Levnadsskildring

Jehova hjälpte mig att finna honom

BERÄTTAT AV FLORENCE CLARK

Jag höll min svårt skadade man i handen. Som medlem av anglikanska kyrkan bad jag till Gud att min man skulle återhämta sig, och jag lovade att om min man överlevde skulle jag söka Gud tills jag fann honom och sedan tillhöra honom.

JAG föddes den 18 september 1937 i det aboriginska samhället Oombulgurri, som ligger på Kimberleyplatån i delstaten Western Australia i Australien. Mitt flicknamn var Florence Chulung.

Jag har väldigt fina minnen från min barndom och dess bekymmerslösa, lyckliga dagar. I kyrkan lärde jag mig några få grundläggande saker om Gud och Bibeln, men det var min mor som lärde mig kristna principer. Hon läste Bibeln för mig regelbundet, och jag utvecklade tidigt kärlek till andliga ting. Jag beundrade en av mina mostrar, som var missionär i sin kyrka. Innerst inne visste jag att jag ville bli som hon.

I vårt samhälle, som tidigare hette Forrest River Mission, fanns det möjlighet att gå i skolan från årskurs ett till fem. Jag gick i skolan bara två timmar varje förmiddag. Det betydde att min skolutbildning var ganska bristfällig, vilket bekymrade min far. Eftersom han ville att hans barn skulle få en bättre utbildning, beslöt han att familjen skulle lämna Oombulgurri och flytta till Wyndham. Jag var ledsen när vi flyttade, men i Wyndham kunde jag gå i skolan på heltid de närmaste fyra åren, från 1949 till 1952. Jag är verkligen glad över att far gjorde det möjligt för mig att få den här utbildningen.

 Mor arbetade hos en läkare i Wyndham, och när jag som 15-åring slutade skolan erbjöd den här läkaren mig arbete som sjuksköterska på sjukhuset. Jag tackade glatt ja, eftersom det vid den tiden var svårt att få arbete.

Några år senare träffade jag Alec, en vit boskapsskötare. Vi gifte oss 1964 i Derby. Där gick jag regelbundet i anglikanska kyrkan. En dag fick jag besök av Jehovas vittnen. Jag sade till dem att jag definitivt inte var intresserad och bad dem att inte komma fler gånger. Men det var ändå något de sagt som väckte mitt intresse. Gud hade ett namn, Jehova.

”Kan du inte be själv?”

År 1965 började motgångarna i livet. Min man var med om tre ganska svåra olyckor, två med hästen och en med bilen. Lyckligtvis återhämtade han sig från skadorna och började arbeta igen. Men kort därefter var han med om ännu en olycka med hästen. Den här gången fick han allvarliga skallskador. När jag kom till sjukhuset berättade läkaren för mig att min man inte skulle klara sig. Jag blev förtvivlad. En sjuksköterska bad prästen komma till mig, men han sade: ”Inte nu. Jag kommer i morgon!”

Jag ville att prästen skulle finnas vid min sida och be med mig, och jag berättade det för nunnan, som sade: ”Vad är det med dig? Kan du inte be själv?” Jag började därför be till statyerna i kyrkan om hjälp, men det var till ingen nytta. Det såg ut som om min man höll på att förlora livet. Jag undrade hur det skulle gå för mig om han dog. Jag bekymrade mig också för mina tre barn, Christine, Nanette och Geoffrey. Hur skulle deras liv bli utan en far? Lyckligtvis återfick min man medvetandet tre dagar senare, och han skrevs ut från sjukhuset den 6 december 1966.

Min man återhämtade sig anmärkningsvärt bra, men han hade ådragit sig hjärnskador. Han drabbades av viss minnesförlust och fick lätt humörsvängningar och tog gärna till våld. Han hade svårt att orka med barnen och kunde bli väldigt aggressiv om de inte uppförde sig som vuxna. Det var svårt att ta hand om honom. Jag var tvungen att hjälpa honom med praktiskt taget allt. Jag lärde honom till och med att läsa och skriva igen. Pressen att ta hand om honom och samtidigt sköta alla andra uppgifter i hemmet blev för mycket för mig, och jag fick ett nervsammanbrott. Sju år efter min mans olycka kom vi överens om att vi skulle separera en tid, så att jag skulle kunna återfå hälsan.

Jag tog med mig barnen och flyttade söderut till Perth. Före vår flyttning hade min syster börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i Kununurra, ett litet samhälle i Western Australia. Hon visade mig en bild i boken Sanningen som leder till evigt liv * som illustrerade Bibelns löfte om en paradisisk jord. Med hjälp av den här boken visade hon också att Gud har ett namn, Jehova, och det tilltalade mig. Eftersom jag aldrig hade fått lära mig det här i min kyrka, bestämde jag mig för att ringa till Jehovas vittnen så snart jag hade kommit till Perth.

Men jag drog mig lite för att kontakta dem. En kväll ringde det på dörren. Min son gick och öppnade och kom sedan rusande tillbaka till mig och sade: ”Mamma, de som du sade att du skulle ringa till är här.” Jag blev lite förvånad och sade: ”Säg att jag inte är hemma!” Men då svarade han: ”Mamma, du vet att man inte skall ljuga.” Snopen gick jag till dörren. När jag hälsade på besökarna såg jag att de var lite konfunderade. De hade kommit för att besöka en tidigare hyresgäst,  som hade flyttat. Jag bjöd in dem och bombarderade dem med frågor och fick tillfredsställande svar från Bibeln.

Följande vecka började jag studera Bibeln regelbundet tillsammans med Jehovas vittnen, och vi studerade boken Sanningen som leder till evigt liv. Studiet återuppväckte min kärlek till andliga ting. Två veckor senare var jag med vid åminnelsen av Jesu Kristi död. Jag började vara med vid varje söndagsmöte, och det dröjde inte länge förrän jag också var med vid de möten som hölls mitt i veckan. Jag började också berätta för andra det jag lärde mig. Jag upptäckte att min mentala och känslomässiga hälsa blev bättre när jag hjälpte andra att förstå bibliska sanningar. Sex månader senare blev jag döpt vid en områdessammankomst i Perth.

Allteftersom jag växte till andligen började jag förstå hur Jehova ser på äktenskapets helgd, inbegripet den bibliska principen i 1 Korinthierna 7:13, där det sägs: ”Om en kvinna har en icke troende man och han är med på att bo tillsammans med henne, får hon inte överge sin man.” Det här bibelstället manade mig att återvända till Alec.

Tillbaka till Derby

Jag återvände till Derby den 21 juni 1979, efter att ha varit borta från min man i mer än fem år. Naturligtvis var det med blandade känslor, och jag undrade hur han skulle reagera när jag kom tillbaka. Till min förvåning var han glad över att jag kom tillbaka till honom, även om han var lite besviken över att jag hade blivit ett Jehovas vittne. Han föreslog att jag skulle besöka hans kyrka, samma kyrka som jag hade gått i innan jag flyttade till Perth. Jag förklarade att jag inte kunde göra det. Jag försökte verkligen respektera hans ledarskap och gjorde mitt bästa som kristen hustru. Jag försökte tala med honom om Jehova och hans underbara framtidslöften, men han var inte alls intresserad.

Med tiden accepterade Alec mitt nya levnadssätt, men inte bara det. Han började också hjälpa mig materiellt så att jag kunde ta mig till sammankomster och möten. Jag blev så glad när han köpte en bil åt mig som jag kunde använda i förkunnartjänsten. En bil är en verklig tillgång i den här avsides belägna delen av Australien. Ofta kom bröder och systrar, även kretstillsyningsmannen, och bodde flera dagar hos oss. Det gjorde att Alec fick lära känna olika vittnen, och det verkade som om han tyckte om deras sällskap.

Jag kände mig som Hesekiel

Jag uppskattade att bröderna och systrarna besökte mig, men jag stod inför en utmaning. Jag var det enda bofasta vittnet i Derby. Den närmaste församlingen fanns i Broome, över 20 mil bort. Jag beslöt därför att jag skulle göra mitt bästa för att sprida de goda nyheterna. Med Jehovas hjälp kunde jag börja vittna från dörr till dörr. Jag tyckte det var svårt, men jag fortsatte att påminna mig aposteln Paulus ord: ”Allt har jag styrka till genom honom som ger mig kraft.” (Filipperna 4:13)

Prästerna i trakten tyckte inte om att jag vittnade, speciellt inte för andra aboriginer. De försökte skrämma mig och få mig att sluta predika. Deras motstånd gjorde mig bara än mer besluten att fortsätta, och jag bad ofta till Jehova om hjälp. Jag påminde mig också de uppmuntrande ord som gavs till Hesekiel: ”Se! Jag har gjort ditt ansikte  lika hårt som deras ansikten och din panna lika hård som deras pannor. Lik diamant, hårdare än flinta, har jag gjort din panna. Du skall inte vara rädd för dem, och du skall inte låta dig slås med förfäran för deras ansikten.” (Hesekiel 3:8, 9)

Vid ett flertal tillfällen kom två män från en kyrka fram till mig medan jag var och handlade. De hånade mig högt och ljudligt och försökte dra till sig andras uppmärksamhet. Jag ignorerade dem. En gång när jag gjorde ett återbesök hos en intresserad kvinna, kom en präst och anklagade mig för att inte tro på Jesus. Han ryckte åt sig min bibel, hötte med den framför näsan på mig och tryckte tillbaka den i min hand. Jag såg honom stint i ögonen och citerade milt men bestämt Johannes 3:16 och försäkrade honom om att jag visst trodde på Jesus. Han blev mållös när jag svarade så säkert och gick sin väg utan att säga ett ord.

Jag tyckte om att predika för aboriginerna i och omkring Derby. En präst som försökte hindra mig från att nå människorna i ett särskilt område blev förflyttad, vilket gjorde att jag kunde nå dem med Bibelns budskap. Jag hade alltid velat bli missionär precis som min moster, och nu tog jag del i missionärsverksamhet genom att hjälpa andra att lära sig mer om Guds ord. Många aboriginer tyckte om det jag berättade för dem, och jag satte i gång flera bibelstudier.

Medveten om mitt andliga behov

I fem år var jag det enda vittnet för Jehova i Derby. Jag tyckte det var svårt att hålla mig andligt stark när jag inte regelbundet kunde vara med vid uppmuntrande möten med medtillbedjare. Vid ett tillfälle kände  jag mig väldigt nere och gav mig ut på en åktur. När jag sent den eftermiddagen kom hem igen, väntade en syster och hennes sju barn på mig. De hade tagit med sig ett förråd av litteratur till mig från församlingen i Broome, många mil bort. Från och med då ordnade den här systern, Betty Butterfield, så att hon kunde komma till Derby en gång i månaden och vara hos mig över ett veckoslut. Vi gick i tjänsten tillsammans och studerade sedan Vakttornet hemma hos mig. Jag i min tur reste till Broome en gång i månaden.

Bröderna och systrarna i Broome hjälpte mig mycket, och emellanåt kunde de resa den långa vägen till Derby för att följa med mig i förkunnartjänsten. De uppmuntrade bröder och systrar från andra platser som skulle passera Derby att hälsa på mig och samarbeta med mig i tjänsten. Dessa vänner tog också med sig band med offentliga föredrag till mig, och ibland studerade vi Vakttornet tillsammans. De här korta besöken var till stor uppmuntran för mig.

Mer hjälp på väg

Under några år kom Arthur och Mary Willis, ett pensionerat par från södra delen av Western Australia, och hjälpte mig tre månader i taget under den kallare årstiden. Broder Willis ledde de flesta mötena och tog ledningen i tjänsten på fältet. Vi reste tillsammans till de mer avsides belägna trakterna på Kimberleyplatån och besökte boskapsfarmer. Varje gång broder och syster Willis reste hem, lämnade de ett stort tomrum efter sig.

I slutet av 1983 fick jag äntligen höra de glädjande nyheterna att en familj skulle flytta till Derby. Det var Danny och Denise Sturgeon och deras fyra söner. När de hade kommit kunde vi hålla möten regelbundet och samarbeta i tjänsten. År 2001 bildades en församling. I dag är det en stabil församling med 24 förkunnare i Derby, och vi blir väl omhändertagna andligen av två äldstebröder och en biträdande tjänare. Ibland är det nästan 30 närvarande vid mötena.

Jag blir varm i hjärtat när jag ser tillbaka på mitt liv och inser hur Jehova har hjälpt mig att kunna tjäna honom. Även om min man ännu inte delar min tro, fortsätter han att stödja mig på andra sätt. Fem närstående släktingar har blivit döpta som Jehovas vittnen, mina två döttrar, två barnbarn och en systerdotter. Dessutom studerar några andra släktingar Bibeln tillsammans med Jehovas folk.

Jag är så tacksam för att Jehova hjälpte mig att finna honom, och jag är fast besluten att tillhöra honom för evigt. (Psalm 65:2)

[Fotnot]

[Karta/Bilder på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

AUSTRALIEN

Wyndham

Kimberleyplatån

Derby

Broome

Perth

[Bildkällor]

Känguru och lyrfågel: Lydekker; koala: Meyers

[Bild på sidan 14]

Jag arbetar som sjuksköterska vid sjukhuset i Wyndham, 1953

[Bild på sidan 15]

Församlingen i Derby, 2005