Rätten till ett namn

ALLA har rätt till ett namn. På Tahiti får även ett övergivet nyfött barn ett namn, och det gäller också om man inte vet vilka föräldrarna är. Registreringskontoret väljer ut ett förnamn och ett efternamn åt det övergivna barnet.

Men det finns en person som i viss mening har förvägrats den här grundläggande rättigheten, en rättighet som praktiskt taget alla människor har. Den som utsatts för detta är förvånande nog ”Fadern, som varje familj i himlen och på jorden har att tacka för sitt namn”! (Efesierna 3:14, 15) Ja, många människor vägrar faktiskt att använda det namn på Skaparen som förekommer i Bibeln. De ersätter det hellre med sådana titlar som ”Gud”, ”Herren” eller ”den Evige”. Vad är då hans namn? Psalmisten svarar så här på den frågan: ”Du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” (Psalm 83:18)

När missionärerna från London Missionary Society kom till Tahiti under första hälften av 1800-talet, tillbad polynesierna flera gudar. Varje gud hade sitt eget särskiljande namn, och de främsta gudarna var Oro och Taaroa. För att skilja Bibelns Gud från de övriga tvekade missionärerna inte att flitigt använda Guds namn, som på tahitiska skrivs Iehova.

Namnet kom att bli välkänt och användes i dagligt tal och vid brevskrivning. Kung Pomare II, som regerade på Tahiti i början av 1800-talet, använde det ofta i sina privata brev. Det kan man bland annat se av det brev som visas på bilden här intill. Det är skrivet på engelska och finns i ett museum på Tahiti. Det här brevet visar att man inte hade något emot att använda Guds namn på den tiden. Dessutom förekommer Guds namn tusentals gånger i den första bibelöversättningen till tahitiska, som färdigställdes 1835.

[Bild på sidan 32]

Kung Pomare II

[Bildkälla på sidan 32]

Kung och brev: Collection du Musée de Tahiti et de ses Îles, Punaauia, Tahiti