Levnadsskildring

Vår kamp att bevara oss andligt starka

Berättat av Rolf Brüggemeier

Det första brev jag fick när jag hade hamnat i fängelse kom från en vän. Han skrev att min mor och mina yngre bröder, Peter, Jochen och Manfred, också hade blivit arresterade. Våra två småsystrar var nu utan föräldrar och syskon. Varför förföljde de östtyska myndigheterna vår familj? Vad hjälpte oss att förbli andligt starka?

ANDRA VÄRLDSKRIGET splittrade vår familj, och vi fick uppleva krigets fasor på nära håll. Min far gick med i den tyska armén och dog som krigsfånge. Min mor, Berta, lämnades ensam med ansvaret för sex barn. Det yngsta var ett år och det äldsta sexton.

Kyrkan som mor gick till gjorde henne så besviken på religionen att hon inte längre ville höra talas om Gud. Men så en dag 1949 kom Ilse Fuchs, en försynt liten kvinna, till vår dörr och talade om Guds rike. Hennes frågor och logiska resonemang väckte mors nyfikenhet. Hon började studera Bibeln, och det gav henne hopp.

Men vi pojkar var skeptiska till en början. Nazisterna och sedan kommunisterna hade gett storslagna löften men bara gjort oss besvikna. Vi var misstänksamma mot alla nya löften, men trots det blev vi imponerade när vi fick veta att Jehovas vittnen hade suttit i koncentrationsläger för att de vägrade understödja kriget. Följande år blev mor, Peter och jag döpta.

Vår yngre bror, Manfred, blev också döpt, men tydligen hade Bibelns sanning inte slagit rot i hans hjärta. När kommunisterna förbjöd vår verksamhet 1950 och hemliga polisen, det ökända Stasi, utsatte honom för påtryckningar,  avslöjade han var vi höll våra möten. Det gjorde att min mor och mina andra bröder så småningom blev arresterade.

Verksamma trots förbud

På grund av förbudet var vi tvungna att smuggla in den bibliska litteraturen till Östtyskland. Jag var kurir och hämtade litteratur i den västra delen av Berlin, där litteraturen inte var förbjuden, och tog den över gränsen. Jag lyckades undkomma polisen flera gånger, men i november 1950 blev jag arresterad.

Stasi placerade mig i en fönsterlös cell i källaren. Jag tilläts inte sova på dagarna, och på nätterna blev jag förhörd och ibland slagen. Jag hade ingen kontakt med min familj förrän i mars 1951, då mor, Peter och Jochen kom till min rättegång. Jag blev dömd till sex års fängelse.

Peter, Jochen och mor arresterades sex dagar efter rättegången. En av våra medtroende tog hand om den ena av mina systrar, Hannelore, som var elva år, och en moster tog sig an Sabine, som var sju. Stasis vakter behandlade mor och mina bröder som om de var farliga kriminella och tog till och med bort deras skosnören. De var tvungna att stå upp under alla förhör. Till sist dömdes var och en av dem till sex års fängelse.

År 1953 fick jag och några andra fångar som också var Jehovas vittnen i uppdrag att anlägga ett flygfält för militären, men vi vägrade. Myndigheterna straffade oss med 21 dagar i isolering, vilket innebar att vi inte fick arbeta eller ta emot några brev, och vi fick knappt någon mat. Några av våra kristna systrar tog undan bröd från sina egna mycket små ransoner och stack till oss det i hemlighet. Det ledde till att jag lärde känna Anni, en av de här systrarna, och vi gifte oss när vi kom ut ur fängelset. Hon blev frigiven 1956 och jag 1957. Ett år efter det att vi hade gift oss föddes vår dotter, Ruth. Vid ungefär samma tid gifte sig också Peter, Jochen och Hannelore.

Omkring tre år efter det att jag hade blivit frigiven blev jag arresterad igen. En Stasiofficer försökte övertala mig att bli angivare. Han sade: ”Käre herr Brüggemeier, försök vara lite förnuftig. Ni vet hur det är att sitta i fängelse, och vi vill inte att ni skall behöva gå igenom det igen. Ni kan gärna vara ett Jehovas vittne, fortsätta med era studier och tala om Bibeln när ni vill. Vi vill bara att ni håller oss informerade. Tänk på er hustru och er lilla dotter.” Den där sista meningen gjorde mig mycket illa till mods. Men jag visste att Jehova skulle ta hand om min familj när jag satt i  fängelse – ännu bättre än jag själv kunde göra – och det gjorde han också.

Myndigheterna försökte tvinga Anni att arbeta heltid och låta andra ta hand om Ruth under arbetsveckan. Men Anni vägrade och arbetade på nätterna så att hon kunde ta hand om Ruth på dagarna. Våra andliga bröder var mycket omtänksamma och gav min hustru så mycket materiell hjälp att hon hade möjlighet att dela med sig till andra. Under tiden satt jag närmare sex år i fängelse.

Hur vi kunde bevara vår tro i fängelset

När jag var tillbaka hos mina fängslade medbröder i cellen igen frågade de ivrigt vad som hade framkommit i litteraturen den senaste tiden. Jag var verkligen glad att jag hade studerat Vakttornet grundligt och varit med vid mötena regelbundet så att jag kunde ge dem andlig uppmuntran!

När vi frågade vakterna om vi kunde få en bibel, svarade de: ”Att ge ett Jehovas vittne en bibel är lika farligt som att ge en fängslad inbrottstjuv verktyg att bryta sig ut med.” Bröderna som tog ledningen valde varje dag ut en bibeltext att begrunda. Vi fick ta en halvtimmes promenad på fängelsegården varje dag, och då var vi mer intresserade av att dra nytta av dagens bibeltext än av att få frisk luft och motion. Trots att vi inte fick komma närmare varandra än 5 meter, och inte fick prata, hittade vi på olika sätt att förmedla texten till varandra. När vi var tillbaka i cellen igen sammanfattade vi det vi hade snappat upp, och sedan hade vi vårt bibliska resonemang.

Till sist blev vi avslöjade av en angivare, och jag sattes i isoleringscell. Vilken stor fördel det var att jag hade lärt mig hundratals bibelställen utantill! Jag kunde fylla de ensamma dagarna med att begrunda många olika bibliska ämnen. Sedan blev jag förflyttad till ett annat fängelse, och där placerade en vakt mig i en cell tillsammans med två andra vittnen. Det bästa var att han gav oss en bibel. Efter sex månaders isolering var det härligt att få resonera om Bibeln med medtroende igen.

Min bror Peter berättar vad som hjälpte honom att uthärda i det fängelse där han satt: ”Jag föreställde mig livet i den nya världen och koncentrerade mig på att tänka på olika bibelställen. Vi vittnen styrkte varandra genom att ställa bibliska frågor eller pröva om vi kunde komma ihåg olika bibelställen. Livet var inte lätt. Ibland trängdes vi elva stycken på omkring tolv kvadratmeter. Där fick vi göra allt: äta, sova, tvätta oss och göra våra behov. Det var verkligen nervpåfrestande.”

Jochen, en annan av mina bröder, minns livet i fängelset: ”Jag sjöng de sånger som jag kom ihåg från vår sångbok. Varje dag begrundade jag ett bibelställe som jag hade lärt mig utantill. När jag blev frisläppt fortsatte jag med en god andlig rutin. Varje dag läste jag dagens text med familjen. Vi förberedde också alla möten.”

Mor blir frigiven ur fängelset

Efter att ha suttit i fängelse drygt två år blev mor frigiven. Hon drog nytta av sin frihet genom att studera Bibeln med Hannelore och Sabine och hjälpa dem att utveckla en fast grundad tro. Hon lärde dem också att hantera situationer som kunde uppstå i skolan på grund av deras tro på Gud. Hannelore säger: ”Det gjorde inte så mycket att det uppstod problem på grund av vår tro, eftersom vi uppmuntrade varandra hemma. Våra starka familjeband kunde kompensera de problem som dök upp.”

Hon fortsätter: ”Vi gav också våra bröder som satt i fängelse andlig mat. Vi kunde kopiera ett helt nummer av Vakttornet genom att skriva av det för hand med små bokstäver på smörpapper. Sedan slog vi in de handskrivna sidorna i ett papper som tålde vatten och gömde dem bland några plommon i det paket som vi fick skicka till fängelset en gång i månaden. Vi blev så glada när bröderna lät meddela att plommonen var ’mycket välsmakande’.  Vi var helt upptagna med vårt arbete, och jag måste säga: Det var en underbar tid.”

Livet under förbud

Peter berättar hur det var att leva under förbud i Östtyskland i flera årtionden: ”Vi träffades i små grupper i privata hem, och vi kom och gick vid olika tider. Vid varje möte bestämde vi hur vi skulle träffas nästa gång. Vi gav tecken åt varandra och skrev lappar på grund av den ständiga risken att Stasi lyssnade.”

Och Hannelore minns: ”Ibland fick vi kassettband med inspelningar av sammankomstprogram. Det var alltid en anledning till att ha ett uppmuntrande möte. Vår lilla grupp samlades för att lyssna i flera timmar på biblisk undervisning. Även om vi inte kunde se talaren, följde vi noggrant med i programmet och antecknade.”

Peter säger: ”Våra kristna bröder i andra länder gjorde stora uppoffringar för att vi skulle få biblisk litteratur. De sista tio åren innan Berlinmurens fall 1989 framställdes särskild litteratur i litet format för våra behov. Vissa riskerade sina bilar, sina tillgångar och till och med sin frihet för att transportera andlig mat till Östtyskland. En kväll väntade vi på ett par som aldrig kom. Polisen hade hittat litteraturen och beslagtagit deras bil. Trots farorna funderade vi aldrig på att sluta med det här arbetet för att leva ett lugnare liv.”

Manfred, min yngre bror som förrådde oss 1950, berättar vad som hjälpte honom att återfå och bevara sin tro: ”Jag var häktad några månader, men sedan flyttade jag till Västtyskland, och där lämnade jag sanningens väg. Jag återvände till Östtyskland 1954 och gifte mig året därpå. Min hustru tog snart emot Bibelns sanning, och hon blev döpt 1957. Efter en tid började jag få samvetskval, och med hjälp av min hustru återvände jag till församlingen.

Mina kristna bröder som kände mig innan jag lämnade sanningen välkomnade mig tillbaka på ett kärleksfullt sätt, som om inget hade hänt. Det är fantastiskt att bli välkomnad med ett varmt leende och en kram. Jag är så lycklig över att ha försonats med Jehova och med mina bröder.”

Kampen för andligheten fortsätter

Hela vår familj har fått kämpa hårt för sanningen. Som min bror Peter säger: ”Nu för tiden är vi mer än någonsin omgivna av materiella frestelser och annat som kan distrahera oss. Under förbudstiden var vi nöjda med vad vi hade. Ingen av oss ville byta bokstudiegrupp av enbart personliga skäl, och ingen klagade på att mötena hölls för långt bort eller för sent. Vi var glada att vi kunde samlas, trots att vissa av oss var tvungna att vänta till elva på kvällen innan vi kunde lämna möteslokalen.”

Mor bestämde sig 1959 för att flytta till Västtyskland tillsammans med Sabine, som då  var 16 år. De ville tjäna där behovet av förkunnare var större, och avdelningskontoret rekommenderade dem att flytta till Ellwangen i Baden-Württemberg. Att mor visade sådan iver trots sin dåliga hälsa motiverade Sabine att börja som pionjär när hon hade blivit 18. När Sabine gifte sig tog mor körkort – hon var då 58 år – för att kunna öka sin insats i tjänsten på fältet. Hon visade stor uppskattning för tjänsten ända till sin död 1974.

År 1965, när jag hade avtjänat närmare sex år av mitt andra fängelsestraff, blev jag deporterad till Västtyskland utan att min familj fick veta något. Men så småningom kunde jag återförenas med min hustru, Anni, och min dotter, Ruth. Jag frågade avdelningskontoret om vi kunde tjäna någonstans där det var större behov av förkunnare, och då bad de oss att flytta till Nördlingen i Bayern. Där växte våra barn, Ruth och Johannes, upp. Anni började som pionjär, och hennes goda föredöme fick även Ruth att börja som pionjär när hon hade slutat skolan. Båda våra barn gifte sig med pionjärer. Nu har de familjer, och vi har blivit välsignade med sex härliga barnbarn.

År 1987 tog jag vara på möjligheten att gå i pension lite tidigare och gjorde Anni sällskap i pionjärtjänsten. Tre år senare blev jag inbjuden till avdelningskontoret i Selters för att hjälpa till med utbyggnaden av anläggningen. Sedan var vi med och byggde den första sammankomsthallen för Jehovas vittnen i det forna Östtyskland, i Glauchau, där vi sedan tjänade som fastighetsskötare. Av hälsoskäl flyttade vi tillbaka till Nördlingen för att komma närmare vår dotter, och vi tjänar nu som pionjärer i församlingen på orten.

Till min stora glädje har alla mina bröder och systrar och de flesta av våra familjemedlemmar fortsatt att tjäna vår underbare Gud, Jehova. Under åren som gått har vi insett att så länge vi är andligt starka får vi också uppleva sanningen i orden i Psalm 126:3: ”Ett storverk har Jehova gjort med oss. Vi kan glädja oss.”

[Bild på sidan 13]

På vår bröllopsdag, 1957

[Bild på sidan 13]

Med familjen 1948: (främre raden, från vänster till höger) Manfred, Berta, Sabine, Hannelore och Peter; (bakre raden, från vänster till höger) jag och Jochen

[Bilder på sidan 15]

En bok i litet format som användes under förbudstiden och avlyssningsutrustning som Stasi använde

[Bildkälla]

Forschungs- und Gedenkstätte NORMANNENSTRASSE

[Bild på sidan 16]

Med mina syskon: (främre raden, från vänster till höger) Hannelore och Sabine; (bakre raden, från vänster till höger) jag, Jochen, Peter och Manfred