Levnadsskildring

Jehova har rikligt belönat min önskan att bli missionär

Berättat av Sheila Winfield da Conceição

En missionär från Afrika som var på besök berättade en gång att alla på hennes tilldelade distrikt bjöd in henne och lyssnade uppmärksamt till de goda nyheterna om Guds kungarike. ”Jag skulle väldigt gärna vilja predika på ett sådant distrikt!” tänkte jag. Jag var då 13 år, och samtalet väckte en önskan hos mig att bli missionär.

MIN familj hade emellertid börjat lära känna Jehova långt dessförinnan. En förmiddag 1939 knackade två välklädda unga män på vår dörr i Hemel Hempstead, strax utanför London. De var Jehovas vittnen. Jag var bara ett år gammal, så jag kommer inte ihåg besöket. Mor ville få i väg dem och sade därför att far kanske var intresserad men att han inte skulle vara hemma förrän vid niotiden på kvällen. Hon blev mycket förvånad när de kom tillbaka samma kväll! När min far, Henry Winfield, hade tagit reda på hur de förhöll sig till politiska och nationalistiska frågor, bjöd han in dem och tackade ja till ett bibelstudium. Han gjorde snabba framsteg mot dopet. Några år senare började min mor, Kathleen, också studera. Hon blev döpt 1946.

År 1948 började jag regelbundet predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Jag tyckte att jag behövde en klocka för att kunna ange exakt hur mycket tid jag använde i tjänsten. Om vi barn hade uppfört oss ordentligt, fick vi varje lördag ett sexpencemynt i veckopeng. Jag sparade mina mynt i nästan två år  för att kunna köpa den billigaste klocka som fanns vid den tiden. Men Ray, den yngste av mina två bröder, bad alltid far om två trepencemynt, aldrig om ett sexpencemynt. En gång insisterade han så mycket på att få två mynt att far blev arg. Ray började gråta och sade att han behövde två trepence för att han hade en hemlighet med Jehova. Till slut förklarade han: ”En trepence är till bidragsbössan, och den andra är till mig.” Mor grät av glädje, far skyndade sig att växla pengar, och jag lärde mig vikten av att bidra ekonomiskt till predikoarbetet.

Vid den här tiden gjorde far anordningar för att vi skulle kunna flytta till en plats där behovet av förkunnare av Guds kungarike var större. År 1949 sålde han lantgården och grustaget och började som pionjär, en förkunnare på heltid bland Jehovas vittnen. Jag blev döpt den 24 september 1950 för att visa att jag hade överlämnat mig åt Jehova. Från och med då var jag varje sommarlov feriepionjär (nu hjälppionjär) och ägnade 100 timmar i månaden åt tjänsten. Men detta var bara början. Snart fick jag en stark önskan att göra ännu mer för den sanna tillbedjan.

Min önskan att bli missionär

År 1951 blev far förordnad att tjäna i Bideford i North Devon. En kort tid efter det att vi kommit dit fick vår församling besök av den missionär från Afrika som jag berättade om i inledningen. Efter det besöket påverkades alla mina beslut av min önskan att bli missionär. Lärarna i skolan visste vad jag hade för mål och gjorde allt de kunde för att avråda mig från det, eftersom de hoppades att jag skulle satsa på en karriär i världen. Men sista skoldagen, när jag gick till lärarrummet för att tacka dem och säga adjö, sade en av dem: ”Gratulerar! Du är den enda elev som verkligen vet vad du vill göra med ditt liv. Vi hoppas att du når ditt mål.”

Jag lät ingen tid gå förlorad utan skaffade mig ett deltidsarbete, och den 1 december 1955 började jag som reguljär pionjär. Senare blev även min mor och mina bröder pionjärer. Under ett antal år var därför hela familjen i heltidstjänsten.

Till Irland

Ett år senare fick jag en inbjudan att tjäna på Irland. Det här var ett steg närmare mitt mål att bli missionär. I februari 1957 anlände jag och två andra unga pionjärer, June Napier och Beryl Barker, till Cork på södra Irland.

Tjänsten på fältet på Irland var svår. Vi mötte mycket motstånd från romersk-katolska kyrkan. Vi såg alltid till att vi hade en flyktväg från ett hyreshus eller ett bostadsområde, ifall vi blev tvungna att snabbt ta oss därifrån. Vi gömde våra cyklar en bit ifrån distriktet, men ofta hittade någon dem och skar upp däcken eller släppte ut luften.

 En gång när Beryl och jag besökte de boende i ett stort bostadsområde började ett gäng barn skrika oförskämdheter åt oss och kasta stenar på oss. Vi gick därför in i ett hus där det fanns en affär där man sålde mjölk. En pöbelhop samlades utanför. Eftersom Beryl älskade mjölk, drack hon sakta två eller tre glas och hoppades att pöbelhopen skulle upplösas. Det gjorde den inte. Då kom en ung präst in i affären. Han trodde att vi var besökare och sade att han gärna skulle visa oss runt. Men först tog han med oss in i ett annat rum i huset, och medan vi satt tysta gav han en döende äldre man sista smörjelsen. Sedan lämnade vi huset tillsammans med prästen. När människorna som samlats utanför fick se oss småprata med honom skingrades de.

Till Gilead

År 1958 skulle den internationella sammankomsten ”Guds vilja” hållas i New York. Far skulle åka dit, och jag ville också åka, men jag hade inga pengar. En kort tid senare dog min farmor oväntat, och jag fick ärva 100 pund. En tur och retur-biljett till sammankomsten kostade 96 pund, så jag bokade genast flygresan.

Kort därefter fick vi besök av en representant från Jehovas vittnens avdelningskontor i Storbritannien, och han inbjöd alla pionjärer med särskilt uppdrag som skulle till sammankomsten att ansöka om att bli utbildade till missionärer vid Vakttornets Bibelskola Gilead. Jag kunde inte tro mina öron! Han gav ansökningsblanketter till alla utom mig. Jag var för ung. Jag bad om att få en och förklarade att jag redan hade lämnat mitt hemland och praktiskt taget var på ett missionärsdistrikt. När han såg hur beslutsam jag var gav han mig en blankett. Jag bad innerligt om att bli antagen! Svaret kom snabbt, och jag blev inbjuden att gå igenom Gileadskolan.

Till min stora glädje blev jag antagen till Gileadskolans 33:e klass, tillsammans med 81 andra pionjärer från 14 länder. Kursens fem månader flög i väg. Mot slutet av kursen höll broder Nathan H. Knorr ett fyra timmar långt tal som var till uppmuntran för oss. Han uppmuntrade dem som kunde förbli ogifta att förbli det. (1 Korinthierna 7:37, 38) Men han föreslog att de av oss som önskade gifta sig skulle göra upp en lista över vad vi personligen hade för krav på en lämplig äktenskapspartner. Om det sedan skulle dyka upp någon tänkbar kandidat, kunde vi granska personen i ljuset av de här kraven.

Min lista innehöll följande krav på en blivande äkta man: Han skulle vara missionär som jag och älska Jehova, veta mer om  Bibelns sanning än jag gjorde, vara villig att avstå från att skaffa barn före Harmageddon för att kunna fortsätta i heltidstjänsten, tala engelska flytande och vara äldre än jag. Den här listan var till stor hjälp för mig, en tjugoåring som just skulle ta emot ett förordnande att tjäna i ett avlägset land.

Till Brasilien

Söndagen den 2 augusti 1959 tog vi examen och fick reda på våra tilldelade distrikt. Vehanouch Yazedjian, Sarah Greco, Ray och Inger Hatfield, Sonia Springate, Doreen Hines och jag blev förordnade att tjäna i Brasilien. Vi tyckte det var spännande. Jag såg framför mig skogar, ormar, gummiträd och infödda indianer. Men vilken överraskning jag fick när jag kom dit! I stället för Amazonas regnskogar möttes jag av Rio de Janeiro, en solig och modern stad som vid den tiden var landets huvudstad.

Vår första utmaning var att lära oss portugisiska. Den första månaden studerade vi elva timmar om dagen. När jag hade förkunnat i Rio och bott ett tag på Jehovas vittnens avdelningskontor där, blev jag skickad till ett missionärshem i Piracicaba i delstaten São Paulo och senare till ett missionärshem i Porto Alegre i delstaten Rio Grande do Sul.

Tidigt år 1963 blev jag inbjuden att arbeta på översättningsavdelningen vid avdelningskontoret. Floriano Ignez da Conceição hade ansvaret för avdelningen, och det var han som hade lärt oss portugisiska när vi kom till landet. Han hade lärt känna sanningen 1944 då det bara fanns omkring 300 Jehovas vittnen i Brasilien, och han hade gått igenom Gileadskolans 22:a klass. En dag några månader senare bad broder Conceição mig att stanna kvar efter förmiddagens arbete, eftersom han ville tala med mig. Först blev jag orolig. Hade jag gjort något som var fel? När sedan middagsklockan äntligen ringde frågade jag honom vad det var han ville säga. Han svarade genom att fråga: ”Vill du gifta dig med mig?” Jag blev mållös. Jag bad att få tänka över saken och rusade i väg till middagen.

Floriano var inte den förste broder som visat intresse för mig. Men fram till dess hade ingen nått upp till de krav jag hade skrivit ner. Jag tror att min lista hjälpte mig att inte fatta fel beslut. Den här gången var det annorlunda. Floriano uppfyllde alla mina krav! Vi gifte oss den 15 maj 1965.

Vi möter prövningar

Floriano och jag har varit mycket lyckliga, trots de prövningar vi har fått möta. En av dem har varit de hälsoproblem Floriano haft och som började strax innan vi gifte oss. Några år tidigare hade hans vänstra lunga kollapsat, och nu började han känna av följdverkningarna och led mycket. Därför lämnade vi Betel och blev förordnade att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag i Teresópolis i den bergiga delen av delstaten Rio de Janeiro. Vi hoppades att klimatet där skulle hjälpa honom att återhämta sig.

I december 1965 fick jag reda på att min mor var allvarligt sjuk i cancer. Vi skrev regelbundet till varandra, men jag hade inte träffat henne på sju år. Hon betalade därför vår resa till England för att vi skulle kunna hälsa på henne. Hon blev opererad, men läkarna kunde inte avlägsna cancern. Trots att hon låg till sängs och var mycket sjuk hade hon fortfarande en önskan att ta del i predikoarbetet. Hon hade en skrivmaskin i det rum där hon låg, så att andra kunde skriva ner de brev som hon dikterade. Hon förkunnade också helt kort för dem som kom på besök. Hon dog den 27 november 1966. Den månaden rapporterade hon tio timmar i förkunnartjänsten! Far fortsatte troget i pionjärtjänsten fram till sin död 1979.

Efter min mors död återvände Floriano och jag till Brasilien, där vi ända sedan dess har tjänat i delstaten Rio de Janeiro. Till en början var vi i resetjänsten i delstatens huvudstad, men den lyckan var kortlivad, eftersom  Floriano återigen blev allvarligt sjuk. Vi flyttade tillbaka till Teresópolis för att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag.

År 1974, efter många år av plågsamma behandlingar, tog läkarna till slut bort Florianos vänstra lunga. Vid den tiden kunde han varken tjäna som presiderande tillsyningsman eller pionjär med särskilt uppdrag, men han kunde leda bibelstudier när det var besökstid på sjukhuset. Ett av studierna hölls på engelska, och det var med Bob, en pensionerad amerikan. Bob omfattade sanningen och blev senare döpt. Floriano återhämtade sig gradvis och har sedan dess tjänat som reguljär pionjär.

Jehova har välsignat min förkunnartjänst

Under årens lopp har jag fortsatt att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag, och Jehova har välsignat min förkunnartjänst. I Teresópolis hade jag den underbara förmånen att få hjälpa mer än 60 personer att överlämna sitt liv åt Jehova. En av dem var en kvinna som heter Jupira, som jag också lärde läsa. Med tiden studerade jag med åtta av hennes vuxna barn. Det resulterade i att Jupira och mer än 20 av hennes familjemedlemmar och släktingar nu tjänar Jehova. En tjänar som äldste, tre är biträdande tjänare, och två är pionjärer.

Jag har lärt mig att vara optimistisk när det gäller möjligheten för någon att omfatta sanningen. Vid ett tillfälle när jag studerade Bibeln tillsammans med en ung kvinna som heter Alzemira hotade hennes man, Antônio, att bussa två stora hundar på mig om jag inte omedelbart gav mig i väg från deras hus. Därefter hade jag bara sporadisk kontakt med Alzemira tills sju år senare, då jag lyckades få tillåtelse av Antônio att studera med henne igen. Jag fick fortfarande inte tala med honom om Bibeln. Men en regnig dag inbjöd jag honom att vara med vid studiet. Då förstod jag att problemet var att han inte kunde läsa. Efter det studerade Floriano och andra med honom och lärde honom läsa. Nu är både Alzemira och Antônio döpta. Antônio är till stor hjälp i församlingen och följer med många yngre i tjänsten på fältet.

Det här är bara några få av de erfarenheter vi hade under de drygt 20 år vi tjänade i Teresópolis. I början av 1988 blev vi förordnade att tjäna i Niterói, där vi stannade de följande fem åren innan vi flyttade till Santo Aleixo. Sedan blev vi förflyttade till församlingen i Japuíba i mitten av delstaten och hade förmånen att få bilda Ribeiraförsamlingen.

Ett enkelt men rikt liv

Under årens lopp har Floriano och jag haft glädjen att hjälpa mer än 300 att överlämna sitt liv åt Jehova. Just nu tjänar några av dem vid avdelningskontoret i landet, och några är pionjärer, församlingsäldste och biträdande tjänare. Jag är så tacksam att Gud genom sin heliga ande har använt oss till att hjälpa så många människor! (Markus 10:29, 30)

Floriano har visserligen haft allvarliga hälsoproblem. Men trots omständigheterna är han fortfarande orubblig, glad och har tillit till Jehova. Han säger ofta: ”Lyckan kommer inte av att leva ett problemfritt liv. Den kommer av att man får Jehovas hjälp att klara av sina problem.” (Psalm 34:19)

År 2003 upptäckte man att jag hade cancer i vänster öga. Jag opererades och fick ett konstgjort öga, som måste rengöras många gånger varje dag. Men Jehova har gett mig energi så att jag trots det har kunnat fortsätta att tjäna honom som pionjär med särskilt uppdrag.

Jag har levt ett enkelt liv materiellt sett. Men Jehova har välsignat mitt liv i heltidstjänsten och har gjort mig andligt rik. Det missionärssystern sade om predikoarbetet i Afrika har visat sig vara en passande beskrivning av våra distrikt i Brasilien. Ja, Jehova har rikligt belönat min önskan att bli missionär!

[Bild på sidan 9]

Tillsammans med min familj 1953

[Bild på sidan 9]

I förkunnartjänsten på Irland 1957

[Bild på sidan 10]

Tillsammans med missionärskamrater i Brasilien 1959. Från vänster till höger: Jag, Inger Hatfield, Doreen Hines och Sonia Springate

[Bild på sidan 10]

Min man och jag