En modig förespråkare för Bibeln

Han drog sitt sista andetag på den iskalla stäppen i östra Sibirien – baktalad och smutskastad. Få känner till den framträdande roll han spelade i fråga om att ge sina grekiska landsmän andlig upplysning. Namnet på denne bortglömde eldsjäl var Serafim. Hans enorma insats som en förespråkare för Bibeln bidrog till att han fick ett så olyckligt slut.

SERAFIM levde under den tid då Grekland var en del av Osmanska riket. Enligt George Metallinos, en grekisk-ortodox professor i religionshistoria, rådde det ”brist på lämpliga skolor” under den här perioden, och ”större delen av befolkningen saknade utbildning”, även prästerna.

Det var stor skillnad mellan den tidens grekiska, med alla dess dialekter, och koinégrekiskan, som var ett slags allmängrekiska och det språk som de grekiska skrifterna i Bibeln skrevs på. Klyftan blev så stor att de som saknade utbildning inte längre kunde förstå koiné. Men i den konflikt som växte fram valde kyrkan att förespråka den svårbegripliga koinégrekiskan.

I det här klimatet föddes Stephanos Ioannis Pogonatus omkring 1670 i en välkänd familj på den grekiska ön Lesbos. De flesta öborna var fattiga och kunde inte läsa. Eftersom det fanns så få skolor, fick Stephanos sin grundläggande utbildning vid ett kloster i trakten. I unga år blev han diakonvigd i grekisk-ortodoxa kyrkan och fick namnet Serafim.

Driven av sin stora kunskapstörst begav Serafim sig till Konstantinopel (nuvarande Istanbul i Turkiet) omkring 1693 och vann med tiden respekt hos framstående greker på grund av sina färdigheter. En hemlig grekisk nationalistisk rörelse skickade honom snart som sändebud till den ryske tsaren Peter den store. I samband med sin resa till Moskva besökte Serafim många länder i Europa där han kom i kontakt med nya religiösa och intellektuella strömningar. År 1698 reste han till England och knöt betydelsefulla kontakter i London och Oxford. Han blev presenterad för ärkebiskopen av Canterbury, den anglikanska kyrkans överhuvud, något som snart skulle visa sig vara mycket värdefullt.

En ny bibelöversättning

Medan Serafim var i England kom han fram till att det bland grekerna fanns ett stort behov av en ny, lättförståelig översättning av ”Nya testamentet” (de kristna grekiska skrifterna). Han bestämde sig därför för att ge ut en reviderad, felfri och mer lättläst version av den grekiske munken Maximos översättning, som hade getts ut mer än ett halvt århundrade tidigare. Med stor entusiasm satte han i gång med sitt arbete, men snart hade pengarna tagit slut. Utsikterna ljusnade när ärkebiskopen av Canterbury lovade att bistå med de ekonomiska medel som behövdes, och  uppmuntrad av detta köpte Serafim papper och förhandlade med en boktryckare.

Man kom så långt som till att trycka Matteusevangeliet, Markusevangeliet och halva Lukas evangelium. Men på grund av politiska förändringar i England drog ärkebiskopen tillbaka sitt stöd. Serafim lät sig inte avskräckas, utan sökte hjälp från några välbärgade sponsorer och lyckades ge ut sin reviderade version 1703. En del av kostnaden täcktes av ett sällskap som verkade för spridningen av evangeliet i utlandet.

I Maximos äldre översättning hade den ursprungliga grekiska texten tagits med, och de två banden var stora och tunga. Serafims reviderade version trycktes med ett mindre typsnitt och innehöll bara den nyare grekiska översättningen och var tunnare och billigare.

Konflikten tilltar

”Den här nya översättningen fyllde ett verkligt behov hos folket”, säger Metallinos. ”Men Serafim tog tillfället i akt och gick till angrepp mot en mindre grupp inom prästerskapet som motsatte sig [bibel]översättning.” Prästerna blev rasande när Serafim i sitt förord skrev att han hade gett ut översättningen ”i synnerhet för somliga prästers och presbyters skull som inte förstår [koiné]grekiska, så att de med hjälp av den heliga anden skall kunna läsa och förstå något av originaltexten och förmedla innehållet till vanliga kristna”. (The Translation of the Bible Into Modern Greek—During the 19th Century) Serafim drogs därmed in i den strömvirvel av motstridiga uppfattningar som uppkommit inom grekisk-ortodoxa kyrkan när det gällde bibelöversättning.

På ena sidan stod de som insåg att folket behövde få tillgång till Bibeln för att kunna utvecklas i andligt och moraliskt avseende och som förstod att medlemmar av prästerskapet behövde förbättra sina egna kunskaper i Bibeln. De som förespråkade att man skulle översätta Bibeln menade också att bibliska sanningar kan uttryckas på vilket språk som helst. (Uppenbarelseboken 7:9)

De som motsatte sig att Bibeln översattes hävdade att innehållet skulle förvanskas oavsett hur texten återgavs och att kyrkan skulle förlora sin auktoritet när det gällde bibeltolkning och lärofrågor. Men det de egentligen var mest oroade för var att protestanterna använde översättningar av Bibeln för att vinna terräng på bekostnad av den grekisk-ortodoxa kyrkan. Många präster kände sig tvungna att motarbeta vad som helst som kunde vara till fördel för protestanterna, däribland ansträngningarna att göra Bibeln begriplig för allmänheten. Frågan om bibelöversättning blev alltså själva krutdurken i konflikten mellan protestantismen och ortodoxin.

Serafim hade inga planer på att lämna den ortodoxa kyrkan, men när det gällde okunnigheten och trångsyntheten hos de präster som motarbetade honom sade han precis vad han tyckte. I förordet till sin översättning av ”Nya testamentet” skrev han: ”Varje gudfruktig kristen måste läsa Den heliga skrift” för att kunna ”bli en Kristi efterliknare och lydig hans lära”. Att förbjuda människor att studera Bibeln var enligt honom ett Djävulens verk.

Hårt motstånd

När Serafims översättning nådde Grekland väckte den stark förbittring hos det religiösa etablissemanget. Den nya översättningen förbjöds. Flera exemplar brändes, och de som ägde ett exemplar eller läste översättningen hotades med bannlysning. Patriarken Gabriel III av Konstantinopel förbjöd spridningen av den och sade att den var både överflödig och värdelös.

Serafim tappade inte modet, men han insåg att han måste vara försiktig. Trots kyrkans officiella förbud mot hans översättning var det ett antal präster och lekmän som godtog den, och han spred den med stor framgång. Men konflikten med hans mäktiga motståndare var långt ifrån över.

 Början till slutet

Serafim fortsatte att verka för spridandet av Bibeln men blev samtidigt involverad i revolutionära och nationalistiska rörelser. Han återvände därför till Moskva sommaren 1704. Han blev en förtrogen vän till Peter den store och var under en tid professor vid kungliga akademin i Moskva. Men eftersom han var bekymrad över hur det skulle gå med hans översättning, återvände han till Konstantinopel 1705.

Samma år gavs det ut ett nytryck av Serafims översättning där han hade tagit bort sitt ursprungliga kritiska förord. I det nya förordet uppmuntrade han kort och gott till läsning av Bibeln. Den här upplagan fick stor spridning, och det finns inga uppgifter om att den framkallade någon fientlig reaktion hos patriarkatet.

Men 1714 kom det förödande slaget. Alexander Helladius, en grekisk upptäcktsresande och motståndare till att Bibeln översattes, gick i sin bok Status Præsens Ecclesiæ Græcæ (Den grekiska kyrkans nuvarande status) till hårt angrepp mot de olika bibelöversättningarna och även mot översättarna själva. Ett helt kapitel ägnades åt Serafim, som framställdes som en tjuv, som en svindlare och som en obildad, sedeslös bedragare. Låg det någon sanning i anklagelserna? Författaren Stylianos Bairaktaris uttrycker en välgrundad uppfattning som många forskare har när han säger att Serafim var en ”yrkesman” och en ”upplyst föregångsman” som blev angripen därför att han var före sin tid. Inte desto mindre bidrog Helladius bok till Serafims olyckliga slut.

Misstänkt

År 1731 återvände Serafim till Ryssland. Peter den store var nu död, så den grekiske diakonen åtnjöt inte något officiellt beskydd. Den regerande kejsarinnan Anna Ivanovna var mycket försiktig när det gällde allt som kunde orsaka instabilitet i hennes rike. I januari 1732 spred sig ett rykte i Sankt Petersburg om att en grekisk spion motarbetade rikets intressen. Den misstänkte var Serafim. Han greps och fördes till Nevskijklostret för att förhöras. Vid klostret hade man ett exemplar av Helladius bok i vilken Serafim anklagades för olika brott. I tre skriftliga vederläggningar försökte han försvara sig. Förhören pågick i omkring fem månader, och han hade svårt att rentvå sig från alla misstankar.

Eftersom det inte lades fram några konkreta bevis mot Serafim, klarade han sig från dödsstraff. Men med tanke på Helladius beskyllningar var myndigheterna ovilliga att låta honom gå fri. Han förvisades därför på livstid till Sibirien. I utslaget stod det att åtalet var grundat på anklagelserna ”i avhandlingen som publicerats av den grekiske författaren Helladius”. I juli 1732 anlände Serafim i bojor till östra Sibirien och kastades i det illa beryktade Okhotskfängelset.

Omkring tre år senare dog han, övergiven och bortglömd. Serafim fattade en del överilade beslut och handlade ibland dumdristigt, men hans översättning är i dag en i raden av många nygrekiska bibelöversättningar som finns att tillgå. * En annan översättning, som är lätt att förstå och som även getts ut på många andra språk, är Nya världens översättning av Den heliga skrift. Vi är verkligen tacksamma mot Jehova Gud som har bevarat sitt ord så att människor överallt har möjlighet att ”komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 2:3, 4)

[Fotnot]

[Bild på sidan 12]

Peter den store

[Bildkälla på sidan 10]

Foton: Genom tillmötesgående från American Bible Society