Levnadsskildring

Varför jag finner glädje i att göra lärjungar

Berättad av Pamela Moseley

Kriget rasade som värst i England när min mor 1941 tog med mig till en sammankomst som Jehovas vittnen hade anordnat i Leicester. Vi fick lyssna till Joseph Rutherford, som höll ett särskilt tal om barn. Min mor och jag blev döpta vid den här sammankomsten, och jag lade märke till att de som hade hjälpt oss att gå framåt andligen var mycket glada. Först längre fram skulle jag själv förstå vilken glädje det medför att göra lärjungar till Jesus Kristus.

VÅRA framsteg mot att bli lärjungar hade börjat året innan. Jag kommer fortfarande ihåg den där hemska dagen i september 1939 när andra världskriget bröt ut. Jag såg tårarna strömma nerför min mors kinder, och om och om igen frågade hon: ”Varför kan det inte bli fred i världen?” Mina föräldrar hade tjänstgjort i armén under första världskriget och upplevt krigets fasor. Mor ställde samma fråga till den anglikanske prästen i Bristol. Han sade bara: ”Krig har alltid funnits och kommer alltid att finnas.”

Men en kort tid därefter fick vi besök av en äldre dam som var ett Jehovas vittne. Mor ställde samma fråga till henne: ”Varför kan det inte bli fred i världen?” Hon förklarade då att krig utgör en del av tecknet på att vi lever i avslutningen på den här våldsamma tingens ordning. (Matteus 24:3–14) Det dröjde inte länge förrän hennes dotter studerade Bibeln med oss, och de var båda bland de glada åskådare som bevittnade vårt dop. Varför blir man så lycklig av att göra lärjungar? Det skulle jag förstå längre fram. Låt mig berätta lite om vad jag har lärt mig efter att ha tagit del i arbetet med att göra lärjungar i över 65 år.

 Jag upptäcker glädjen med att undervisa

Jag började predika om Guds kungarike i Bristol. Jag var då elva år. En broder gav mig en grammofon och ett vittnesbördskort och sade: ”Besök nu alla hus på den sidan av gatan.” Så det var bara att sätta i gång – helt på egen hand. Naturligtvis var jag väldigt nervös. Jag spelade upp en skiva med ett bibliskt tal och visade sedan den besökte vittnesbördskortet, där det fanns ett tryckt litteraturerbjudande.

Från och med 1950-talet lades det större tonvikt vid att vi skulle använda Bibeln vid våra besök från hus till hus. Blyg som jag var tyckte jag först att det var svårt att samtala med främmande människor och förklara olika bibelställen. Men med tiden blev jag frimodigare. Det var då jag verkligen började tycka om att gå i tjänsten. Somliga hade betraktat oss som enbart bokförsäljare, men när vi nu läste och förklarade olika bibelställen för dem såg de oss som lärare i Guds ord. Jag uppskattade det här arbetet så mycket att jag ville utöka min tjänst. I september 1955 började jag därför i heltidstjänsten som pionjär.

Uthållighet medför belöningar

Bland det första jag lärde mig var att man kan få goda resultat av att vara vänlig och uthållig. Vid ett tillfälle lämnade jag ett nummer av Vakttornet till en kvinna som hette Violet Morice. När jag gick tillbaka öppnade hon dörren på vid gavel och lyssnade uppmärksamt med armarna i kors medan jag förklarade Bibeln för henne. Varje gång jag besökte henne verkade hon uppriktigt intresserad. Men när jag erbjöd henne ett bibelstudium, tackade hon nej och sade: ”När barnen har blivit stora skall jag undersöka Bibeln.” Vad besviken jag blev! Bibeln talar om ”en tid att söka och en tid att låta gå förlorat”. (Predikaren 3:6) Jag bestämde mig för att inte låta henne gå förlorad.

Efter en månad gick jag tillbaka till Violet och resonerade med henne om ytterligare några bibelställen. Det dröjde inte länge förrän jag studerade Bibeln med henne vid dörren varje vecka. Till slut sade hon: ”Är det inte lika bra att du kommer in?” Vilken underbar medsyster och nära vän Violet blev! Ja, hon blev döpt som ett Jehovas vittne.

En dag fick Violet det chockartade beskedet att hennes man hade sålt deras hus utan hennes vetskap och lämnat henne. Lyckligtvis fick hon med hjälp av ett annat vittne tag i en ny bostad redan samma eftermiddag. Hon var så tacksam mot Jehova att hon beslöt sig för att tjäna som pionjär livet ut. När jag såg hur Jehovas ande verkade, hur Violet fylldes av nitälskan för den sanna tillbedjan, då insåg jag varför arbetet med att göra lärjungar skänker en sådan glädje. Ja, det här skulle bli min livsuppgift!

År 1957 blev Mary Robinson och jag förordnade att tjäna som pionjärer i Rutherglen, ett industriområde i Glasgow i Skottland. Vi predikade i dimma, blåst, regn och snö, men det var det värt. En dag träffade jag Jessie. Jag tyckte mycket om att studera Bibeln med henne. Wally, hennes man, var kommunist, och till att börja med undvek han mig. Men när han själv började studera Bibeln och insåg att det bara är genom Guds kungarike som människor kommer att få leva under idealiska förhållanden, blev han mycket entusiastisk. Med tiden började båda ta del i arbetet med att göra lärjungar.

Första reaktionen kan vara vilseledande

Vi fick senare ett nytt distrikt – Paisley i Skottland. En dag när jag var ute i förkunnartjänsten slog en kvinna igen dörren mitt framför näsan på mig. Men snart kom hon ut och letade efter mig och ville be om ursäkt. När jag gick tillbaka till henne  veckan därpå sade hon: ”Det kändes som om jag hade slagit igen dörren mitt framför näsan på Gud. Så jag var tvungen att leta rätt på dig.” Den här kvinnan hette Pearl, och hon berättade att vänner och släktingar hade gjort henne så besviken att hon hade bett till Gud om en riktig vän. ”Och så kom du till dörren”, sade hon. ”Nu förstår jag att du måste vara den vännen.”

Att vara Pearls väninna var inte lätt. Hon bodde högst uppe på en brant höjd, och jag var tvungen att gå hela vägen. När hon skulle följa med mig till ett möte första gången gick jag hem till henne för att hämta henne, och det var så regnigt och blåsigt att jag nästan blåste omkull. Och paraplyet gick sönder, så det fick jag slänga. Bara sex månader efter det att Pearl hade slagit igen dörren mitt framför näsan på mig visade hon sitt överlämnande åt Gud genom att bli döpt.

Kort därefter bestämde sig hennes man för att studera Bibeln, och det dröjde inte länge förrän han följde med mig i tjänsten från hus till hus. Som vanligt regnade det. ”Det är ingen fara”, sade han. ”Om jag kan stå i sådant här väder flera timmar för att titta på fotboll, kan jag helt visst vara ute i regnet för Jehova.” Jag har alltid beundrat skottarna för deras beslutsamhet.

Det har verkligen varit uppmuntrande att återvända många år senare och se att de flesta av dem som jag studerade med fortfarande håller ut och är trogna. Det är det som är glädjen med att göra lärjungar! (1 Thessalonikerna 2:17–20) Efter drygt åtta år som pionjär i Skottland blev jag 1966 inbjuden till Vakttornets Bibelskola Gilead för att bli utbildad som missionär.

På ett utländskt distrikt

Jag blev förordnad att tjäna i Bolivia, i den tropiska staden Santa Cruz, där det fanns en församling med ungefär 50 förkunnare. Staden påminde mig om Vilda Västern så som den framställts i en del Hollywoodfilmer. När jag tänker tillbaka har jag nog haft ett ganska ordinärt missionärsliv. Jag har aldrig blivit anfallen av krokodiler eller omringad av en våldsam pöbelhop, och jag har inte gått vilse i någon öken eller lidit skeppsbrott ute på havet. För mig har spänningen bestått i att göra lärjungar.

En av de första kvinnor som jag studerade Bibeln med i Santa Cruz var Antonia. Att undervisa på spanska var en svår utmaning. Antonias lille son sade en gång: ”Mamma, säger hon fel med flit för att få oss att skratta?” Antonia blev så småningom en lärjunge, liksom hennes dotter, Yolanda. En av Yolandas vänner, en juridikstuderande med smeknamnet Dito, började också studera Bibeln och vara med vid våra möten. Genom honom kom jag att inse något annat som har med vårt predikoarbete att göra: Ibland behöver människor en liten puff i rätt riktning.

När Dito började försumma sitt bibelstudium, sade jag: ”Dito, Jehova tvingar dig inte att stödja hans kungarike. Du måste välja.” När han svarade att han ville tjäna Gud, sade jag: ”Du har bilder här av en revolutionsledare. Skulle en besökare som ser dem dra slutsatsen att du har valt att stödja Guds kungarike?” Det var den lilla puff han behövde.

Två veckor senare utbröt en revolution, och en eldstrid bröt ut mellan universitetsstudenter och polis. ”Vi måste ta oss ut härifrån!” ropade Dito till en av sina vänner. ”Nej! Det här är vår stora dag som vi har väntat på”, svarade han och ryckte till sig ett gevär innan han skyndade upp på taket på universitetsbyggnaden. Han var en av åtta av Ditos vänner som dog den dagen. Ni kan föreställa er min glädje när jag ser denne man, Dito, som kanske skulle ha varit död om han inte hade beslutat sig för att bli en sann kristen.

Jehovas ande i verksamhet

En dag lät jag bli att ringa på en viss dörr, eftersom jag trodde att vi redan hade besökt dem som bodde där. Kvinnan i huset, Ignacia, kom ut och ropade på mig. Hon hade haft kontakt med Jehovas vittnen, men på grund av starkt motstånd från sin man – en stor och kraftig  polisman som hette Adalberto – hade hon inte kunnat gå framåt andligen. Hon undrade över många grundläggande läror i Bibeln, så jag började studera med henne. Trots att Adalberto hade bestämt sig för att sätta stopp för hennes studium kunde jag samtala med honom ganska länge om andra ämnen, och det var första steget mot att vi blev vänner.

Föreställ er min glädje över att se Ignacia bli en kärleksfull församlingsmedlem som omtänksamt uppmuntrade många i behov av tröst och månade om både deras fysiska och andliga hälsa. Med tiden blev hennes man och tre av deras barn Jehovas vittnen. Faktum är att när Adalberto till sist förstod innebörden i de goda nyheterna, gick han till polisstationen och talade med sina kolleger med en sådan entusiasm om sanningen att han fick teckna 200 prenumerationer på tidskrifterna Vakttornet och Vakna!

Jehova får det att växa

När jag hade varit i Santa Cruz i sex år blev jag förordnad att tjäna i La Paz, Bolivias huvudstad, där jag blev kvar i 25 år. I början av 1970-talet fanns det bara 12 medarbetare vid Jehovas vittnens avdelningskontor i La Paz. Allteftersom predikoverket utvidgades behövdes större utrymmen, så ett nytt avdelningskontor byggdes i den snabbt växande staden Santa Cruz. Den nya anläggningen togs i bruk 1998, och jag inbjöds att bli medlem av avdelningskontorets personal, som nu består av över 50 medarbetare.

Den enda församling som fanns i Santa Cruz 1966 har nu vuxit till över 50 församlingar. Och antalet vittnen i Bolivia, som 1966 var 640, har nu ökat till närmare 18 000!

Jag har haft glädjen att få arbeta på ett mycket produktivt distrikt här i Bolivia. Men jag blir alltid uppmuntrad av våra kristna bröders trohet var de än befinner sig. Vi gläder oss alla när vi ser Jehovas välsignelse över vår predikoverksamhet. Det är verkligen underbart att få ha en del i arbetet med att göra lärjungar. (Matteus 28:19, 20)

[Bild på sidan 13]

Som pionjär i Skottland

[Bilder på sidan 15]

Vid avdelningskontoret i Bolivia; (infälld) från examen för den 42:a Gileadklassen