Levnadsskildring

Jehova har hjälpt mig igenom många svårigheter

BERÄTTAT AV DALE IRWIN

”ÅTTA RÄCKER! DUBBELT SÅ MÅNGA ÄR DUBBELT SÅ JOBBIGT”. Så löd rubriken till en tidningsartikel som berättade att vi hade fått fyrlingar. Våra fyra döttrar fick fyra nya syskon på en gång. När jag var ung hade jag inte en tanke på att gifta mig, än mindre på att skaffa barn. Trots det hade jag nu åtta barn!

JAG föddes 1934 i Mareeba i Australien, och jag hade två äldre syskon. Längre fram flyttade familjen till Brisbane, där min mor undervisade i söndagsskolan i metodistkyrkan.

I början av 1938 rapporterades det i en dagstidning att Joseph F. Rutherford från Jehovas vittnens huvudkontor kanske skulle nekas inresetillstånd till Australien. ”Varför gör de så mot honom?” frågade min mor när ett Jehovas vittne kom till vårt hem. Vittnet svarade: ”Sade inte Jesus att hans efterföljare skulle bli förföljda?” Mor tog sedan emot broschyren Botemedlet, som tog upp många skillnader mellan sann och falsk religion. * Hon tog intryck av det hon läste, så nästa söndag tog hon med oss barn till ett av Jehovas vittnens möten. I början tyckte far inte alls om att vi gick på mötena, men ibland hände det att han skrev ner några bibliska frågor som mor skulle ge till någon av bröderna, som skrev ner svaren från Bibeln. Mor tog sedan med sig svaren hem till far.

En söndag följde far med till mötet för att uttrycka sitt missnöje med Jehovas vittnen.  Men sedan han talat med den resande tillsyningsman som då besökte församlingen ändrade han inställning. Han tillät till och med att bibelstudier hölls i vårt hem varje vecka, och intresserade från distriktet var också med.

I september 1938 blev mina föräldrar döpta. Mina syskon och jag döptes i december 1941 vid ett landskonvent som hölls i Hargreave Park i Sydney. Då var jag sju år. Därefter började jag regelbundet följa med mina föräldrar ut i tjänsten. På den tiden hade Jehovas vittnen med sig bärbara grammofoner när de gick från dörr till dörr, och de spelade upp bibliska föredrag för dem som de besökte.

Jag minns särskilt ett av dessa vittnen – Bert Horton. Han hade en högtalarbil, dvs. en bil med en kraftig förstärkare och en stor högtalare på taket. Det var spännande att samarbeta med Bert, särskilt för en grabb i min ålder. När vi stod på någon kulle och spelade upp ett bibliskt föredrag kunde det hända att en polisbil kom farande. Då packade Bert snabbt in utrustningen och körde till en annan kulle flera kilometer därifrån, där han spelade upp ett nytt föredrag. Bert och andra lojala, modiga vittnen lärde mig verkligen vad det vill säga att vara frimodig och att förtrösta på Jehova. (Matteus 10:16)

När jag var 12 år var jag ofta ute i tjänsten på egen hand efter skolan. En dag träffade jag en familj som hette Adshead. Föräldrarna, deras åtta barn och många barnbarn lärde så småningom känna sanningen. Jag tackar Jehova för att han lät en ung pojke som jag få berätta om sanningen i Bibeln för den här fina familjen. (Matteus 21:16)

Privilegier tidigt i livet

När jag var 18 började jag som heltidsförkunnare och förordnades att tjäna i Maitland, en bit norr om Sydney. År 1956 blev jag inbjuden att tjäna vid Australiens avdelningskontor, som låg i Sydney. Av de 20 som arbetade där tillhörde ungefär en tredjedel de smorda, som har hoppet att få regera tillsammans med Kristus i hans himmelska rike. Det var verkligen en förmån att få samarbeta med dem! (Lukas 12:32; Uppenbarelseboken 1:6; 5:10)

Mitt beslut att inte gifta mig var som bortblåst när jag träffade Judy Helberg, en tilldragande pionjärsyster som var inbjuden till avdelningskontoret för att hjälpa mig med ett stort projekt i samband med en sammankomst. Vi blev kära i varandra, och två år senare gifte vi oss. Därefter började vi i resetjänsten, vilket innebar att vi besökte en församling av Jehovas vittnen varje vecka för att uppmuntra bröderna och systrarna.

År 1960 fick vi vår första dotter, Kim. Om det hade hänt oss i dag skulle det ha inneburit att vi hade fått sluta i resetjänsten och bosätta oss någonstans. Men nu blev vi till vår stora överraskning ombedda att fortsätta i resetjänsten. Efter många böner tackade vi ja, och under de följande sju månaderna reste Kim 1300 mil tillsammans med oss. Eftersom vi inte hade någon bil fick vi färdas med buss, flyg och tåg för att nå de avlägsna församlingarna i Queensland och Northern Territory.

Vi bodde alltid hemma hos våra kristna bröder och systrar. På den tiden hade man oftast draperier i stället för dörrar till sovrummen  på grund av det tropiska klimatet, och det gjorde det extra besvärligt för oss när Kim grät på nätterna. Till slut blev det för svårt att både ta hand om ett barn och fullgöra vårt förordnande. Så vi slog oss ner i Brisbane, och jag började arbeta med att måla skyltar. Vår andra dotter, Petina, föddes två år efter Kim.

Svårigheter

År 1972, när flickorna var 12 och 10 år, dog Judy i Hodgkins sjukdom, en lymfkörtelsjukdom. Det var en nästan outhärdlig förlust för vår familj. Men under Judys sjukdomstid och efter hennes död tröstade Jehova oss genom sitt ord, sin heliga ande och genom vännerna i församlingen. Vi blev också uppmuntrade av ett nummer av Vakttornet som kom precis efter tragedin. Det innehöll en artikel som handlade om olika svårigheter som man kan råka ut för, till exempel att någon närstående dör, och tog upp hur svårigheter kan hjälpa oss att utveckla sådana andliga egenskaper som uthållighet, tro och ostrafflighet. * (Jakob 1:2–4)

Efter Judys död kom mina döttrar och jag mycket närmare varandra. Men jag måste erkänna att det var en kamp att vara både en far och en mor för flickorna. Men mina två härliga döttrar gjorde mycket för att underlätta.

Giftermål och fler barn

Med tiden gifte jag om mig. Min nya hustru, Mary, och jag hade mycket gemensamt. Hon hade också mist sin äktenskapspartner i Hodgkins sjukdom. Och hon hade också två döttrar – Colleen och Jennifer. Colleen var ungefär tre år yngre än Petina. Så nu bestod vår familj av fyra flickor, som var 14, 12, 9 och 7 år.

Mary och jag kom överens om att var och en skulle fostra sina egna barn tills det kändes mer naturligt för dem att ta emot fostran från styvföräldern. I vårt förhållande som man och hustru hade Mary och jag bestämt oss för två viktiga saker: Om vi var oense skulle vi inte diskutera våra skilda åsikter inför barnen. Och vi skulle i enlighet med den bibliska principen i Efesierna 4:26 resonera om saken tills allt var utrett – även om det tog timmar!

Alla anpassade sig förvånansvärt snabbt till livet som styvfamilj, men minnena av det vi hade upplevt försvann inte över en natt. Måndag kväll blev rentav Marys ”gråtkväll”. När flickorna hade gått och lagt sig efter vårt familjestudium, kom ofta Marys uppdämda känslor till ytan.

Mary ville att vi skulle skaffa ett gemensamt barn, men sorgligt nog fick hon missfall. När Mary blev gravid igen väntade en stor överraskning. När hon gick på ultraljudsundersökning visade det sig att hon väntade inte bara ett barn, utan fyra! Jag var helt chockad och trodde knappt det var sant. Här satt jag, 47 år gammal, och skulle snart vara far till åtta barn! Den 14 februari 1982, efter 32 veckor, föddes fyrlingarna. Mary förlöstes  med kejsarsnitt. Först kom Clint, som vägde 1,6 kilo, sedan kom Cindy (1,9 kilo), Jeremy (1,4 kilo) och Danette (1,7 kilo). Ingen var lik den andre.

Strax efter födseln kom Marys läkare och satte sig bredvid mig.

”Känner du dig orolig när du tänker på att ta hand om barnen?” frågade han.

”Ja”, sade jag, ”det här är ju inget jag har varit med om förut precis.”

Då sade han något som både förvånade och uppmuntrade mig.

”Din församling kommer att finnas där för dig. Du behöver bara nysa så kommer du att erbjudas tusen näsdukar!”

Tack vare den här skicklige förlossningsläkaren och hans team kunde fyra relativt välmående barn lämna sjukhuset efter bara två månader.

Utmaningen att ta hand om fyrlingar

För att få ordning på vår tillvaro gjorde Mary och jag upp ett 24-timmarsschema. Våra fyra äldre döttrar var mycket duktiga på att hjälpa till med barnen. Och läkaren hade rätt – en liten nysning och församlingen kom till vår undsättning. Tidigare hade en gammal vän till oss, John MacArthur, ordnat så att vittnen som var hantverkare hade byggt ut vårt hus. Och när vi hade fått barnen, hjälpte en grupp systrar oss att ta hand om dem. Allt detta var bevis på kristen kärlek i verksamhet. (1 Johannes 3:18)

På sätt och vis kan man säga att fyrlingarna var ”församlingsbarn”. De kärleksfulla bröder och systrar som hjälpte oss är fortfarande som en familj för barnen. Mary är verkligen en fantastisk hustru och mor som osjälviskt har gett ut sig själv för barnen. Hon har tillämpat det hon har lärt från Guds ord och hans organisation. Därifrån kommer de bästa råd som finns! (Psalm 1:2, 3; Matteus 24:45)

Mötena och predikoarbetet var ett viktigt inslag i våra rutiner varje vecka, även om det var en kamp att hålla rutinerna med fyra småbarn. Något som vi uppskattade mycket var att vi hade möjlighet att studera Bibeln med två gifta par, som gärna kom hem till oss för att studera. Även om detta underlättade mycket för oss, var Mary ibland så trött att hon slumrade till under studiet med ett sovande barn i famnen. Med tiden blev båda paren våra andliga bröder och systrar.

Andlig fostran från tidig ålder

Redan innan barnen kunde gå tog Mary, de äldre flickorna och jag med dem ut i tjänsten. När de hade lärt sig gå tog Mary och jag med oss två barn var ut i tjänsten, och de var inget hinder för oss. Tvärtom fick vi ofta i gång ett samtal med den besökte tack vare dem. En dag träffade jag en man som sade att en människas personlighet bestäms av det stjärntecken hon är född i. Jag kom inte med någon invändning utan frågade om jag kunde komma tillbaka senare under förmiddagen. Det gick bra, så jag tog med mig fyrlingarna och gick tillbaka. Han såg förvånat på medan jag ställde upp dem i den ordning de var födda. Sedan hade vi ett trevligt samtal, inte bara om hur olika barnen var till utseendet utan också om hur olika deras personligheter var, vilket motbevisade hans teori. ”Tänka sig att jag nämnde det här just för dig! Jag får nog göra lite mer efterforskningar, eller vad tror du?” sade han.

 När fyrlingarna var små gillade de inte att bli tillrättavisade som grupp när de hade uppfört sig illa, så vi tillrättavisade dem en och en. Men de lärde sig att samma regler gällde för alla. När de ställdes inför trosprov i skolan, stod de upp för Bibelns principer och stöttade varandra, och Cindy blev den som förde deras talan. Snart upptäckte omgivningen att en grupp fyrlingar är något att räkna med!

Mary och jag ställdes inför alla de utmaningar som föräldrar brukar ställas inför när man vill hjälpa sina tonåriga barn att vara lojala mot Jehova. Det skulle ha varit mycket svårare att klara av den perioden, om det inte hade varit för stödet från vår kärleksfulla församling och överflödet av andlig mat från Jehovas organisation. Vi gjorde vad vi kunde för att ha ett regelbundet familjestudium och ett öppet kommunicerande, även om det inte alltid var så lätt. Men det har varit värt ansträngningen, för alla våra åtta barn har valt att tjäna Jehova.

Svårigheter som kommer med åren

Under årens lopp har jag fått många teokratiska privilegier. Jag har tjänat som församlingsäldste, platstillsyningsman och tillfällig kretstillsyningsman. Jag har också varit medlem av en sjukhuskommitté, vars uppgift är att hjälpa läkare att samarbeta med patienter som är Jehovas vittnen, när blodfrågan blir aktuell. Under de senaste 34 åren har jag också haft tillstånd att förrätta vigslar. Jag har haft förmånen att vara vigselförrättare vid omkring 350 vigslar, bland annat när mina sex döttrar gifte sig.

Jag tackar ständigt Jehova för det lojala stöd jag fått, först av Judy och sedan av Mary. (Ordspråksboken 31:10, 30) De har stöttat mig i mitt arbete som äldste, och de har också varit fina exempel i tjänsten och hjälpt barnen att utveckla andliga egenskaper.

År 1996 upptäcktes det att jag har en störning som gör att händerna darrar och att balansen försämras. Därför kunde jag inte fortsätta mitt arbete med att måla skyltar. Men jag får fortfarande stor glädje i tjänsten för Jehova, även om allt går mycket långsammare. Det positiva är att jag nu har fått större empati för andra som är äldre.

När jag tänker tillbaka på mitt liv tackar jag Jehova för att han alltid har funnits där och hjälpt mig och min familj att bevara glädjen när vi har tagit itu med de svårigheter som vi råkat ut för. (Jesaja 41:10) Mary och jag och våra åtta barn är också tacksamma för vår underbara familj av andliga bröder och systrar. De har alltid stöttat och hjälpt oss. Det har varit omöjligt att hålla räkningen på alla uttryck för kärlek som de har visat oss. (Johannes 13:34, 35)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 12]

Min mor, min bror Garth, min syster Dawn och jag på väg till landskonventet i Sydney 1941

[Bild på sidan 13]

Tillsammans med Judy och lilla Kim när vi var ute i resetjänsten i Queensland

[Bild på sidan 15]

Våra fyra äldre döttrar och församlingen ställde gärna upp och tog hand om fyrlingarna