Levnadsskildring

Rätta val har lett till livslånga välsignelser

Berättat av Paul Kushnir

ÅR 1897 lämnade mina morföräldrar Ukraina för att emigrera till Canada, och där bosatte de sig i närheten av Yorkton i Saskatchewan. De kom dit med fyra barn – tre pojkar och en flicka. Flickan, som hette Marinka, blev 1923 min mamma, och jag var hennes sjunde barn. Det var tryggt att leva på den tiden, även om vi hade det enkelt. Vi hade bra mat och varma kläder, och staten sörjde för en grundläggande samhällsservice. Vänliga grannar hjälpte varandra med att skörda eller bygga. Under vintern 1925 fick vi besök av en bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Det besöket fick oss att göra val som jag fortfarande är tacksam över.

Bibelns sanning kommer in i vårt hem

Mamma skaffade några broschyrer av bibelforskaren, och snart urskilde hon sanningens klang. Hon gjorde snabba andliga framsteg och blev döpt 1926. När mamma blev bibelforskare, fick vår familj en fullständigt ny syn på livet. Vårt hem blev en gästfrihetens hamn. Resande tillsyningsmän, som kallades pilgrimer, och andra bibelforskare stannade ofta till hos oss. År 1928 visade en resande tillsyningsman oss ”Eurekadramat”, en förenklad version av ”Skapelsedramat i bilder”. Han lånade av oss barn en leksaksgroda som gav ifrån sig ett klickande ljud när man tryckte på den. När grodan klickade var det dags att byta bild. Vi var mycket stolta över vårt bidrag!

Emil Zarysky, en resande tillsyningsman, besökte oss ofta med sin husbil. Ibland hade han med sig sin vuxne son, som uppmuntrade oss barn att tänka på att bli heltidsförkunnare, eller pionjärer. Många pionjärer bodde också hemma hos oss. En gång lånade mamma ut en skjorta till en pionjär medan hon lagade hans. Oavsiktligt tog han den med sig  när han gav sig av. Långt senare sände han den tillbaka och ursäktade sig för att det hade dröjt. ”Jag hade inte råd med de tio cent som behövdes till portot”, skrev han. Vi önskade att han hade behållit skjortan! Jag hoppades att jag en dag skulle kunna efterlikna sådana självuppoffrande pionjärer. Jag är tacksam för mammas gästfria anda, som berikade vårt liv och som byggde upp vår kärlek till brödraskaran. (1 Petrus 4:8, 9)

Pappa blev aldrig bibelforskare, men han motarbetade oss inte. Han lät till och med bröderna använda sitt stora vagnslider till en endagssammankomst som anordnades 1930. Fastän jag var bara sju år, gjorde den glädje och värdighet som rådde vid det här tillfället intryck på mig. Pappa dog 1933. Mamma, som då blev änka med åtta barn, var fast besluten att hålla oss på den sanna tillbedjans väg. Mamma såg till att jag besökte mötena tillsammans med henne. På den tiden verkade de aldrig ta slut, och jag önskade att jag kunde få vara tillsammans med de andra barnen som fick leka utanför. Men av respekt för mamma stannade jag kvar. Medan mamma lagade mat, citerade hon ofta ett bibelställe, och sedan frågade hon mig var det stod i Bibeln. Under 1933 fick vi en rekordskörd, och mamma köpte en bil för den extra inkomsten. Några grannar kritiserade henne för detta och menade att hon slösade med pengar, men hon hoppades att bilen skulle vara till hjälp för oss i vår teokratiska verksamhet. Hon hade rätt.

Andra hjälpte mig att göra rätta val

Det kommer en tid då den som är ung måste göra val som kommer att påverka hans eller hennes framtid. När den tiden kom för mina äldre systrar, Helen och Kay, började de som pionjärer. En pionjär som blivit gästfritt mottagen i vårt hem var en fin ung man som hette John Jazewsky. Mamma bad John att stanna en tid och hjälpa till på gården. Senare gifte sig John med Kay, och de tjänade som pionjärer inte långt hemifrån. När jag var 12 år, inbjöd de mig att följa med dem i tjänsten under mitt skollov. Det gav mig tillfälle att få smaka på pionjärlivet.

Med tiden kunde min bror John och jag mer eller mindre sköta gården själva. Det gav mamma tillfälle att använda sommarmånaderna till att tjäna som hjälppionjär, som det numera kallas. Hon använde en tvåhjulig kärra som drogs av en gammal häst. Pappa brukade kalla den envisa gamla hästen för Saul, men för mamma var han ett fogligt djur som hon kunde sköta. John och jag älskade gården, men varje gång mamma kom hem från tjänsten på fältet och berättade sina erfarenheter, flyttades vår kärlek alltmer bort från gården och till pionjärtjänsten. Under 1938 ökade jag mina tjänsteinsatser, och den 9 februari 1940 blev jag döpt.

Någon tid därefter blev jag förordnad som tjänare i församlingen. Jag skötte församlingens register och andra handlingar och gladde mig över varje tecken på tillväxt. Jag hade ett personligt distrikt att förkunna på i en stad som låg en och en halv mil hemifrån. Under vintern gick jag dit varje vecka och sov en eller två nätter på vinden hemma hos en familj som visade intresse för Bibeln. Efter en diskussion med den lutherske predikanten – där jag inte var så taktfull – hotade han med polisen om jag inte lämnade hans hjord i fred. Detta gjorde mig bara mer besluten att fortsätta.

Min syster Kay och hennes man, John, planerade att 1942 besöka en sammankomst i Cleveland i  Ohio i USA. Till min stora glädje fick jag följa med. Den sammankomsten var något av det bästa som någonsin hänt mig. Den stärkte mig i mina planer för framtiden. När broder Nathan Knorr, som vid den tiden ledde det världsvida predikoarbetet, på ett medryckande sätt efterlyste 10 000 pionjärer, beslöt jag omedelbart att jag skulle vara en av dem!

I januari 1943 besökte Henry, en resande tillsyningsman, vår församling. Han höll ett upplivande tal som fyllde oss med entusiasm. Dagen därpå var det minus 40 grader, och en hård nordvästlig vind gjorde att det kändes ännu kallare. Vi skulle normalt ha stannat hemma under en sådan köldvåg, men Henry var ivrig att gå ut i tjänsten. Han och andra åkte i en kabyss, en hästdragen täckt släde som var utrustad med en vedeldad kamin, till en by drygt en mil bort. Jag gick själv för att besöka en familj med fem pojkar. De tackade ja till mitt erbjudande om att studera Bibeln med dem, och med tiden omfattade de sanningen.

Att predika under förbud

Under andra världskriget var Rikets verk förbjudet i Canada. Vi måste gömma undan vår bibliska litteratur, och på vår gård fanns det många ställen att gömma den. Polisen gjorde täta besök men fann aldrig någonting. När vi predikade använde vi enbart Bibeln. Vi träffades i små grupper, och min bror John och jag hade utsetts till att i hemlighet arbeta som kurirer.

Under kriget tog vår församling del i en landsomfattande utdelning av broschyren End of Nazism (Nazismens undergång). Vi gav oss ut mitt i natten. Jag var mycket nervös när vi smög oss fram till varje hus och lämnade en broschyr vid tröskeln. Det var det värsta jag varit med om. Vilken lättnad det var när vi hade lämnat det sista exemplaret av den broschyren! Sedan skyndade vi oss tillbaka till den parkerade bilen, räknade för att se att alla var med och försvann i nattens mörker.

Pionjärtjänst, fängelser och sammankomster

Den 1 maj 1943 sade jag adjö till mamma och for hemifrån. Med 20 dollar på fickan och en liten resväska reste jag till mitt första pionjärdistrikt. Broder Tom Troop och hans kärleksfulla familj i Quill Lake i Saskatchewan tog gästfritt emot mig. Året därpå for jag till ett isolerat distrikt i Weyburn, en stad i Saskatchewan. När jag den 24 december 1944 utförde gatutjänst greps jag. Efter att ha vistats en tid i ett lokalt fängelse fördes jag till ett arbetsläger i Jasper i Alberta. Där omgavs jag och andra Jehovas vittnen av Jehovas storslagna skapelse, den kanadensiska delen av Klippiga bergen. I början av 1945 lät lägerledningen oss vara med vid en sammankomst i Edmonton i Alberta. Broder Knorr avgav en fängslande rapport om hur det världsvida predikoarbetet gick framåt. Vi längtade efter den dag då vår internering skulle vara över och vi åter helt och fullt skulle kunna ta del i tjänsten.

När jag blev frigiven, fortsatte jag i pionjärtjänsten. Kort därefter tillkännagavs det att sammankomsten ”Utvidgad verksamhet inom alla nationer” skulle hållas i Los Angeles i Kalifornien. En broder på mitt nya pionjärdistrikt utrustade sin lastbil med bänkar som hade plats för 20 passagerare. Den 1 augusti 1947 började vi en minnesvärd resa som förde oss 720 mil över prärier, genom öknar och majestätiska naturscenerier, däribland nationalparkerna Yellowstone och Yosemite. Hela resan varade i 27 dagar – en underbar upplevelse!

Själva sammankomsten glömmer jag aldrig. Hela sammankomsten tjänade jag som ordningsman under dagen och som vakt under natten. Jag var med på ett möte för alla som var intresserade av missionärstjänst, och  efteråt fyllde jag i en ansökan, men utan att ha några större förväntningar. Under tiden, år 1948, ansökte jag om att få tjäna som pionjär i provinsen Quebec i Canada. (Jesaja 6:8)

Gilead och tiden därefter

Under 1949 blev jag till min glädje inbjuden att gå igenom den 14:e klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead. Denna utbildning stärkte min tro och drog mig närmare Jehova. John och Kay hade redan gått igenom den 11:e klassen och tjänade som missionärer i Nordrhodesia (nu Zambia). Min bror John utexaminerades från Gilead 1956. Tillsammans med sin hustru, Frieda, tjänade han i Brasilien under 32 år fram till sin död.

På min examensdag i februari 1950 blev jag mycket uppmuntrad av två telegram, ett från mamma och ett från familjen Troop i Quill Lake. Det senare telegrammet, med rubriken ”Råd till en utexaminerad”, löd: ”Det här är för dig en dag framför andra dagar. En dag som du alltid skall värdera högt; och må du i ditt liv ha framgång och glädje.”

Jag fick i uppdrag att tjäna i staden Quebec, men jag skulle stanna en tid på Kingdom Farm i staten New York, där Gileadskolan då låg. En dag frågade broder Knorr mig om jag var villig att åka till Belgien. Men några dagar senare frågade han om jag skulle ta emot ett förordnande i Nederländerna. När jag fick brevet med förordnandet stod det att jag skulle ”arbeta som landstjänare”. Jag var helt överväldigad.

Den 24 augusti 1950 reste jag med båt till Nederländerna, en resa som tog elva dagar och som gav mig tillräckligt med tid för att läsa igenom den nyutkomna Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna på engelska. Jag anlände till Rotterdam den 5 september 1950, där jag blev varmt välkomnad av Betelfamiljen. Trots andra världskrigets härjningar hade bröderna lyckats få i gång den kristna verksamheten igen. När jag lyssnade till deras berättelser om hur de bevarat ostraffligheten under svår förföljelse, tänkte jag att det skulle bli svårt för dessa bröder att behöva tjäna under ledning av en ung oerfaren landstjänare. Men det stod snart klart att det inte fanns någon grund för mina farhågor.

Givetvis behövde vissa saker uppmärksammas. Jag hade anlänt just före en sammankomst och blev imponerad över att se tusentals deltagare bli inhysta på sammankomstplatsen. Till nästa sammankomst föreslog jag att vi skulle få tag i logier i privata hem. Bröderna tyckte att det var en bra idé – men inte i deras land. Efter att tillsammans ha resonerat igenom det hela nådde vi en kompromiss – hälften av deltagarna skulle inhysas på sammankomstplatsen och den andra hälften hemma hos sådana som inte var vittnen i sammankomststaden. Med viss stolthet påpekade jag resultatet för broder Knorr när han  besökte sammankomsten. Men alla känslor av att ha lyckats försvann snabbt när jag senare läste en rapport om vår sammankomst i Vakttornet, som löd: ”Vi är förvissade om att nästa gång kommer bröderna att i tro göra anordningar för att skaffa logi åt sammankomstdeltagarna där det är mest effektivt att vittna, nämligen i människors hem.” Det var precis det vi gjorde ”nästa gång”!

I juli 1961 inbjöds två representanter för vårt avdelningskontor att vara med vid ett möte i London tillsammans med representanter för andra avdelningskontor. Broder Knorr förklarade att Nya världens översättning av Den heliga skrift skulle göras tillgänglig på fler språk, däribland nederländska. Det här var sannerligen spännande nyheter! Lyckligtvis hade vi inte en aning om omfattningen av projektet. Två år senare, under 1963, fick jag nöjet att medverka i programmet vid en sammankomst i New York då Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna presenterades på nederländska.

Beslut och nya förordnanden

I augusti 1961 gifte jag mig med Leida Wamelink. Hela hennes familj hade tagit emot sanningen 1942 medan den nazistiska förföljelsen pågick. Leida hade börjat som pionjär 1950 och kom till Betel 1953. Av hennes sätt att arbeta på Betel och i församlingen förstod jag att hon skulle bli en lojal följeslagare i min tjänst.

Drygt ett år efter det att vi hade gift oss blev jag inbjuden till Brooklyn för en tiomånaderskurs för att få ytterligare övning. Det gjordes inga anordningar för att hustrur skulle få följa med sina män. Fastän Leidas hälsa inte var den bästa, höll hon med om att jag borde tacka ja till inbjudan. Sedan försämrades Leidas hälsa. Vi försökte fortsätta vid Betel, men till slut beslöt vi att det skulle vara bättre att fortsätta vår heltidstjänst ute på fältet. Därför började vi i resetjänsten. Kort därpå måste min hustru genomgå en svår operation. Med kärleksfullt stöd av vänner kunde vi hantera situationen, och ett år senare kunde vi till och med tacka ja till uppdraget att tjäna i områdestjänsten.

Vi upplevde sju års stimulerande verksamhet i resetjänsten. Sedan behövde vi återigen fatta ett viktigt beslut när jag blev inbjuden att undervisa i Skolan i Rikets tjänst vid Betel. Vi tackade ja, fastän det var en svår omställning, eftersom vi älskade resetjänsten. De 47 klasserna i skolan, som var och en varade i två veckor, gav ett bra tillfälle att dela med sig av andliga välsignelser åt församlingsäldste.

Under den tiden gjorde jag förberedelser för att hälsa på min mamma 1978. Men plötsligt, den 29 april 1977, fick vi ett telegram som talade om att mamma hade dött. Jag blev som förlamad när jag insåg att jag inte längre skulle kunna höra hennes varma röst eller återigen få säga henne hur tacksam jag var för allt som hon hade gjort för mig.

När Skolan i Rikets tjänst avslutades, blev vi ombedda att bli medlemmar av Betelfamiljen. Under de följande åren tjänade jag som samordnare för avdelningskontorets kommitté. Med tiden förordnade den styrande kretsen en ny samordnare, som bättre kunde sköta den ansvarsuppgiften. Det är jag mycket tacksam för.

Att tjäna efter vad åldern tillåter

Både Leida och jag är nu 83 år. Jag har upplevt mer än 60 år i heltidstjänsten, de senaste 45 åren tillsammans med min lojala hustru. Under alla våra uppdrag har hon betraktat det stöd hon gett mig som en del av sin tjänst för Jehova. För närvarande gör vi vad vi kan på Betel och i församlingen. (Jesaja 46:4)

Från tid till annan tycker vi om att dra oss till minnes en del höjdpunkter under vårt liv. Vi ångrar inte det vi gjort i Jehovas tjänst, och vi är övertygade om att de val vi gjorde tidigt i livet var de allra bästa. Vi är fast beslutna att fortsätta tjäna och ära Jehova med all vår kraft.

[Bild på sidan 13]

Tillsammans med min äldre bror, Bill, och vår häst Saul

[Bild på sidan 15]

På vår bröllopsdag i augusti 1961

[Bild på sidan 15]

Tillsammans med Leida i dag