Andlig verksamhet i landet ”hus av sten”

Namnet på det här afrikanska landet betyder ”hus av sten”. Det är ett land som är berömt för Victoriafallen och sitt rika djurliv. Men i det här landet finns också de största forntida byggnadsverken söder om Sahara. En stor granitplatå sträcker sig genom landets centrala delar. Klimatet på den här platån ger ett bördigt och frodigt landskap. Vi talar om Zimbabwe, som är hemland för omkring 12 miljoner människor.

VARFÖR kallas landet ”hus av sten”? År 1867 råkade jägaren och utforskaren Adam Renders upptäcka rester av stora stenbyggnader som var spridda över en yta av 720 hektar. Han hade färdats över den afrikanska stäppen, och där var bostäderna oftast gjorda av pålar och lera och täckta med grästak. Men här fann han ruinerna av en stor stad som nu kallas Stora Zimbabwe.

De här ruinerna ligger i närheten av staden Masvingo. Några av väggarna är mer än nio meter höga, och de består av granitblock som har lagts ovanpå varandra utan murbruk emellan. Bland ruinerna finns ett ovanligt, konformat torn som är omkring elva meter högt och omkring sex meter i diameter vid basen. Det egentliga syftet med det här byggnadsverket är okänt. Ruinerna kan dateras till 700-talet v.t., men det är klarlagt att platsen var bebodd flera hundra år tidigare.

 År 1980 blev landet självständigt från Storbritannien, och landets namn ändrades från Rhodesia till Zimbabwe. De två största etniska grupperna i landet är shonatalande folk, som utgör den största delen av befolkningen, och de som talar ndebele. Människor i landet är gästfria, och det får Jehovas vittnen ofta uppleva i förkunnartjänsten. När man knackar på hos en familj hörs ofta uppmaningen ”kom in” eller ”kom och sätt er”, trots att de som bor i huset inte ens vet vem besökaren är. De flesta människor i Zimbabwe har djup respekt för Bibeln, och de vill ofta att barnen sitter med och lyssnar när det blir ett resonemang om bibliska ämnen.

Ett uppmuntrande och trösterikt budskap

”Aids” och ”torka” är ord som brukar nämnas i tv och tidningar när Zimbabwe kommer på tal. Spridningen av aids har fått svåra konsekvenser för befolkningen och ekonomin i länderna söder om Sahara. Om någon måste uppsöka sjukhus är det ofta hiv som är orsaken. Den här sjukdomen har splittrat många familjer.

För att hjälpa människor i Zimbabwe är Jehovas vittnen fullt upptagna med att sprida kunskap om det bästa levnadssättet – det som är i harmoni med Guds normer som finns i hans ord, Bibeln. Guds ord lär till exempel att sex är en gåva från Gud och något som enbart hör hemma inom äktenskapet, att Gud inte godkänner homosexuella handlingar samt att blodtransfusioner och drogmissbruk inte är i enlighet med Jehovas lag. (Apostlagärningarna 15:28, 29; Romarna 1:24–27; 1 Korinthierna 7:2–5; 2 Korinthierna 7:1) Jehovas vittnen sprider också ett budskap som ger verkligt hopp, eftersom de framhåller att Guds rike snart kommer att avlägsna all sjukdom. (Jesaja 33:24)

Nödhjälp organiseras

Under de senaste tio åren har torkan tagit sin tribut i Zimbabwe. Vilda djur har dött av hunger och uttorkning, och boskapsdjur har dött i hundratusental. Bränder har rasat i skogar där man tidigare kunde hämta timmer. Många barn och äldre har dött av undernäring. Till och med vattnet i den mäktiga Zambezifloden har sjunkit till sådana nivåer att det har varit svårt att driva vattenkraftverken.

För att hjälpa till i den här svåra situationen organiserade Jehovas vittnen åtta hjälpkommittéer spridda runt om i landet. Kretstillsyningsmän besökte församlingarna för att ta reda på de aktuella behoven. Deras uppgifter förmedlades sedan till respektive hjälpkommitté. En kretstillsyningsman skrev: ”Under de senaste fem åren har vi delat ut mer än ett tusen ton majs, tio ton torkad fisk och lika mycket torkade limabönor. Våra andliga bröder har också torkat och skickat två ton grönsaker, mufushwa. Vi har dessutom kunnat dela ut stora mängder kläder och även ekonomiska bidrag.” En annan kretstillsyningsman sade: ”När jag tänker på hur svårt det var att skaffa alla tillstånd i Zimbabwe och Sydafrika för att få ta in alla förnödenheter och hur svårt det var att få tag på tillräckligt med bränsle för att kunna transportera allt det som våra vänner var i ett sådant desperat behov av, då kan jag bara dra en slutsats: Att vi lyckades är bara ytterligare ett bevis på sanningen i det som  Jesus försäkrade – vår himmelske Fader vet att vi behöver allt detta.” (Matteus 6:32)

Hur kan kretstillsyningsmännen själva klara av att tjäna i områden som drabbats av torka? En del av dem tar med sig mat både till sig själva och till familjerna de bor hos. En kretstillsyningsman berättade att några systrar resonerade om hur de skulle göra: Skulle de avsluta tjänsten för dagen så att de kunde ställa sig i kö för att få något av den förväntade hjälpsändningen från staten? De bestämde sig för att förtrösta på Jehova och avvakta, så att de kunde koncentrera sig på tjänsten i stället. Det visade sig att det inte kom någon statlig hjälpsändning den dagen.

Nästa dag skulle det hållas ett kristet möte, och samma systrar måste återigen fatta ett beslut. Skulle de gå på mötet, eller skulle de ställa sig och vänta på hjälpsändningen? De prioriterade rätt och bestämde sig för att vara med vid mötet i Rikets sal. (Matteus 6:33) När alla som var samlade där sjöng den avslutande sången, hörde de en lastbil närma sig. Nödhjälp från deras andliga bröder i hjälpkommittén hade anlänt direkt till mötesplatsen! Den uppriktiga glädje och tacksamhet som de trogna vittnena i Rikets sal visade gick inte att ta miste på.

Kärlek bygger upp

Vännernas omtänksamhet mot dem som inte tillhör den kristna församlingen har gjort att vännerna har fått många fina möjligheter att vittna. En kretstillsyningsman i Masvingo och några bröder på orten var ute i förkunnartjänsten. Kretstillsyningsmannen lade märke till en flicka som låg vid sidan av vägen. Han och de andra bröderna förstod att hon var mycket illa däran, eftersom hon sluddrade och hade svårt att prata. Flickan hette Hamunyari, som på shona betyder ”skäms ni inte?” Bröderna fick veta att några medlemmar i den kyrka som flickan tillhörde hade lämnat henne där och fortsatt upp i bergen för att vara med vid en gudstjänst. Vittnena gav flickan kärleksfull hjälp och tog henne till en by som låg i närheten.

I byn fanns några bekanta till Hamunyari, så de bad hennes släktingar att komma och hämta henne. Byborna kommenterade vittnena och sade: ”De har den sanna religionen. De har sådan kärlek som alla kristna borde ha.” (Johannes 13:35) Innan bröderna gick gav de Hamunyari vikbladet Skulle du vilja veta mer om Bibeln? *

Veckan därpå besökte kretstillsyningsmannen en församling i området där Hamunyari bor. Han ville ta reda på om hon hade kommit hem välbehållen. Hennes familj var mycket glad över att få träffa honom och de andra bröderna. Hamunyaris föräldrar sade: ”Ni har den sanna religionen. Ni räddade livet på vår dotter som de hade lämnat där på vägen.” Föräldrarna hade frågat medlemmarna i hennes kyrka: ”Skämdes ni inte, som namnet Hamunyari betyder, för att ni tänkte låta henne dö?” Vittnena fick resonera med Hamunyaris familj om Bibeln och kunde lämna biblisk litteratur. Familjen frågade om bröderna kunde komma tillbaka och studera Bibeln med dem. Några familjemedlemmar som tidigare hade ogillat vittnena ändrade uppfattning. En av dem, Hamunyaris svåger, var ledare för en kyrka där i området. Han tackade ja till ett bibelstudium.

 Hus för tillbedjan

En inspirerad poet skrev för länge sedan: ”Gud, ... min själ törstar efter dig ... i ett torrt och utmattat land, där det inte finns vatten.” (Psalm 63:1) De här orden är verklighet för många människor i Zimbabwe. De uthärdar fysisk torka men törstar andligt sett efter Gud och hans godhet. Detta syns också i rapporten över den förkunnartjänst som Jehovas vittnen utför. När Zimbabwe blev självständigt 1980 fanns det omkring 10 000 Jehovas vittnen i 476 församlingar. Nu, 27 år senare, har antalet aktiva vittnen tredubblats och församlingarna blivit nästan dubbelt så många.

De flesta församlingar hade inte en egen möteslokal. I januari 2001 hade endast 98 av drygt 800 församlingar i Zimbabwe en egen Rikets sal. Många församlingar höll sina möten utomhus under ett träd eller i enkla lerhyddor med grästak.

Men vittnena i Zimbabwe kan dra nytta av ett byggnadsprogram som är möjligt tack vare att kristna bröder och systrar från hela världen generöst och entusiastiskt bidrar med ekonomiska medel och frivilligt arbete. Det innebär att fler församlingar kan få relativt enkla, men värdiga Rikets salar. Många vittnen som har praktiska yrkeskunskaper har ordnat så att de kan resa till Zimbabwe och arbeta tillsammans med frivilliga arbetare där i landet. Ett Jehovas vittne i Zimbabwe skrev: ”Från djupet av våra hjärtan vill vi tacka alla bröder och systrar som har kommit till Zimbabwe från så många länder för att hjälpa till att bygga vackra Rikets salar. Och vi tackar alla er andra för era bidrag till Riketssalsfonden, som har gjort det här möjligt.”

I östra delen av landet har vännerna haft möten under ett enormt apbrödsträd i mer än 50 år. När församlingens äldste fick veta att det skulle byggas ett ordentligt hus för tillbedjan av Jehova, så kunde en av dem inte hålla tillbaka tårarna. I en grannförsamling sade en 91-årig äldste: ”Jag har bett till Jehova så länge om att något sådant här skulle hända!”

Många människor har kommenterat hur snabbt de här byggnaderna uppförs. En åskådare sade: ”Ni bygger på dagen, men Gud måste bygga på natten!” Enheten och glädjen bland arbetarna märks också tydligt. Mer än 350 nya Rikets salar har hittills byggts i landet. Det gör att 534 församlingar nu kan hålla sina möten i stabilt byggda Rikets salar som är uppförda i tegel.

I Zimbabwe är också uppfriskande andlig byggverksamhet i full gång. Och när vi tänker på allt som har kunnat uträttas vill vi tacka Jehova, källan till sådana välsignelser. Det är verkligen som det sägs i Psalm 127:1: ”Om inte Jehova bygger huset mödar sig byggarna förgäves.”

[Fotnot]

[Kartor på sidan 9]

(För formaterad text, se publikationen)

ZIMBABWE

HARARE

Masvingo

Stora Zimbabwe

[Bild på sidan 9]

Koniskt torn

[Bild på sidan 12]

Ny Rikets sal för församlingen i Concession

[Bild på sidan 12]

Några av församlingsmedlemmarna i Lyndale utanför sin nya Rikets sal

[Bildkällor på sidan 9]

Ruiner: ©Chris van der Merwe/AAI Fotostock/age fotostock; torn: ©Ingrid van den Berg/AAI Fotostock/age fotostock