Levnadsskildring

Mina föräldrars exempel styrkte mig

BERÄTTAT AV JANEZ REKELJ

Året var 1958. Min hustru, Stanka, och jag var på flykt till Österrike och var högt uppe i Karawankerna, en bergskedja längs gränsen mellan Jugoslavien och Österrike. Det var farligt att ta sig över gränsen, eftersom beväpnade jugoslaviska gränspatruller var beslutna att se till att ingen skulle kunna göra det. På vår väg kom vi fram till ett brant stup. Stanka och jag hade aldrig förut sett den österrikiska sidan av bergen. Vi gav oss av österut tills vi kom fram till en svårforcerad sluttning med sten och grus. Där band vi fast oss i en presenning som vi hade med oss och gled ner för bergssidan mot en osäker framtid.

LÅT mig få berätta hur vi kom att hamna i den här situationen och hur mina föräldrars trogna exempel motiverade mig att förbli lojal mot Jehova under svåra tider.

Jag växte upp i Slovenien, som i dag är ett litet land i Centraleuropa. Det ligger i Alperna i Europa och gränsar mot Österrike i norr, Italien i väster, Kroatien i söder och Ungern i öster. Men när mina föräldrar, Franc och Rozalija Rekelj, föddes var Slovenien en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Vid slutet av första världskriget blev Slovenien en del av en ny stat som hette Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. År 1929 ändrades namnet till Jugoslavien, ordagrant ”södra Slavien”. Jag föddes den 9 januari samma år, i utkanten av byn Podhom, nära den pittoreska glaciärsjön Blejsko Jezero.

 Min mor hade fått en sträng katolsk uppfostran. En av hennes farbröder var präst, och tre av hennes fastrar var nunnor. Hon hade en brinnande önskan att äga en bibel och att kunna läsa och förstå den. Far, däremot, tyckte inte om religion. Han var upprörd över den roll religionen spelat under första världskriget.

Jag lär känna sanningen

Någon gång efter kriget blev min mors släkting, Janez Brajec, och hans hustru, Ančka, bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. De bodde då i Österrike. Från omkring 1936 och framåt kom Ančka vid flera tillfällen och besökte min mor. Ančka gav mor en bibel, som hon ivrigt läste, och exemplar av Vakttornet och annan biblisk litteratur på slovenska. På grund av att Hitler annekterade Österrike 1938, flyttade Janez och Ančka tillbaka till Slovenien. Jag minns att de var ett bildat, klarsynt par med verklig kärlek till Jehova. De samtalade ofta om Bibelns sanningar med mor, vilket fick henne att överlämna sitt liv åt Jehova. Hon blev döpt 1938.

Mor orsakade stor uppståndelse i trakten när hon slutade upp med sådana oskriftenliga sedvänjor som att fira jul och slutade äta blodkorv. Men det som väckte särskilt stor uppståndelse var när hon brände upp alla våra helgonbilder. Det dröjde inte länge förrän hon fick möta motstånd. Mors fastrar, som var nunnor, skrev till henne och försökte övertyga henne om att hon skulle återvända till Maria och katolska kyrkan. Men när mor skrev till dem och bad dem svara på specifika frågor från Bibeln, fick hon inget svar. Även min morfar motarbetade henne kraftigt. Han var egentligen en bra människa, men utsattes för stor press av våra släktingar och av samhället. Det fick honom att flera gånger förstöra min mors bibliska litteratur, men han rörde aldrig hennes bibel. Han bad henne på sina bara knän att hon skulle återvända till kyrkan. Han gick till och med så långt att han hotade henne med kniv. Men min far gjorde då klart för honom att ett sådant uppförande inte tolererades.

Far fortsatte att stödja mors rätt att läsa Bibeln och själv välja vad hon skulle tro på. År 1946 blev även han döpt. När jag såg hur Jehova styrkte min mor att modigt stå upp för sanningen trots motstånd och hur Jehova belönade henne för hennes tro, blev jag motiverad att själv bygga upp ett förhållande till Gud. Jag hade också stor nytta av min mors  vana att läsa högt för mig ur Bibeln och ur biblisk litteratur.

Mor hade också långa diskussioner med sin syster, Marija Repe, och senare blev moster Marija och jag döpta på samma dag i mitten av juli 1942. En broder kom och höll ett kort tal, och vi döptes i vårt hem i en stor träbalja.

Tvångsarbete under andra världskriget

År 1942, mitt under andra världskriget, invaderade Tyskland och Italien Slovenien och delade upp det mellan sig och Ungern. Mina föräldrar vägrade att gå med i Volksbund, en nazistisk organisation. Jag vägrade att säga ”Heil Hitler” i skolan. Min lärare informerade tydligen myndigheterna om detta.

Vi sattes på ett tåg som skulle till ett slott i närheten av byn Hüttenbach i Bayern, vilket användes som tvångsarbetsläger. Far ordnade så att jag fick arbeta och bo hos bagaren på orten och hans familj. Under den här tiden blev jag upplärd till bagare, något som jag senare skulle få stor nytta av. Med tiden blev resten av min familj (inklusive moster Marija och hennes familj) transporterade till lägret i Gunzenhausen.

Vid slutet av kriget tänkte jag slå följe med en grupp och resa dit där mina föräldrar var. Men kvällen innan jag skulle resa dök min far upp. Jag vet inte vad som skulle ha hänt med mig om jag hade gett mig i väg med de där människorna, eftersom de inte var att lita på. Ännu en gång kände jag Jehovas kärleksfulla omvårdnad och hur han använde mina föräldrar till att skydda och öva mig. Min far och jag gick till fots i tre dagar för att träffa släkten. I juni 1945 hade vi alla återvänt hem.

Efter kriget kom kommunisterna till makten i Jugoslavien under president Josip Broz Titos ledning. Förhållandena fortsatte därför att vara svåra för Jehovas vittnen.

År 1948 kom en broder från Österrike som vi bjöd på mat. Polisen följde efter honom överallt dit han for och grep de bröder som han besökte. Även min far greps, eftersom han hade visat honom gästfrihet och inte hade anmält honom till polisen, och det ledde till att far fick sitta två år i fängelse. Det här var en mycket svår tid för mor, inte bara för att far var borta, utan också för att hon visste att jag och min yngre bror snart skulle bli prövade på grund av vår neutralitet.

Fängelsestraff i Makedonien

I november 1949 blev jag inkallad till militärtjänst. Jag inställde mig för att förklara att jag på grund av mitt samvete inte kunde göra militärtjänst. Myndigheterna lyssnade inte på mig, utan satte mig på ett tåg med rekryter på väg till Makedonien i andra änden av Jugoslavien.

Under tre år hade jag ingen kontakt med min familj och mina bröder i tron, och jag hade ingen litteratur eller ens en bibel. Det var mycket svårt. Det som höll mig uppe var att jag mediterade över Jehova och hans Sons, Jesu Kristi, exempel. Jag styrktes också av mina föräldrars exempel. Dessutom bad jag ständigt om att få styrka, och det hjälpte mig att inte misströsta.

Så småningom sändes jag till ett fängelse i Idrizovo, nära Skopje. I det här fängelset hade fångarna olika arbetsuppgifter. I början arbetade jag som städare och var springpojke mellan kontoren. Jag blev ofta trakasserad av en  fånge som tidigare hade varit medlem av den hemliga polisen, men för övrigt hade jag goda relationer till alla – vakterna, fångarna och till och med till föreståndaren för fängelsets fabrik.

Senare fick jag veta att det behövdes en bagare i fängelsets bageri. Några dagar senare kom föreståndaren till uppropet. Han gick utmed ledet och stannade framför mig och frågade: ”Är du bagare?” ”Ja, det är jag”, svarade jag. ”I morgon bitti skall du anmäla dig till bageriet”, sade han då. Fången som hade behandlat mig illa gick ofta förbi bageriet men kunde inte göra något. Jag arbetade där från februari till juli 1950.

Jag blev sedan förflyttad till en barackanläggning som kallades Volkoderi i södra Makedonien, i närheten av sjön Prespa. Från den närbelägna staden Otešovo kunde jag skriva brev hem. Jag arbetade i ett arbetslag som utförde vägarbeten, men för det mesta arbetade jag i bageriet, vilket gjorde livet lättare för mig. I november 1952 blev jag frigiven.

Under tiden jag var borta från Podhom hade det bildats en församling i trakten. Församlingen träffades till en början i ett litet hotell i staden Spodnje Gorje. Senare gjorde far i ordning ett rum i vårt hus, så att församlingen kunde träffas där. Jag var glad över att kunna förena mig med dem när jag återvände från Makedonien. Jag förnyade också min bekantskap med Stanka, som jag hade träffat innan jag hamnade i fängelse. Den 24 april 1954 gifte vi oss. Men min tid i frihet skulle snart ta slut.

Fängelsestraff i Maribor

I september 1954 fick jag en ny inkallelse. Denna gång blev jag dömd till mer än tre och ett halvt år i fängelse i Maribor, som ligger i östra delen av Slovenien. Så fort jag kunde köpte jag pennor och en anteckningsbok. Jag började skriva ner allt som jag kunde komma ihåg – bibelställen, citat från Vakttornet och tankar från andra kristna publikationer. Jag läste mina anteckningar och lade till mer och mer i min bok allteftersom jag kom ihåg. Till slut var boken fullskriven, och det här gjorde det möjligt för mig att koncentrera mig på sanningen och förbli andligt stark. Bön och meditation var också ovärderliga hjälpmedel som gav mig andlig styrka och som gjorde att jag mer frimodigt kunde dela med mig av sanningen till andra.

Under den här tiden fick jag ta emot ett brev och ett 15-minutersbesök i månaden. Stanka reste hela natten för att vara tidigt vid fängelset och besöka mig, och sedan reste hon hem samma dag. Dessa besök var till stor uppmuntran för mig. Sedan tänkte jag ut en plan för hur jag skulle kunna skaffa mig en bibel. Stanka och jag fick sitta mitt emot varandra vid ett bord, och bredvid fanns en vakt som hade till uppgift att vakta oss. När vakten inte tittade på oss, lät jag ett brev glida ner i hennes handväska, och i det bad jag henne lägga en bibel i sin väska nästa gång hon kom på besök.

Mina föräldrar och Stanka tyckte att det här var för farligt, så de tog isär ett exemplar av de kristna grekiska skrifterna och stoppade lösa sidor inuti några bullar. På det här sättet fick jag den bibel jag behövde. På samma sätt fick jag också exemplar av Vakttornet, skrivna för hand av Stanka. Jag gjorde genast en avskrift med min egen handstil och förstörde  originalet, så att ingen som hittade artiklarna skulle kunna upptäcka hur jag hade fått tag i dem.

På grund av mitt ihärdiga vittnande sade mina medfångar att jag helt säkert skulle råka illa ut. Vid ett tillfälle var jag inne i ett ganska livligt samtal med en medfånge om Bibeln, då vi hörde nyckeln sättas i låset och en vakt kom in. Först trodde jag att han skulle ta mig till en isoleringscell. Men det var inte därför han kom. Han hade hört vårt samtal och ville ta del i det. När han fått tillfredsställande svar på sina frågor, gick han ut igen och låste celldörren efter sig.

Under den sista månaden av mitt fängelsestraff fick jag beröm av kommissarien, som hade ansvaret för att återanpassa fångar, för min fasta ståndpunkt för sanningen. Jag kände att det här var en fin belöning för mina ansträngningar att göra Jehovas namn känt. I maj 1958 släpptes jag återigen ut från fängelset.

Vi flyr till Österrike och hamnar sedan i Australien

Min mor dog i augusti 1958 efter en tids sjukdom. I september 1958 fick jag sedan min tredje inkallelse. Den kvällen tog jag och Stanka det mycket viktiga beslut som ledde till vår dramatiska flykt över gränsen till Österrike, som jag berättade om inledningsvis. Utan att berätta det för någon packade vi ett par ryggsäckar och en presenning och tog oss ut genom fönstret, på väg mot den österrikiska gränsen strax väster om berget Stol. Det var som om Jehova gav oss en utväg när han visste att vi behövde lite lindring.

Myndigheterna i Österrike sände oss till ett flyktingläger nära Salzburg. Under våra sex månader där var vi alltid tillsammans med vittnena på platsen, så vi var nästan aldrig i lägret. Andra i lägret var förvånade över hur fort vi fick nya vänner. Nu fick vi vara med vid vår första sammankomst. För första gången kunde vi också predika fritt från hus till hus. Det var mycket svårt för oss att lämna de här kära vännerna, när det var dags att ge sig av.

De österrikiska myndigheterna erbjöd oss möjligheten att flytta till Australien. Vi hade aldrig kunnat drömma om att vi skulle få åka så långt bort. Vi reste med tåg till Genua i Italien, och där gick vi ombord på ett fartyg till Australien. Till slut bosatte vi oss i staden Wollongong i New South Wales. Här föddes vår son, Philip, den 30 mars 1965.

Här i Australien har vi fått ta del i många tjänstegrenar, bland annat har vi fått möjlighet att vittna för andra som har utvandrat från de områden som tidigare var kända som Jugoslavien. Vi är tacksamma över Jehovas välsignelser, däribland att vi kan få tjäna honom som en enad familj. Philip och hans hustru, Susie, har privilegiet att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien, och de har också haft möjlighet att vara två år vid avdelningskontoret i Slovenien.

Trots alla utmaningar som kommer av hög ålder och hälsoproblem, fortsätter jag och min hustru att glädjas åt vår tjänst för Jehova. Jag är så tacksam för mina föräldrars fina exempel! Det fortsätter att styrka mig och hjälper mig att göra det som aposteln Paulus sade: ”Gläd er i hoppet. Håll ut under vedermöda. Var ihärdiga i bönen.” (Romarna 12:12)

[Bild på sidorna 16, 17]

Mina föräldrar i slutet av 1920-talet

[Bild på sidan 17]

Min mor, till höger, och hennes släkting Ančka, som lärde henne sanningen

[Bild på sidan 18]

Min hustru, Stanka, och jag strax efter vårt bröllop

[Bild på sidan 19]

Församlingen som träffades i vår familjs hem 1955

[Bild på sidan 20]

Min hustru och jag, vår son, Philip, och hans hustru, Susie