Folkslag och språkgrupper förenas i Panama

”PANAMA – världens bro.” För femtio år sedan kunde man höra det här uttrycket i ett populärt radioprogram i just Panama. Men även i dag tycker många att det är en passande beskrivning av det här centralamerikanska landet.

Panama fungerar som en bro mellan Nord- och Sydamerika. Men i Panama finns också bron Puentes de las Americas, som sträcker sig över den berömda Panamakanalen. Kanalen betraktas som ett av ingenjörskonstens mästerverk och går tvärs igenom landet och förbinder Atlanten med Stilla havet. Den här kanalen gör att fartyg från hela världen kan ta sig från det ena havet till det andra på bara några timmar, en sjöresa som annars skulle ta flera dagar eller veckor. Panama fungerar verkligen som en viktig bro för en stor del av världen.

En bro och en smältdegel

Panama har också blivit en smältdegel för människor av olika nationaliteter och med olika etniskt ursprung. Alla dessa människor,  tillsammans med landets många inhemska folkslag, har resulterat i en befolkning med stor variation som är spridd över hela det här vackra landet. Men är det möjligt att ”bygga broar” över de sociala, kulturella, religiösa och språkliga skillnaderna och få människor att enas i fråga om tänkesätt och målsättningar med hjälp av de värdefulla sanningarna som finns i Guds ord?

Ja, det är möjligt. Aposteln Paulus ord i Efesierna 2:17, 18 visar att de kristna under det första århundradet, både judar och icke-judar, kunde förenas på grundval av Kristi offerdöds enande verkan. Paulus skrev: ”Han [Jesus] kom och förkunnade de goda nyheterna om frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära, därför att genom honom har vi, båda folken, tillträde till Fadern genom en enda ande.”

På liknande sätt förkunnar Jehovas vittnen i Panama ”de goda nyheterna om frid” för individer och grupper som kommer från både när och fjärran – i både andlig och bokstavlig bemärkelse. En underbar enhet utvecklas bland dem som får ”tillträde till” Jehova. I Panama finns nu församlingar för människor som talar spanska, kantonesiska, teckenspråk, engelska och två av de inhemska språken, cuna och ngobere (guaymí). Det är uppmuntrande att se hur människor ur dessa olika språkgrupper har blivit förenade i tillbedjan av Jehova.

Hinder att ta sig över i comarca

De omkring 170 000 som talar ngobere utgör den största av de åtta inhemska befolkningsgrupperna i Panama. Majoriteten av dem bor inom ett vidsträckt område som nyligen blev comarca, dvs. reservat. En stor del av det här området består av otillgängliga berg som är täckta av djungel, där man nästan bara kan ta sig fram till fots. Här finns  också vackra kustområden. Byarna ligger ofta nära någon flod, som används som transportled, eller utmed kusten. Många av invånarna i reservatet får sin knappa inkomst från kaffeodlingar uppe i bergen eller från fiske eller jordbruk. Många är medlemmar i kristenhetens kyrkor, men en del tillhör också den lokala religionen, Mama Tata. Andra vänder sig till sukias (shamaner) för att få hjälp när de är sjuka eller tror sig vara besatta av onda andar. Många kan tala spanska, men man gör sig bäst förstådd på ngobere.

Med kanot för att nå hjärtan

Jehovas vittnen inser att det är viktigt att hjälpa människor att lära känna sanningen så att den når hjärtat och inte bara sinnet. Då kan människor få den motivation som behövs för att göra förändringar i livet och följa Bibelns principer. Pionjärer med särskilt uppdrag, som har lärt sig ngobere av vittnen som bor i området, har därför blivit förordnade att tjäna på åtta olika platser i reservatet.

De 14 församlingar som har bildats i området har en enastående potential för tillväxt. För några år sedan blev Dimas och Gisela, som är pionjärer med särskilt uppdrag, förordnade att tjäna i en liten församling på omkring 40 förkunnare i Tobobe ute vid kusten. De hade inte så lätt att vänja sig vid att paddla kanot för att kunna predika för de ödmjuka människorna utmed Atlantkusten. Dimas och Gisela upptäckte att havets lugna vattenyta snabbt kunde byta skepnad till förrädiska vågor. Paddelturerna mellan byarna gav dem värkande armar och ryggar, och att lära sig det lokala språket var en annan utmaning. Men deras uppoffringar och uthållighet belönades 2001 då omkring 552 var närvarande vid åminnelsen av Jesu död.

Mitt emot Tobobe, på andra sidan bukten, ligger byn Punta Escondida. En liten grupp förkunnare från den här byn rodde regelbundet över bukten för att vara med vid mötena i Tobobe när vädret tillät det. Rapporter visade att det fanns goda förutsättningar att bilda en församling i Punta Escondida. Därför blev Dimas och Gisela ombedda att flytta dit. Inom knappt två års tid hade gruppen i Punta Escondida vuxit till en aktiv församling på 28 förkunnare med i genomsnitt 114 närvarande vid veckans offentliga föredrag. Förkunnarna i den här nybildade församlingen var glada över att ha 458 närvarande vid åminnelsen av Jesu Kristi död 2004.

Utmaningen med analfabetism

Många uppriktiga människor har fått hjälp att utveckla ett nära förhållande till Gud genom att lära sig läsa. Så var det för Fermina, en ung kvinna från bergsområdet i reservatet. Missionärer som är Jehovas vittnen arbetade i det isolerade område där hon bodde och märkte att hon var mycket intresserad av budskapet om Guds rike. När hon blev erbjuden ett bibelstudium, svarade hon att hon gärna ville lära sig mer. Men det fanns ett problem. Hon talade både spanska och ngobere, men hon kunde  varken läsa eller skriva något av språken. En av missionärerna erbjöd sig att lära henne det med hjälp av en broschyr som Jehovas vittnen har utarbetat speciellt för det ändamålet.

Fermina var en mycket duktig elev som förberedde sina lektioner väl, gjorde alla läxor och tränade flitigt på rättstavning. Inom ett år hade hon gjort sådana framsteg att hon kunde studera broschyren Du kan vara Guds vän! * När man började anordna möten, var Fermina med vid dem. Men eftersom hennes familj var mycket fattig, var det svårt för henne att få ihop pengar så att hon och barnen kunde ta sig till mötena. En av pionjärerna som kände till Ferminas omständigheter föreslog att Fermina skulle sy traditionella ngobedräkter som hon kunde sälja. Det gjorde hon, och trots andra materiella behov använde hon inkomsten från sömnaden enbart för att få råd att ta sig till mötena. Fermina och hennes familj har nu flyttat till ett annat område, och hon fortsätter att göra andliga framsteg. Hon är tacksam över att kunna läsa och skriva, men ännu mer tacksam över att ha lärt känna Jehova.

När dövhet lägger hinder i vägen

Familjer i Panama känner ofta skam om någon i familjen är döv eller hörselskadad, och det är vanligt att de hörselskadade inte får någon som helst utbildning. Många döva känner sig isolerade och utestängda, eftersom det är mycket svårt för dem att kommunicera med andra.

Det blev uppenbart att något behövde göras för att nå hörselskadade med de goda nyheterna. En kretstillsyningsman hjälpte en grupp villiga pionjärer och några andra förkunnare att sätta i gång att lära sig teckenspråk. Deras beslutsamhet gav resultat.

Mot slutet av 2001 hade en teckenspråksgrupp bildats i Panama City. Omkring 20 personer brukade närvara vid mötena. Allteftersom bröderna och systrarna blev skickligare på att teckna, kunde de nå många som för första gången fick ”höra” Bibelns sanningar på sitt eget språk. Många vittnen med hörselskadade barn började också närvara vid mötena och upptäckte att barnen nu hade lättare att förstå Bibelns läror. De blev också mer entusiastiska för sanningen. Flera av föräldrarna lärde sig teckenspråk och kunde på så vis kommunicera bättre med sina barn. Föräldrarna kunde hjälpa sina barn i andligt avseende och märkte att familjen blev starkare. Det som Elsa och hennes dotter Iraida var med om kan belysa detta.

 Ett vittne som arbetade i teckenspråksgruppen hörde talas om Iraida. Hon besökte Iraida och lämnade broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! * Iraida uppskattade verkligen det hon fick lära sig av bilderna som illustrerar den nya världen. Ett bibelstudium sattes snart i gång i broschyren. När de hade studerat färdigt den broschyren, började de använda broschyren Vad kräver Gud av oss? * Vid det laget hade Iraida bett sin mamma om hjälp att förbereda sig för studiet och att förstå innehållet.

Men Elsa hade ett par bekymmer. Hon var inte ett vittne och kände därför inte till Bibelns sanning, och hon förstod inte teckenspråk. Hon hade fått höra att hon inte skulle tala med sin dotter på teckenspråk, utan att det var dottern som skulle lära sig att tala. Därför var deras kommunicerande ganska begränsat. Elsa kände sig rörd av att dottern ville ha hjälp och bad ett vittne i församlingen om ett studium. Hon säger: ”Jag gjorde det för Iraidas skull, eftersom jag aldrig tidigare sett min dotter så ivrig.” Elsa började vara med sin dotter vid studierna och lärde sig teckenspråk. När Elsa ägnade mer tid åt sin dotter, började deras kommunicerande hemma förbättras. Iraida blev mer noggrann när hon valde vilka vänner hon skulle umgås med, och hon började vara tillsammans med församlingen. Nu är både mor och dotter regelbundet med vid mötena. Elsa blev nyligen döpt, och Iraida går också framåt mot det målet. Elsa berättar att hon nu för första gången börjar lära känna sin dotter och att de kan tala om många viktiga saker som ligger dem båda varmt om hjärtat.

Teckenspråksgruppen blev en församling i april 2003 och har nu vuxit till omkring 50 förkunnare, och ännu fler brukar vara med vid mötena. Mer än en tredjedel av de närvarande är döva. Flera teckenspråksgrupper håller på att bildas i tre städer utanför Panama City. Det finns fortfarande mycket att göra på det här fältet, men det råder inget tvivel om att ett stort steg har tagits mot att döva skall kunna dras närmare sin kärleksfulle Skapare, Jehova Gud.

Det här är några typiska exempel på vad som händer i Panama. Trots att invånarna kommer från olika kulturer, talar olika språk och har olika bakgrund, har många av dem förenats i tillbedjan av den ende sanne Guden. Sanningen i Jehovas ord har gradvis överbryggat svårigheterna att kommunicera i ett land som många beskriver som ”världens bro”. (Efesierna 4:4)

[Fotnoter]

[Kartor på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

KARIBISKA HAVET

PANAMA

Tobobe

STILLA HAVET

Panamakanalen

[Bild på sidan 8]

Cunakvinnor som visar ”molas”, bildapplikationer

[Bild på sidan 9]

En missionär som predikar för en ngobekvinna

[Bild på sidan 10]

Vittnen från Ngobe på väg till en sammankomst

[Bilder på sidan 11]

Bibelns sanning överbryggar kulturella och språkliga olikheter i Panama

[Bild på sidan 12]

Vakttornsstudiet hålls på teckenspråk

[Bild på sidan 12]

Elsa och hennes dotter tecknar till varandra

[Bildkällor på sidan 8]

Båtar och cunakvinnor: © William Floyd Holdman/Index Stock Imagery; by: © Timothy O’Keefe/Index Stock Imagery