Levnadsskildring

I väntan på ett kungarike som inte är ”en del av den här världen”

Berättat av Nikolaj Gutsuljak

Jag befann mig i ett fångläger där det hade brutit ut en revolt som hade varat i 41 dagar. Plötsligt hördes kanoneld, och jag vaknade med ett ryck. Stridsvagnar och soldater stormade in i fånglägret och anföll fångarna. Mitt liv hängde på en skör tråd.

HUR hamnade jag i den här situationen? Jag berättar gärna. Den här händelsen inträffade 1954, och då var jag 30 år. Som så många andra Jehovas vittnen i Sovjetunionen sattes jag i fängelse för att jag var neutral i politiska frågor och för att jag talade med andra om Guds kungarike. Gruppen av Jehovas vittnen i lägret bestod av 46 män och 34 kvinnor. Vi hade placerats i ett arbetsläger i närheten av byn Kengir mitt i Kazakstan. Där bodde vi bland tusentals andra fångar.

Josef Stalin, Sovjetunionens ledare, hade dött året innan. Många fångar hoppades att den nya regimen i Moskva skulle lyssna på deras klagomål över de hårda förhållandena i fånglägret. Fångarnas missnöje växte och ledde till öppen revolt. Under sammandrabbningen som följde var vi som var Jehovas vittnen tvungna att förklara vår ståndpunkt både för de uppretade rebellerna och för militären. För att vara neutrala i den här situationen krävdes det att vi hade tro på Gud.

 Revolt!

Upproret bröt ut den 16 maj. Två dagar senare vägrade mer än 3 200 fångar att gå till arbetet. De krävde bättre förhållanden i lägret och vissa rättigheter åt de politiska fångarna. Det ena ledde snabbt till det andra. Först tvingade rebellerna vakterna att lämna lägret. Sedan bröt de upp stängslet på flera ställen. De rev ner väggarna som skilde männens och kvinnornas avdelningar åt och skapade så kallade familjebaracker. I den upprymda stämningen under de dagar som följde gifte sig vissa av fångarna, eftersom det också fanns fängslade präster som kunde förrätta vigslarna. I de tre delar av arbetslägret där revolten hade börjat, understödde flertalet av de 14 000 fångarna upproret.

Rebellerna organiserade en lägerkommitté som skulle förhandla med militären. Men det dröjde inte länge förrän medlemmarna i kommittén blev osams, och de mest extrema tog över kontrollen över lägret. Stämningen blev alltmer hotfull. Ledarna för upproret organiserade en säkerhetsavdelning, en militäravdelning och en propagandaavdelning för att bevara den så kallade ordningen. Ledarna använde högtalare, som var monterade på stolpar runt lägret, för att nå ut med eldiga budskap som skulle hålla den rebelliska andan brinnande. Rebellerna hindrade andra fångar från att fly, och de straffade sådana som satte sig upp mot dem. De sade att de skulle döda alla som inte samarbetade. Det gick rykten om att vissa fångar redan hade blivit avrättade.

Eftersom rebellerna räknade med en militär motattack, gjorde de noggranna förberedelser för att kunna försvara sig. Ledarna ville att så många fångar som möjligt skulle försvara lägret, så de gav order om att alla fångar skulle beväpna sig. Fångarna tog bort järnstänger från fönstren och gjorde knivar och andra vapen av dem. De fick till och med tag i gevär och sprängmedel.

Pressade att vara med

När allt det här hände kom två av rebellerna fram till mig. En av dem höll fram en nyvässad kniv och sade: ”Ta den här! Du kommer att behöva den för att försvara dig.” Jag bad tyst till Jehova om hjälp att vara lugn. Jag svarade: ”Jag är kristen, ett Jehovas vittne. Jag och andra vittnen måste avtjäna straff här för att vi strider, inte mot människor, utan mot osynliga andemakter. Våra vapen mot dem är vår tro och vårt hopp om Guds kungarike.” (Efesierna 6:12)

 Till min stora förvåning nickade han för att visa att han förstod. Men den andre mannen gav mig ett hårt slag. Sedan gick de. Rebellerna gick från barack till barack och försökte tvinga Jehovas vittnen att stödja upproret. Men alla våra kristna bröder och systrar vägrade att göra det.

Jehovas vittnens neutrala hållning diskuterades på ett av lägerkommitténs möten. De sade: ”Medlemmar av alla trossamfund – pingstvänner, adventister, baptister och alla andra – stöder revolten. Det är bara Jehovas vittnen som vägrar! Vad skall vi göra med dem?” Någon föreslog att ett av vittnena skulle kastas i fängelseugnen för att sätta lite skräck i oss. Men en tidigare tjänsteman inom militären, en fånge som var respekterad av de andra, reste sig och sade: ”Det är inte förståndigt. Det är bättre att samla allihop i en barack precis i utkanten av lägret, vid ingången. Om armén attackerar oss med stridsvagnar så blir Jehovas vittnen de första att bli överkörda. Och vi blir inte anklagade för att ha dödat dem.” De andra gick med på hans förslag.

En utsatt position

Snart gick fångar runt i lägret och skrek: ”Jehovas vittnen, kom ut!” Och sedan föste de alla oss 80 vittnen mot baracken i utkanten av lägret. De släpade ut alla våningssängar för att det skulle bli mer plats, och sedan beordrade de oss att gå in. Baracken blev vårt fängelse i fängelset.

För att få lite avskildhet sydde systrarna ihop lakan som vi använde för att dela av baracken i två avdelningar, en för bröder och en för systrar. (Ett vittne i Ryssland gjorde senare en teckning av den här baracken som visas här nedan.) När vi bodde i den här trånga baracken bad vi ofta och innerligt tillsammans till Jehova om att han skulle ge oss vishet och ”kraft som är över det normala”. (2 Korinthierna 4:7)

 Vi befann oss hela tiden i den utsatta positionen mitt emellan rebellerna och den sovjetiska armén. Ingen visste vad respektive sida skulle göra härnäst. En äldre, trogen broder uppmanade oss: ”Försök låta bli att gissa. Jehova kommer inte att överge oss.”

Våra kära systrar, både unga och gamla, visade en enastående uthållighet. En av dem var 80 år och behövde extra mycket hjälp. Andra var sjuka och behövde vård. Hela tiden var vi tvungna att låta dörrarna till baracken vara öppna så att rebellerna kunde övervaka oss. På nätterna kom beväpnade fångar in i baracken. Ibland hörde vi dem säga: ”Guds kungarike sover.” På dagen, när vi fick gå till matsalen, höll vi alltid ihop och bad att Jehova skulle skydda oss från våldsamma män.

I baracken försökte vi ge varandra andlig hjälp. Det hände ofta att någon broder återgav en biblisk skildring tillräckligt högt för att alla skulle höra. Sedan tillämpade han den skildringen på vår situation. En äldre broder tyckte särskilt mycket om att tala om Gideons här. Han påminde oss: ”Endast 300 män, utrustade med musikinstrument, kämpade i Jehovas namn mot 135 000 beväpnade soldater. Alla 300 återvände helskinnade.” (Domarboken 7:16, 22; 8:10) Det här är bara en av många bibliska skildringar som gav oss andlig styrka. Jag hade blivit ett Jehovas vittne ganska nyligen, och när jag såg vilken stark tro som de mer erfarna bröderna och systrarna hade, blev jag mycket uppmuntrad. Jag kände att Jehova verkligen var med oss.

Striden bryter ut

Veckorna gick och stämningen i lägret blev alltmer spänd. Förhandlingarna mellan rebellerna och myndigheterna blev alltmer intensiva. Rebelledarna insisterade på att de centrala myndigheterna i Moskva skulle sända en representant som skulle sammanträffa med dem. Men myndigheterna krävde att rebellerna skulle ge upp, lämna ifrån sig vapnen och återgå till arbetet. Båda sidor vägrade att kompromissa. Vid det laget var hela lägret omringat av militären. De var redo att storma lägret så fort de fick order. Rebellerna var också redo för strid. De hade byggt barrikader och samlat ihop vapen. Alla förstod att den slutliga sammandrabbningen mellan armén och fångarna skulle komma när som helst.

Den 26 juni vaknade vi av öronbedövande kanoneld. Stridsvagnar bröt igenom stängslet och rullade in i lägret. Sedan kom soldater med maskingevär. Fångarna, både män och kvinnor, rusade mot stridsvagnarna och skrek medan de kastade stenar, hemmagjorda bomber och vad som helst som de fick tag på. En  hård strid följde, och vi vittnen befann oss mitt emellan de stridande parterna. Hur skulle Jehova besvara våra böner om hjälp?

Plötsligt rusade soldater in i vår barack. De skrek: ”Ut härifrån, ni heliga! Se till att komma utanför stängslet!” Officeren som förde befäl beordrade soldaterna att inte skjuta oss, utan stanna och skydda oss. Medan striden rasade satt vi i gräset strax utanför lägret. I fyra timmar hörde vi explosioner, skott, skrik och jämmer inifrån lägret. Sedan blev det helt tyst. När morgonen grydde såg vi soldater bära ut de döda ur lägret. Vi fick veta att hundratals hade blivit skadade eller dödade.

Senare samma dag kom en officer som jag kände fram till oss. Han frågade med stolthet i rösten: ”Jaha, Nikolaj, vem räddade er? Var det vi eller Jehova?” Vi tackade honom uppriktigt för att han hade räddat våra liv, men så tillade vi: ”Vi tror att vår allsmäktige Gud, Jehova, såg till att ni räddade oss. Han använde andra för att befria sina tjänare även på Bibelns tid.” (Esra 1:1, 2)

Samme officer berättade för oss hur soldaterna kunde veta vilka vi var och var vi fanns. Han sade att vid ett tillfälle då rebellerna förhandlade med militären hade militären anklagat rebellerna för att döda alla fångar som inte stödde revolten. Till sitt försvar hade rebellerna tagit Jehovas vittnen som exempel och sagt att vittnena inte tog del i upproret, men att de inte hade blivit dödade. I stället hade de som straff blivit fängslade i en av barackerna. Militärerna hade lagt den här upplysningen på minnet.

Vi stod fasta för kungariket

Den välkände författaren Alexander Solsjenitsyn skriver i sin bok Gulag-arkipelagen om det fånguppror som vi fick uppleva. Han skriver om orsaken till upproret: ”Vi ville naturligtvis ha frihet. ... Men vem skulle ge oss den?” Som Jehovas vittnen i samma fångläger längtade vi naturligtvis efter frihet. Men vi väntade inte bara på frihet från ett fängelse, utan på den frihet som endast Guds kungarike kan ge. När vi var i lägret visste vi att vi behövde kraft från Gud för att stå fasta på hans kungarikes sida. Och Jehova gav oss allt det vi behövde. Han hjälpte oss att segra utan några knivar eller granater. (2 Korinthierna 10:3)

Jesus Kristus sade till Pilatus: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen. Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat.” (Johannes 18:36) Som Kristi efterföljare tar vi därför inte del i politiska stridigheter. Vi är glada över att andra verkligen kunde se att vi var lojala mot Guds kungarike både under och efter revolten. Solsjenitsyn skrev om vårt ställningstagande under den tiden: ”Jehovas vittnen följde sina regler och vägrade att bära vapen, att uppföra förstärkningar och att fullgöra vakttjänst.”

Över 50 år har gått sedan de här omskakande händelserna. Men jag tänker ofta tillbaka på den tiden med tacksamhet eftersom jag fick lärdomar för livet. Jag lärde mig att vänta på Jehova och att helt förtrösta på hans mäktiga arm. Som så många andra av våra kära vittnen i det forna Sovjetunionen har jag fått uppleva att Jehova verkligen befriar och beskyddar dem som väntar på ett kungarike som inte är ”en del av den här världen”.

[Bilder på sidorna 8, 9]

Arbetslägret i Kazakstan där vi var fängslade

[Bild på sidan 10]

Systrarnas avdelning i vår barack

[Bild på sidan 11]

Tillsammans med kristna bröder när vi hade blivit frigivna