Levnadsskildring

Lojaliteten hos mina nära och kära har hjälpt mig

BERÄTTAT AV KATHLEEN COOKE

NÄR min mormor, Mary Ellen Thompson, 1911 var på besök hos släktingar i Glasgow i Skottland, var hon med på ett föredrag av Charles Taze Russell, en framträdande bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Mormor tyckte om det hon fick höra. När hon kom tillbaka till Sydafrika kontaktade hon därför bibelforskarna. I april 1914 var hon en av de 16 som blev döpta vid bibelforskarnas första konvent i Sydafrika. Mormors dotter Edith, som blev min mor, var då sex år.

Efter broder Russells död 1916 rådde det missämja bland bibelforskarna i världen. Antalet bibelforskare i Durban sjönk från 60 till omkring 12, som förblev lojala. Min farmor, Ingeborg Myrdal, och hennes son Henry, en tonåring som nyligen hade blivit döpt, ställde sig på de lojalas sida. År 1924 blev Henry kolportör, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen då kallades. Under de följande fem åren predikade han i många delar av södra Afrika. År 1930 gifte sig Henry med Edith, och tre år senare föddes jag.

En storfamilj

En tid bodde vi i Moçambique, men 1939 flyttade vi hem till mormor och morfar i deras hus i Johannesburg. Morfar var inte intresserad av Bibelns sanning och gjorde det ibland svårt för mormor, men han var för övrigt mycket gästfri. Min syster, Thelma, föddes 1940, och hon och jag fick lära oss att hjälpa  äldre människor. Vi satt många gånger kvar länge vid kvällsmaten och berättade för varandra om det som hade hänt under dagen eller påminde oss om något som hade hänt tidigare.

I vår familj tyckte vi om att få besök av andra vittnen och i synnerhet då av heltidsförkunnare. De deltog i samtalen vid vår kvällsmat, och det de sade ökade vår uppskattning av det andliga arv vi hade. Detta fick Thelma och mig att i likhet med dem vilja vara pionjärer.

Vi fick mycket tidigt lära oss hur trevligt det är att läsa. Mamma, pappa och mormor läste för oss ur lämpliga sagoböcker eller direkt från Bibeln. Kristna möten och tjänst på fältet var en del av vårt liv. Då pappa var grupptjänare (som nu kallas presiderande tillsyningsman) i församlingen i Johannesburg måste vi alla komma i god tid till mötena. Vid våra sammankomster hjälpte pappa till med administrationen, och mamma hjälpte till med inkvarteringen.

En speciell sammankomst för oss

Sammankomsten 1948 i Johannesburg var speciell för oss. Det var första gången som bröder från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York var närvarande. Pappa hade fått i uppdrag att vara chaufför åt Nathan Knorr och Milton Henschel under deras besök. Vid den sammankomsten blev jag döpt.

Kort därefter sade pappas far till pappas stora förvåning att han djupt ångrade att han efter broder Russells död hade låtit sig påverkas av dem som lämnade bibelforskarna. Han dog några månader senare. Men farmor förblev lojal till slutet av sitt jordiska liv 1955.

Händelser som formade mitt liv

Jag började som reguljär pionjär den 1 februari 1949. Det var mycket spännande när vi fick höra att det skulle bli en internationell sammankomst i New York följande år. Vi ville så gärna åka, men vi hade inte råd. Men i februari 1950 dog så morfar, och mormor använde de pengar som hon fick ärva till att betala resan för oss alla fem.

Några veckor före avresan kom det ett brev från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. Det var en inbjudan till mig att få gå igenom den 16:e klassen i missionärsskolan Gilead. Det var verkligen spännande, jag hade ju inte ens fyllt 17 år! När klassen började var jag en av de tio elever från Sydafrika som fick detta stora privilegium.

Efter examen i februari 1951 återvände åtta av oss för att tjäna som missionärer i Sydafrika. Under de följande åren predikade min  kamrat och jag mestadels i mindre städer och samhällen där man talade afrikaans. Jag hade till en början svårt med det språket, och jag minns hur jag en dag när jag cyklade hem grät över hur dålig jag var i tjänsten. Men med tiden gjorde jag framsteg, och Jehova välsignade mina ansträngningar.

Giftermål och resetjänst

År 1955 lärde jag känna John Cooke. Han hade före och efter andra världskriget varit med om att starta predikoarbetet i Frankrike, Portugal och Spanien, och det år då jag träffade honom hade han blivit missionär i Afrika. Senare skrev han: ”Jag fick tre stora överraskningar under en och samma vecka. ... En mycket generös broder gav mig en liten bil, jag blev förordnad som områdestjänare och jag blev förälskad.” * Vi gifte oss i december 1957.

Under den tid då vi sällskapade hade John försäkrat mig och sagt att mitt liv med honom aldrig skulle bli tråkigt, och det blev det inte heller. Vi besökte församlingar i hela Sydafrika, mestadels i svarta områden. Varje vecka var det en återkommande utmaning bara att få komma in i dessa områden, för att inte tala om att få övernatta där. Ibland kunde vi få sova i ett angränsande vitt område och ligga på golvet i en tom affär och försöka att inte synas för dem som gick förbi. Vi måste vanligtvis övernatta hos de vita vittnen som bodde närmast, och de kunde ofta bo flera kilometer längre bort.

De enkla sammankomstplatserna byggda inne i bushen innebar också en utmaning. Vi visade filmer framställda av Jehovas vittnen som hjälpte människor att få en uppfattning om vårt världsomfattande brödraskap. Vi hade med oss vår egen generator, eftersom det vanligtvis inte fanns någon elektricitet i dessa områden. Vi hade också problem i det  brittiska protektoratet, där vår litteratur på den tiden var förbjuden, och så måste vi lära oss zulu. Men vi var glada över att kunna betjäna våra bröder.

I augusti 1961 blev John den förste läraren i Sydafrika vid Skolan i Rikets tjänst, en kurs på fyra veckor avsedd att hjälpa tillsyningsmännen i församlingarna. Han var duktig i att undervisa och nådde hjärtat med sina enkla, logiska och levande illustrationer. I närmare ett och ett halvt år reste vi från den ena platsen till den andra där dessa engelskspråkiga kurser skulle hållas. Medan John undervisade var jag ute i tjänsten på fältet med de lokala vittnena. Till vår överraskning fick vi sedan ett brev med en inbjudan att den 1 juli 1964 börja tjäna vid Sydafrikas avdelningskontor i närheten av Johannesburg.

Men vid den här tiden började Johns hälsa oroa oss. År 1948 hade han haft en släng av tuberkulos, och därefter var han ofta trött och orkeslös. Han fick influensaliknande symtom och kunde bli liggande i dagar utan att orka göra något eller träffa någon. En läkare som vi konsulterade strax innan vi blev kallade till avdelningskontoret ställde diagnosen depression.

Men vi kunde inte tänka oss att slå av på takten i vårt liv, vilket läkaren hade föreslagit. Vid avdelningskontoret blev John förordnad att tjäna vid avdelningen Tjänst på fältet, och jag fick i uppgift att läsa korrektur. Och tänk vilken välsignelse det var att få ett eget rum! Innan vi gifte oss hade John tjänat på portugisiska distrikt, och därför ombads vi 1967 att hjälpa den enda portugisiska familjen av vittnen i trakten att predika bland den stora portugisiska befolkningen i och runt om Johannesburg. Detta innebar att jag måste börja lära mig ännu ett språk.

Eftersom den portugisiska befolkningen bodde spridd över ett stort område måste vi resa mycket, ibland ända upp till 30 mil, för att nå dem som var förtjänta. Vid den här tiden började portugisisktalande vittnen från Moçambique besöka våra sammankomster, vilket var till stor hjälp för de nya. Under våra elva år tillsammans med portugiserna såg vi vår lilla grupp på omkring 30 växa och bli fyra församlingar.

Förändringar hemma

Under tiden hade det skett förändringar i mitt föräldrahem. År 1960 hade min syster Thelma gift sig med John Urban, en pionjär från USA. År 1965 gick de igenom den 40:e klassen vid Gilead och tjänade sedan lojalt som missionärer i Brasilien i 25 år. År 1990 återvände de till Ohio för att ta hand om Johns sjuka föräldrar. Trots de påfrestningar det innebär att ge vård har de stannat kvar i heltidstjänsten.

Mormor slutade sitt jordiska liv 1965 vid 98 års ålder, trogen mot Gud. Samma år gick pappa i pension. När John och jag ombads hjälpa till på det portugisiska distriktet, erbjöd sig därför pappa och mamma att ansluta sig till oss. De hade ett stabiliserande inflytande på gruppen, och efter några månader bildades den första församlingen. Kort tid därefter drabbades mamma av cancer, och hon dog 1971. Pappa dog sju år senare.

Kampen mot Johns sjukdom

På 1970-talet blev det uppenbart att Johns hälsa inte skulle bli bättre. Han måste undan för undan avsäga sig de uppgifter som han uppskattade så mycket, till exempel att leda Vakttornsstudiet och dryftandet av dagens text vid avdelningskontoret. Han förflyttades från avdelningen Tjänst på fältet till postavdelningen och sedan till att arbeta i trädgården.

Johns kämpaglöd gjorde det svårt för honom att göra förändringar. Då jag hela tiden försökte få honom att ta det lugnare, kallade  han mig retsamt för sin fotboja, vanligtvis åtföljt av en kärleksfull kram. Till slut fann vi det tillrådligt att lämna det portugisiska distriktet och tjäna tillsammans med den församling som kom tillsammans i Rikets sal vid avdelningskontoret.

Johns hälsa försämrades, men det var rörande att se hans nära förhållande till Jehova. Han kunde vakna mitt i natten och känna djup ångest. Vi talades då vid tills han kände sig tillräckligt lugn för att be Jehova om hjälp. Till slut lyckades han ensam klara av dessa svåra stunder genom att tvinga sig att sakta upprepa orden i Filipperna 4:6, 7: ”Var inte bekymrade för någonting ...” Därefter var han tillräckligt lugn för att kunna be. Jag låg ofta vaken och kunde tyst iaktta hans läppar röra sig medan han bad länge och innerligt till Jehova.

Eftersom det hade blivit mycket trångt vid vårt avdelningskontor, började man bygga ett stort nytt avdelningskontor utanför Johannesburg. John och jag reste ofta ut till denna fridfulla plats, bort från stadens larm och föroreningar. Det var till stor hjälp för John när vi fick flytta ut till de tillfälliga byggnaderna där tills det nya avdelningskontoret var färdigt.

Nya utmaningar

Allteftersom Johns förmåga att tänka och resonera försämrades, blev det allt svårare för honom att fullgöra sina arbetsuppgifter. Jag blev djupt rörd över det sätt varpå andra sökte hjälpa honom. När en broder exempelvis skulle besöka ett offentligt bibliotek för att forska, brukade han ta John med sig. Inför en sådan utflykt var Johns fickor fulla med traktater och tidskrifter. Detta hjälpte honom att bevara en känsla av att kunna uträtta något och ha ett värde.

Till slut gjorde Alzheimers sjukdom det omöjligt för John att förstå det skrivna ordet. Vi var tacksamma för inspelningarna av biblisk litteratur och Rikets sånger. Vi lyssnade på dem om och om igen. John blev ofta upprörd om jag inte satt ner och lyssnade tillsammans med honom, och därför sysselsatte jag mig med handarbete under alla dessa timmar. Detta gjorde att vi var väl försedda med tröjor och filtar!

Johns tillstånd gjorde att jag måste ägna mer och mer tid åt att ta hand om honom. Jag var ofta alltför trött för att kunna läsa eller studera, men det var en förmån att få ta hand om honom ända till slutet. Det slutet kom 1998, då John dog stilla i mina armar kort efter det att han hade fyllt 85. Han var orubbligt lojal till slutet. Jag ser verkligen fram emot att få träffa honom igen i uppståndelsen, då hans hälsa och sinne är återställt!

Jag blir uppmuntrad

Det var inte så lätt för mig att efter Johns död lära mig att leva ensam. I maj 1999 besökte jag därför min syster Thelma och hennes man i USA. Det var verkligen trevligt och uppmuntrande att få träffa många lojala och kära vänner, särskilt vid vårt besök vid Jehovas vittnens huvudkontor i New York! Detta var verkligen den andliga uppmuntran jag behövde.

Det har varit till hjälp för mig att påminna mig om allt det jag lärt mig av mina lojala släktingar. Deras exempel, undervisning och hjälp har lärt mig att vidga mig i min kärlek till människor av andra nationaliteter och folkslag. Jag har fått lära mig tålamod, uthållighet och anpassningsförmåga. Jag har framför allt upplevt Jehovas omtanke, han som är den som hör bön. Jag känner det på samma sätt som psalmisten som skrev: ”Lycklig är den som du utväljer och låter komma dig nära, så att han får bo på dina förgårdar. Vi mättas av det goda i ditt hus, ditt tempels heliga plats.” (Psalm 65:4)

[Fotnot]

[Bild på sidan 8]

Mormor med sina döttrar

[Bild på sidan 9]

Tillsammans med mina föräldrar när jag blev döpt 1948

[Bild på sidan 10]

Jag och de nio andra eleverna från Sydafrika tillsammans med Albert Schroeder, rektor vid Gilead

[Bild på sidan 10]

Jag och John 1984