes till centralfängelset i Riga

[Bild på sidan 12]

Karina och jag i förkunnartjänsten