Den italienska bibelns stormiga historia

”BIBELN är en av de mest spridda böckerna i vårt land [Italien], men den är kanske också en av de minst lästa. Fortfarande får de rättrogna knappast någon uppmuntran alls att bli bekanta med Bibeln eller någon hjälp att läsa den som Guds ord. Det finns de som vill förstå Bibeln, men ofta finns det ingen som hjälper dem.”

Det här uttalandet gjordes 1995 vid den italienska biskopskonferensen, och det väcker en rad frågor. Hur vanligt var det att man läste Bibeln i Italien förr i tiden? Varför har den inte varit lika spridd där som i andra länder? Varför är den fortfarande en av de minst lästa böckerna i Italien? En historisk tillbakablick på de italienska bibelöversättningarna ger en förklaring.

Det tog hundratals år för romanska språk – franska, italienska, portugisiska, spanska med flera – att utvecklas från latinet. I flera europeiska länder med latinsk bakgrund fick folkspråken, dvs. de språk som talades av folk i allmänhet, med tiden en allt högre status och användes till och med i litteratur. Folkspråkens utveckling hade ett direkt samband med bibelöversättning. Hur då? Så småningom hade skillnaderna mellan latinet, kyrkans språk, och folkspråken, med alla dialekter, blivit så stora att de som hade lite eller ingen utbildning inte längre förstod latin.

Omkring år 1000 skulle de flesta invånarna på den italienska halvön haft svårt att läsa den latinska Vulgata-översättningen, även om de lyckades få tag på ett exemplar. Kyrkan hade under hundratals år haft ensamrätt till att ge utbildning, även vid de få universitet som fanns. Endast ett fåtal privilegierade kunde ta del av undervisningen. Därför blev Bibeln med tiden ”en okänd bok”. Men det var ändå många som ville förstå Guds ord och ha tillgång till det på sitt eget språk.

Prästerskapet motsatte sig i allmänhet att Bibeln översattes, eftersom de var oroliga för att det skulle bidra till att så kallade irrläror spreds. Enligt historikern Massimo Firpo skulle ”användningen av folkspråken ... rasera en språkbarriär [dvs. användningen av latin] som säkerställde prästerskapets oinskränkta makt i religiösa frågor”. Det är alltså en kombination av kulturella, religiösa och sociala faktorer som ligger till grund för att det fortfarande är en allmän brist på bibelundervisning i dagens Italien.

 De första delarna av Bibeln översätts

Under 1200-talet översattes för första gången delar av Bibeln från latin till italienska. De var skrivna för hand och var mycket dyra. Under 1300-talet översattes fler bibelböcker så att nästan hela Bibeln fanns på italienska, även om böckerna översattes av olika människor på olika platser och under olika tidsperioder. De flesta av de här översättningarna, som gjordes av anonyma översättare, köptes av dem som var rika eller utbildade, eftersom det bara var de som hade råd att skaffa dem. Även efter det att boktryckarkonsten avsevärt minskade kostnaderna för att framställa böcker var biblar bara ”tillgängliga för några få”, enligt historikern Gigliola Fragnito.

Under många hundra år kunde de flesta inte läsa och skriva. Så sent som 1861, då Italien blev enat, var 74,7 procent av befolkningen analfabeter. När den nytillträdda italienska regeringen ville införa kostnadsfri och obligatorisk skolgång, skrev påven Pius IX år 1870 till kungen och uppmanade honom att motsätta sig lagen, som påven beskrev som en ”pest” som hade till syfte att ”fullständigt förstöra katolska skolor”.

Hela Bibeln på italienska

Den första översättningen av hela Bibeln till italienska trycktes i Venedig 1471, ungefär 16 år efter det att man för första gången tryckte med lösa typer i Europa. Nicolò Malerbi, en camaldolensermunk, gjorde sin översättning på åtta månader. Han utgick till stor del från de översättningar av olika bibelböcker som fanns, redigerade dem utifrån den latinska Vulgata och anpassade vissa ord efter det språkbruk som var vanligt runt Venedig, där han bodde. Hans översättning var den första tryckta utgåva av hela Bibeln på italienska som fick stor spridning.

En annan man i Venedig, Antonio Brucioli, gav också ut en bibelöversättning. Han var humanist med protestantiska sympatier, men han bröt aldrig med katolska kyrkan. År 1532 översatte Brucioli Bibeln från den hebreiska och grekiska grundtexten. Det här var den första översättningen av Bibeln till italienska som var gjord från grundtexten. Även om språket i den inte var fulländat, är översättningens noggranna överensstämmelse med grundtexten imponerande med tanke på den begränsade kunskap man hade i främmande språk på den tiden. På några ställen och i några upplagor återinförde Brucioli Guds namn och stavade det ”Ieoua”. I närmare hundra år var hans bibelöversättning mycket omtyckt bland italienska protestanter och religiöst oliktänkande.

Andra italienska bibelöversättningar gavs ut, även av katoliker, men de var i själva verket reviderade utgåvor av Bruciolis översättning. Ingen av dem fick särskilt stor spridning. Giovanni Diodati var kalvinistisk pastor och hade föräldrar som flytt till Schweiz för att undvika religiös förföljelse. År 1607 gav han i Genève ut en italiensk bibelöversättning som också var gjord från grundspråken. Hans översättning användes av italienska protestanter under flera hundra år. Den anses vara en utmärkt italiensk översättning med tanke på under vilken tidsperiod den framställdes. Diodatis bibelöversättning hjälpte italienare att förstå Bibelns läror. Men prästerna hindrade genom sin censur den här och andra översättningar från att spridas.

Bibeln – ”en okänd bok”

”Kyrkan har alltid gjort sin plikt när det gäller att kontrollera böcker, men innan boktryckarkonsten uppfanns hade kyrkan inget behov av att sammanställa en förteckning över förbjudna böcker, eftersom de skrifter som ansågs farliga brändes”, står det i Enciclopedia Cattolica. Även efter det att den protestantiska reformationen satte i gång gjorde prästerskapet i flera europeiska  länder sitt yttersta för att begränsa spridningen av så kallade kätterska böcker. Vid Tridentinska mötet, ett kyrkomöte som hölls i Trento 1545–1563, behandlades bland annat frågan om översättningar till folkspråken. Två grupper med skilda uppfattningar framträdde. De som var för ett förbud menade att bibelöversättningar på folkspråken var ”ursprunget till alla irrläror”. De som var emot ett förbud sade att om katolska kyrkan förbjöd att Bibeln översattes till folkspråken, skulle deras ”fiender”, protestanterna, hävda att det gjordes för att dölja ”bedrägeri och falskhet”.

Bristen på enhet gjorde att man vid mötet inte fattade något definitivt beslut i frågan utan nöjde sig med att slå fast att Vulgata var den auktoriserade översättningen. Vulgata blev därför den bibelöversättning som användes inom katolska kyrkan. Men Carlo Buzzetti, lärare vid ett påvligt universitet i Rom, säger att i och med att Vulgata blev den auktoriserade översättningen ”framhölls uppfattningen att den i praktiken skulle vara den enda legitima bibelöversättningen”. Men vad hände sedan?

År 1559 publicerade påven Paulus IV den första förteckningen över förbjudna böcker, det så kallade Index librorum prohibitorum. Den namngav verk som katoliker förbjöds att läsa, sälja, översätta eller äga, då de ansågs vara skadliga och farliga för tron och moralen. Enligt den här förteckningen var det förbjudet att läsa bibelöversättningar på folkspråken, däribland Bruciolis översättning. De som inte rättade sig efter detta blev bannlysta. Den förteckning som kom 1596 var ännu mer inskränkande. Från och med då var det inte längre möjligt att få tillåtelse att översätta eller trycka biblar på folkspråken. Sådana bibelöversättningar skulle förstöras.

Detta ledde till att bokbålen där man brände biblar utanför kyrkorna ökade markant i början av 1600-talet. Gemene man kom att se Bibeln som kättarnas bok, och den föreställningen lever kvar än i dag. Nästan alla bibelöversättningar och bibliska kommentarverk i offentliga och privata bibliotek förstördes, och under de följande 200 åren översatte ingen katolik Bibeln till italienska. De enda bibelöversättningar som var i omlopp på den italienska halvön var de som översatts av lärda protestanter, och de spreds i hemlighet på grund av rädsla för att de skulle beslagtas. Historikern Mario Cignoni säger: ”Detta medförde att lekmän under flera hundra år helt upphörde att läsa Bibeln. Bibeln blev en  praktiskt taget okänd bok, och miljoner italienare läste inte en sida ur den under hela sitt liv.”

Man lättar på förbudet

Längre fram ändrade påven Benedictus XIV den tidigare föreskriften angående förteckningen över förbjudna böcker. I ett dekret daterat den 13 juni 1757 ”tilläts läsning av bibelöversättningar till folkspråken som godkänts av påvestolen och som publicerats under överinseende av biskopar”. Det fick till följd att Antonio Martini, som senare blev ärkebiskop i Florens, började översätta Vulgata till italienska. Den första delen gavs ut 1769, och 1781 hade hela Bibeln översatts. Enligt en katolsk källa var Martinis översättning ”den första som verkligen var värd ett särskilt omnämnande”. Inte förrän då kunde katoliker som inte förstod latin läsa en bibelöversättning som var godkänd av kyrkan. Under de kommande 150 åren var Martinis översättning den enda som italienska katoliker tilläts läsa.

Vid Andra Vatikankonciliet, ett ekumeniskt kyrkomöte som hölls i Rom 1962–1965, ändrade man inställning. År 1965, i dokumentet Dei Verbum, uppmuntrade man för första gången till att göra ”korrekta översättningar till olika språk, särskilt från de heliga böckernas grundtext”. År 1958, bara några år tidigare, hade Påvliga bibelinstitutet gett ut ”den första kompletta katolska översättningen från grundspråken”. I den här översättningen återinfördes Guds namn på några få ställen, och då valdes namnformen ”Jahve”.

Motståndet mot bibelöversättningar på folkets språk har varit förödande, och man känner fortfarande av följderna. Gigliola Fragnito säger att det ”hos de troende har inpräglat en bristande tilltro till deras egen tankeförmåga och deras eget samvete”. Dessutom har religiösa traditioner införts, och många katoliker betraktar dem som viktigare än Bibeln. Allt detta har fjärmat människor från Bibeln, trots att så gott som alla kan läsa.

Men det evangeliseringsarbete som Jehovas vittnen tar del i har åter väckt intresse för Bibeln på italienska. År 1963 gav Jehovas vittnen ut Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på italienska. År 1967 gavs hela Bibeln enligt Nya världens översättning ut. Mer än 4 000 000 exemplar av den här översättningen har spritts enbart i Italien. Nya världens översättning kännetecknas av att den noggrant håller sig till innebörden i grundtexten, och Guds namn, Jehova, har också återinförts.

Jehovas vittnen går från hus till hus och läser ur Bibeln och berättar om det hopp som den ger alla som vill lyssna. (Apostlagärningarna 20:20) Nästa gång du träffar Jehovas vittnen, be dem då visa dig ur din egen bibel vad den säger om Guds underbara löfte att snart upprätta ”en ny jord där rättfärdighet skall bo”. (2 Petrus 3:13)

[Karta på sidan 13]

(För formaterad text, se publikationen)

Venedig

ROM

[Bild på sidan 15]

Bruciolis översättning innehöll Guds namn, ”Ieoua”

[Bild på sidan 15]

Bibelöversättningar till italienska ansågs farliga enligt förteckningen över förbjudna böcker

[Bildkälla på sidan 13]

Titelblad till bibel: Biblioteca Nazionale Centrale di Roma

[Bildkälla på sidan 15]

Bruciolis översättning: Biblioteca Nazionale Centrale di Roma; Förteckning: Su concessione del Ministero per i Beni e le Attività Culturali