Mennoniter som söker Bibelns sanning

EN MORGON i november 2000 tittade några missionärer i Bolivia som är Jehovas vittnen ut genom fönstret från sitt lilla hem och såg då en grupp enkelt klädda män och kvinnor nervöst stå vid grinden. Det första besökarna sade när missionärerna öppnade grinden var: ”Vi vill lära oss sanningen i Bibeln.” Besökarna var mennoniter. Männen hade på sig hängslebyxor och kvinnorna mörka förkläden, och de talade sinsemellan på en tysk dialekt. Man såg på dem att de var rädda. De såg sig hela tiden om för att se om någon hade följt efter dem. Men redan på väg uppför trappan till huset sade en ung man: ”Jag vill veta mer om det folk som använder Guds namn.”

När besökarna kom in och fick lite förfriskningar började de slappna av. De hade kommit från en avlägsen och isolerad jordbrukskoloni. I sex år hade de fått tidskriften Vakttornet per post. ”Vi har läst att det skall bli ett paradis på jorden. Är det sant?” frågade de. Missionärerna visade dem vad Bibeln säger. (Jesaja 11:9; Lukas 23:43; 2 Petrus 3:7, 13; Uppenbarelseboken 21:3, 4) En av jordbrukarna sade till de andra: ”Där ser ni! Det är sant. Jorden skall bli ett paradis.” Andra sade: ”Jag tror vi har funnit sanningen.”

Vilka är mennoniterna? Vad tror de på? För att besvara de här frågorna måste vi gå tillbaka till 1500-talet.

Vilka är mennoniterna?

Under 1500-talet satte man i gång med att översätta och trycka Bibeln. När Bibeln nu blev tillgänglig på de stora språken i Europa tog intresset för att studera Bibeln ny fart. Martin Luther och andra reformatorer förkastade många av katolska kyrkans läror. Men de nybildade protestantiska kyrkorna behöll många obibliska seder. Inom de flesta kyrkorna förväntades det till exempel att varje nyfött barn skulle döpas in i kyrkan. Men några som sökte efter sanningen i Bibeln insåg att man bara kan bli medlem i den kristna församlingen genom att fatta ett beslut grundat på kunskap innan man blir  döpt. (Matteus 28:19, 20) Nitiska predikanter som hade den uppfattningen började resa genom städer och byar och undervisa från Bibeln och döpa vuxna. De kallades därför anabaptister, som betyder ”omdöpare”.

En som intresserade sig för anabaptisterna i sitt sökande efter sanning var Menno Simons, en katolsk präst i byn Witmarsum i norra delen av Nederländerna. År 1536 hade han helt brutit med kyrkan och blivit en förföljd man. År 1542 utlovade självaste Karl V, kejsaren i Heliga romerska riket, 100 gulden i belöning åt den som grep Menno. Trots det bildade Menno några anabaptistförsamlingar. Han och hans efterföljare kom snart att kallas mennoniter.

Mennoniterna i dag

Förföljelse tvingade med tiden i väg tusentals mennoniter från Västeuropa till Nordamerika. Där hade de möjlighet att fortsätta sitt sökande efter sanning och sprida sitt budskap till många andra. Men de hade inte längre det brinnande intresse som deras förfäder hade haft för att studera Bibeln och predika offentligt. De flesta höll fast vid vissa obibliska läror, till exempel lärorna om treenigheten, själens odödlighet och ett brinnande helvete. (Predikaren 9:5; Hesekiel 18:4; Markus 12:29) Det missionärsarbete som mennoniterna utför i dag inriktar sig mer på sjukvård och social verksamhet än på att sprida evangeliet.

Nu finns det uppskattningsvis 1 300 000 mennoniter i 65 länder. Men dagens mennoniter beklagar sig över splittringen bland dem, alldeles som Menno Simons gjorde för flera hundra år sedan. Under första världskriget orsakade delade meningar om världens konflikter stor splittring. Många i Nordamerika vägrade göra militärtjänst på bibliska grunder. Men i boken An Introduction to Mennonite History står det: ”Bland mennoniterna i Västeuropa var vägran att göra militärtjänst något som 1914 i stor utsträckning hörde till det förgångna.” I vår tid har vissa mennonitgrupper mer eller mindre anpassat sitt sätt att leva efter nutida förhållanden. Men andra har fortfarande hake och hyska på sina kläder i stället för knappar och anser att män inte skall raka sig.

Några mennonitgrupper, som är beslutna att hålla sig avskilda från dagens moderna värld, har flyttat sina kolonier till platser där lokala myndigheter låter dem leva ostört. I till exempel Bolivia bor det uppskattningsvis 38 000 mennoniter i flera avlägsna kolonier, som alla har olika levnadsregler. I vissa kolonier är det förbjudet att ha motorfordon, och bara häst och vagn är tillåtet. I andra kolonier är det förbjudet med radio, tv och musik. På en del platser är det till och med förbjudet att lära sig landets språk. ”Vi får inte lära oss spanska, eftersom predikanterna vill kunna hålla oss under kontroll”, sade en man i en koloni. Många känner sig förtryckta och fasar för att bli utfrysta ur gemenskapen – en hemsk utsikt för den som aldrig har upplevt hur det är att leva utanför mennonitsamhället.

Hur sanningens säd såddes

Det var i ett sådant samhälle som Johann, en mennonit som var jordbrukare, såg ett exemplar av tidskriften Vakttornet hemma hos en granne. Johanns familj hade emigrerat från Canada till Mexico och sedan till Bolivia.  Men Johann hade alltid velat ha hjälp i sitt sökande efter sanningen i Bibeln. Han bad att få låna tidskriften.

Längre fram, när Johann var inne i staden för att sälja sina jordbruksprodukter, gick han fram till ett Jehovas vittne som erbjöd Vakttornet på marknaden. Hon tog honom till en missionär som kunde tyska, och snart fick Johann Vakttornet på tyska per post. Varje nummer studerades noggrant och lämnades från familj till familj i hans koloni tills tidskriften var utsliten. Ibland träffades familjer och studerade Vakttornet ända fram till midnatt och slog upp de bibelställen det hänvisades till. Johann blev övertygad om att Jehovas vittnen måste vara de som enigt gör Guds vilja jorden runt. Innan Johann dog sade han till sin hustru och sina barn: ”Ni måste alltid läsa Vakttornet. Det kommer att hjälpa er att förstå Bibeln.”

Några av Johanns släktingar började tala med sina grannar om det de lärde sig från Bibeln. De sade: ”Jorden kommer inte att förintas. Gud kommer i stället att göra den till ett paradis. Och Gud pinar inte människor i ett helvete.” Det som sades under de här samtalen nådde snart predikanterna i kyrkan, och de hotade Johanns släktingar med att de skulle bli uteslutna om de inte slutade. Längre fram, när släktingarna samtalade om påtryckningarna från mennoniternas äldste, sade en ung man: ”Jag förstår inte varför vi klagar på de äldste. Vi vet alla vilken den sanna religionen är, och vi har inte gjort något åt det.” De här orden rörde hjärtat hos den unge mannens far. Kort därefter gav sig tio släktingar i väg på en hemlig tur för att söka upp Jehovas vittnen och kom till slut hem till missionärerna, som det berättades om i inledningen.

Nästa dag åkte missionärerna i väg för att besöka sina nya vänner i kolonin. Missionärernas bil var det enda motorfordonet på vägen. När de långsamt körde förbi hästdragna vagnar tittade alla nyfiket på varandra. Snart satt missionärerna runt ett bord tillsammans med tio mennoniter från två familjer.

Den dagen tog det fyra timmar att studera kapitel 1 i boken Kunskapen som leder till evigt liv. * Mennoniterna hade slagit upp ytterligare bibelställen till varje paragraf och ville veta om de hade förstått dem rätt. Varje gång vittnena ställde frågan till paragrafen diskuterade mennoniterna i flera minuter på lågtyska innan en av dem svarade på spanska. Det var en minnesvärd dag, men stora problem började torna upp sig. De skulle få möta prövningar, precis som Menno Simons hade fått göra när han började sitt sökande efter Bibelns sanning för nästan fem hundra år sedan.

Prövningar på grund av sanningen

Några dagar senare kom de äldste i kyrkan hem till Johanns familj och ställde de intresserade inför ett ultimatum: ”Vi hörde att Jehovas vittnen besökte er. Ni måste förbjuda dem att komma tillbaka, och om ni inte ger oss litteraturen så att den kan brännas upp kommer ni att bli uteslutna.” De hade bara studerat en gång med vittnena, så det här var ett stort trosprov.

Mannen i en familj svarade: ”Vi kan inte göra det ni ber oss om. De där människorna  kom för att lära oss Bibeln.” Hur reagerade de äldste? De uteslöt dem för att de studerade Bibeln! Det var verkligen en svår prövning. Vagnen som transporterade mjölk till kolonins mejeri där man tillverkade ost körde förbi hemmet till en av familjerna utan att ta med sig deras mjölk, och det gjorde att de förlorade sin enda inkomst. Mannen i en familj blev avskedad från sitt arbete. Mannen i en annan familj fick inte handla i affären, och hans tioåriga dotter blev avstängd från skolan. Grannar omringade ett hem för att föra bort hustrun till en ung man och menade att hon inte kunde bo med honom eftersom han var utesluten. Trots allt detta fortsatte familjerna att studera Bibeln och gav inte upp sitt sökande efter sanningen.

Missionärerna fortsatte att köra den långa vägen varje vecka för att hålla bibelstudiet. Familjerna tyckte att studierna styrkte dem mycket! Några åkte två timmar med häst och vagn för att kunna vara med. Det var ett rörande tillfälle när familjerna för första gången uppmanade en av missionärerna att be. I de här kolonierna ber mennoniter aldrig högt, så de hade aldrig tidigare hört någon leda dem i bön. Männen fick tårar i ögonen. Och kan du föreställa dig deras nyfikenhet när missionärerna hade med sig en bandspelare? Det hade aldrig varit tillåtet med musik i deras koloni. De fick lyssna på Kingdom Melodies, och de tyckte att de var så vackra att de bestämde sig för att sjunga Rikets sånger efter varje bibelstudium! Men frågan kvarstod: Hur skulle de kunna klara sig under de nya omständigheterna?

De får en kärleksfull andlig familj

Familjerna som blivit utfrysta från gemenskapen började tillverka egen ost. Missionärerna hjälpte dem att hitta köpare. En man i Nordamerika som hade varit ett Jehovas vittne under lång tid hörde talas om familjernas svåra situation. Han hade vuxit upp i en sydamerikansk mennonitkoloni och ville gärna hjälpa till. Inom en vecka flög han ner till Bolivia för att besöka dem. Förutom att han gav familjerna mycket andlig uppmuntran hjälpte han dem med att köpa en pickup så att de skulle kunna ta sig till mötena i Rikets sal och även kunna transportera det de producerat till marknaden.

”Livet var svårt sedan vi blivit utfrysta från gemenskapen. När vi åkte till Rikets sal var vi ledsna, men när vi åkte hem var vi mycket glada”, berättar en kvinna. Jehovas vittnen i närheten ställde verkligen upp och erbjöd hjälp. Några lärde sig tyska, och flera tysktalande vittnen från Europa kom till Bolivia för att hjälpa till med att anordna kristna möten på tyska. Snart predikade 14 före detta mennoniter de goda nyheterna om Guds kungarike för andra.

Den 12 oktober 2001, mindre än ett år efter det där första besöket i missionärshemmet, blev elva av de här tidigare anabaptisterna döpta igen, den här gången för att visa att de hade överlämnat sig åt Jehova. Fler har tagit det här steget sedan dess. En av dem sade senare: ”Sedan vi lärt oss sanningen från Bibeln känner vi oss som slavar som gjorts fria.” En annan sade: ”Många mennoniter beklagar sig över bristen på kärlek i deras samhälle. Men Jehovas vittnen bryr sig om varandra. Jag känner mig trygg bland dem.” Om du försöker lära dig mer om sanningen i Bibeln kanske du också får möta svårigheter. Men om du söker hjälp från Jehova och visar tro och mod som de här familjerna gjorde, kommer du också att ha framgång och finna lycka.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Glädje över att få biblisk litteratur på tyska

[Bild på sidan 26]

Musik har alltid varit förbjudet, men nu sjunger alla efter varje bibelstudium