Levnadsskildring

Besluten att tjäna Jehova

BERÄTTAT AV RAIMO KUOKKANEN

År 1939, när andra världskriget brutit ut i Europa, anföll Sovjetunionen mitt hemland Finland. Min far for hemifrån för att kämpa i den finska armén. Snart fällde ryska stridsflygplan bomber över den stad där vi bodde, och min mor skickade mig till min mormor, som bodde i en lugnare trakt.

EN DAG 1971, när jag tjänade som missionär i Uganda i Östafrika, kom många skräckslagna människor springande förbi mig, när jag predikade från dörr till dörr. Jag hörde skottlossning och började springa hemåt. När skottlossningen kom närmare hoppade jag ner i ett dike utefter vägen. Jag kröp hem med kulorna vinande över huvudet.

Jag kunde inte göra så mycket för att undgå verkningarna av andra världskriget, men varför skulle min fru och jag utsätta oss för oroligheterna i Östafrika? Svaret har ett nära samband med vårt beslut att tjäna Jehova.

Ett frö av beslutsamhet sås

Jag föddes 1934 i Helsingfors. Genom sitt arbete som målare kom min far en dag till den byggnad som hyste Jehovas vittnens avdelningskontor i Finland. Vittnena berättade då för honom om sina församlingsmöten. När han kom hem berättade han sedan för  mamma om dessa möten. Hon började inte då att vara med vid dem, men lite senare började en arbetskamrat, som var ett vittne, samtala med henne om Bibeln. Hon tog snart det hon fick lära sig på allvar, och 1940 blev hon döpt som ett Jehovas vittne.

Det var strax dessförinnan som mormor hade låtit mig komma och bo hos henne ute på landet under tiden som kriget pågick. Från Helsingfors började mamma nu skriva brev till sin mamma och yngre syster om det som Jehovas vittnen trodde på. De visade båda intresse och talade med mig om det de fick lära sig. Resande representanter för Jehovas vittnen besökte mormors hem och uppmuntrade oss, men jag var ännu inte redo att tjäna Gud.

Teokratisk undervisning börjar

När kriget slutade 1945 återvände jag till Helsingfors, och mamma började ta mig med till Jehovas vittnens möten. Ibland gick jag dock hellre på bio. Men mamma brukade berätta för mig om det hon hade fått höra på mötet, och något som hon ofta betonade var att Harmageddon var mycket nära. Jag blev övertygad om det och började vara med vid alla möten. Allteftersom min uppskattning av Bibelns sanning växte, så ökade också min önskan att ta del i all verksamhet i församlingen.

Jag tyckte i synnerhet om att vara med vid sammankomster. År 1948 var jag med vid den områdessammankomst som hölls nära mormors hem, där jag var under sommarlovet. En av mina kamrater som skulle bli döpt vid den sammankomsten uppmanade mig att också bli döpt. Då jag sade att jag inte hade med mig några badbyxor, föreslog han att jag skulle låna hans när han använt dem. Jag gick med på det och blev döpt den 27 juni 1948, när jag var 13 år.

Efter sammankomsten berättade några av mammas vänner för henne att jag hade blivit döpt. När vi träffades frågade hon mig varför jag hade tagit ett så viktigt steg utan att först tala med henne. Jag förklarade att jag förstod grundläggande bibliska läror och att jag visste att jag var ansvarig inför Jehova för det jag gjorde.

Min beslutsamhet växer

Bröderna i församlingen hjälpte mig att stärka mitt beslut att tjäna Jehova. De följde med mig i tjänsten från hus till hus och lät mig medverka vid mötena nästan varje vecka. (Apostlagärningarna 20:20) När jag var 16 år höll jag mitt första offentliga föredrag. Kort därefter blev jag förordnad som bibelstudietjänare i församlingen. All denna andliga verksamhet hjälpte mig att mogna, men jag hade ännu inte övervunnit min människofruktan.

På den tiden annonserade vi det offentliga föredraget vid områdessammankomsterna med hjälp av stora plakat. Man hade ett plakat fram och ett bak, och de hängde i snören över axlarna. Därför kallade vissa oss för sandwichmän.

Vid ett tillfälle när jag stod vid ett lugnt gathörn med mina plakat fick jag se en grupp klasskamrater komma emot mig. Deras blick, när de passerade, fick mig att vilja gömma mig, men jag bad Jehova om mod och förblev stående med mina plakat. Att jag vid den tiden övervann min människofruktan förberedde mig för större prövningar när det gällde att som kristen vara neutral.

Senare blev jag och ett antal andra unga vittnen inkallade till militärtjänst. Vi lydde ordern att komma till militärbasen, men vi vägrade respektfullt att ta på oss uniformen. Militären höll oss i fängsligt förvar, och kort tid därefter dömdes vi till sex månaders fängelse. Vi var också fängslade under de åtta månader som militärtjänsten skulle ha varat. Vi fick alltså sitta sammanlagt 14 månader i fängelse på grund av vår neutrala ståndpunkt.

 Vi träffades varje dag i fängelsebarackerna för att samtala om Bibeln. Under dessa månader läste många av oss igenom Bibeln två gånger. När fängelsevistelsen var slut var flertalet av oss mer beslutsamma än någonsin att tjäna Jehova. Många i den gruppen av unga vittnen tjänar fortfarande troget Jehova.

När jag kom ut ur fängelset flyttade jag hem till mina föräldrar. Kort tid därefter träffade jag Veera, ett nitiskt vittne som nyligen blivit döpt. Vi gifte oss 1957.

En kväll som ändrade vårt liv

En kväll när vi var tillsammans med några ansvariga bröder från avdelningskontoret, frågade en av dem om vi skulle tycka om att börja i kretstjänsten. Efter att ha bett hela natten ringde jag upp avdelningskontoret och svarade ja. Att börja i heltidstjänsten innebar att jag måste lämna mitt välbetalda arbete, men vi var beslutna att sätta Guds kungarike främst i vårt liv. Jag var 23 år och Veera 19, när vi i december 1957 började i resetjänsten. I tre år besökte och uppmuntrade vi församlingar av Jehovas vittnen i Finland.

Under senare delen av år 1960 fick jag en inbjudan till Vakttornets Bibelskola Gilead i Brooklyn i New York. Vi var tre från Finland som skulle vara med vid en speciell tio månaders kurs för utbildning av personal vid avdelningskontoren. Våra fruar fick stanna kvar hemma i Finland och arbeta på avdelningskontoret.

Strax innan kursen slutade blev jag ombedd att anmäla mig hos Nathan H. Knorr, som då hade tillsynen över Jehovas vittnens världsomfattande arbete. Broder Knorr erbjöd mig och min fru att tjäna som missionärer i Malagassiska republiken, nu känd som Madagaskar. Jag skrev till Veera och frågade om hon tyckte att vi skulle tacka ja till det uppdraget, och hon svarade omgående: ”Ja.” När jag kom tillbaka till Finland fick vi bråttom att göra oss redo för livet på Madagaskar.

Glädjeämnen och besvikelser

I januari 1962 flög vi till Antananarivo, landets huvudstad. Eftersom det var vinter och kallt när vi lämnade Finland, kom vi dit påpälsade i pälsmössor och varma ytterplagg. Men den tropiska värmen på Madagaskar fick oss att snabbt ändra klädstil. Vårt första missionärshem var ett litet hus med bara ett sovrum. Men då ett annat missionärspar redan var där fick Veera och jag sova på verandan.

Vi fick nu börja lära oss franska, ett officiellt språk på Madagaskar. Detta var ganska svårt eftersom det bara var jag som hade ett gemensamt språk med vår lärare, syster Carbonneau. Hon använde engelska för att lära oss franska, men då Veera inte kunde engelska fick jag översätta det syster Carbonneau sade till finska för Veera. Sedan insåg vi att Veera förstod grammatiska termer bättre på svenska, och därför förklarade jag fransk grammatik för henne på svenska. Vi gjorde snart fina framsteg i franska och började lära oss malagassiska, landets språk.

Mitt första bibelstudium på Madagaskar var med en man  som endast talade malagassiska. Jag slog upp bibelställena i min finska bibel, och sedan letade vi upp dessa verser i hans malagassiska bibel. Jag kunde inte förklara dessa bibelställen så bra, men han tog snart Bibelns sanning till hjärtat och blev döpt.

År 1963 besökte Milton Henschel från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn Madagaskar. Kort tid därefter öppnades ett nytt avdelningskontor på Madagaskar, och jag blev förordnad att tjäna som dess tillsyningsman utöver min tjänst som krets- och områdestillsyningsman. Under den här tiden välsignade Jehova oss rikligen. Från 1962 till 1970 ökade antalet förkunnare på Madagaskar från 85 till 469.

En dag 1970, när vi kom hem från tjänsten på fältet, satt det ett meddelande på dörren som sade att alla Jehovas vittnens missionärer skulle inställa sig på inrikesministerns kontor. Där meddelade en tjänsteman oss att regeringen hade befallt att vi omedelbart skulle lämna landet. När jag frågade vilket brott jag hade begått som krävde att jag skulle utvisas, svarade tjänstemannen: ”Monsieur Kuokkanen, ni har inte gjort något orätt.”

”Vi har varit här i åtta år, och detta är vårt hem”, sade jag. ”Vi kan inte bara lämna landet så där utan vidare.” Men trots våra ansträngningar måste alla missionärer lämna landet inom en vecka. Avdelningskontoret stängdes, och en inhemsk broder började utöva tillsyn över verksamheten. Innan vi lämnade våra kära vänner på Madagaskar fick vi ett nytt förordnande – Uganda.

Vi får börja om på nytt

Några dagar efter det att vi rest från Madagaskar anlände vi till Kampala, Ugandas huvudstad. Vi började omedelbart lära oss luganda, ett vackert och melodiskt språk, men som är mycket svårt att lära sig. Andra missionärer hjälpte Veera att först lära sig engelska, och på det språket kunde vi predika effektivt.

Det varma och fuktiga klimatet i Kampala tog hårt på Veeras hälsa. Därför fick vi ett distrikt i Mbarara, en stad i Uganda med ett mer tempererat klimat. Vi  var de första vittnena där, och under vår första dag i tjänsten hade vi en uppmuntrande erfarenhet. Medan jag talade med mannen i huset kom hans hustru ut från köket. Hon hette Margaret, och hon hade hört det jag hade sagt. Veera började studera Bibeln med Margaret, som gjorde fina andliga framsteg. Hon blev döpt och blev en nitisk förkunnare.

Gatustrider

År 1971 gjorde ett inbördeskrig slut på lugnet i Uganda. En dag utbröt det strider runt vårt missionärshem i Mbarara. Det var då som jag upplevde det som jag beskrev i början av artikeln.

Veera var redan i missionärshemmet när jag kom hem efter att ha krupit en lång väg i ett dike, gömd för soldaterna. I ett hörn av huset byggde vi en ”fästning” av madrasser och möbler. I en vecka stannade vi inomhus och lyssnade på nyheter på radio. Ibland studsade kulor mot väggarna när vi satt hopkrupna i vår fästning. På kvällen tände vi inget lyse för att inte röja att vi var i huset. En gång kom soldater till ytterdörren och skrek. Vi satt orörliga, men bad tyst till Jehova. När striderna var över kom våra grannar och tackade oss för att de var oskadda. De trodde att Jehova hade beskyddat oss alla, vilket vi inte förnekade.

Situationen förblev lugn, tills vi en morgon fick höra på radion att Ugandas regering hade förbjudit Jehovas vittnen. Nyhetsuppläsaren sade att alla Jehovas vittnen skulle återgå till sin tidigare religion. Jag förde vår talan inför regeringstjänstemän, men utan framgång. Jag gick sedan till president Idi Amins kontor och bad om ett sammanträffande med honom. Receptionisten sade att presidenten var upptagen. Jag gick tillbaka många gånger, men jag fick aldrig träffa presidenten. I juli 1973 fick vi så lämna Uganda.

Ett år blir tio

När vi skulle lämna våra kära vänner i Uganda kände vi oss lika ledsna som när vi blev utvisade från Madagaskar. Innan vi reste till vårt nya distrikt i Senegal for vi hem till Finland. Där fick vi beskedet att vi skulle stanna i Finland och inte åka till Senegal. Vårt arbete som missionärer verkade vara avslutat. I Finland tjänade vi som pionjärer med särskilt uppdrag och sedan återigen i kretstjänsten.

År 1990 hade motståndet mot vårt arbete minskat på Madagaskar, och huvudkontoret i Brooklyn överraskade oss med att fråga om vi ville resa dit ett år. Vi ville gärna resa, men det fanns två stora problem. Min gamle far behövde vård, och Veera hade fortsatta hälsoproblem. Till min stora sorg dog min far i november 1990, men Veeras hälsa hade förbättrats, vilket gav oss hopp om att kunna återvända till missionärstjänsten. I september 1991 for vi så tillbaka till Madagaskar.

Vi skulle enligt planerna stanna på Madagaskar ett år, men det blev tio. Under den tiden ökade antalet förkunnare från 4 000 till 11 600. Jag tyckte mycket om att tjäna som missionär. Men ibland kände jag mig modfälld och undrade om jag försummade min kära hustrus fysiska och känslomässiga behov. Jehova gav oss båda kraft att fortsätta. År 2001 återvände vi så slutligen till Finland, där vi arbetar vid avdelningskontoret. Vårt nit för Guds rike fortsätter att brinna, och vi drömmer fortfarande om Afrika. Vi är fast beslutna att göra Jehovas vilja varhelst han förordnar oss att tjäna. (Jesaja 6:8)

[Karta på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

FINLAND

EUROPA

[Karta på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

AFRIKA

MADAGASKAR

[Karta på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

AFRIKA

UGANDA

[Bild på sidan 14]

På vår bröllopsdag

[Bilder på sidorna 14, 15]

Från kretstjänst i Finland 1960 ...

... till missionärstjänst på Madagaskar 1962

[Bild på sidan 16]

Veera och jag i dag