Wessel Gansfort – ”en reformator före reformationen”

Sådana namn som Luther, Tyndale och Calvin är välbekanta för alla som studerat den protestantiska reformationen som började 1517. Men det är inte många som har hört namnet Wessel Gansfort, som har kallats ”en reformator före reformationen”. Skulle du vilja veta mer om denne man?

WESSEL föddes 1419 i staden Groningen i Nederländerna. Wessel fick till skillnad från flertalet på 1400-talet möjlighet att gå i skolan, men eftersom hans föräldrar var mycket fattiga tvingades denne begåvade pojke sluta skolan redan vid nio års ålder. Men till lycka för Wessel fick en rik änka höra talas om hans begåvning och erbjöd sig att betala hans skolgång. Han kunde därför fortsätta sin utbildning. Så småningom tog han magisterexamen. Det verkar också som om han senare fick titeln teologie doktor.

Wessel hade en enorm kunskapstörst. Men på hans tid fanns det inte många bibliotek. Även om tryckning med lösa typer uppfanns under hans livstid, så var fortfarande de flesta böcker handskrivna och dyrbara. Wessel tillhörde en grupp lärda män som färdades från bibliotek till bibliotek och från kloster till kloster och sökte efter sällsynta handskrifter och för länge sedan bortglömda böcker. De delade sedan sina upptäckter med varandra. Han samlade stor kunskap och skrev upp citat och utdrag ur klassiska verk i en egen anteckningsbok. Andra teologer var ofta misstänksamma mot Wessel, eftersom han kände till så mycket som de aldrig hade hört talas om. Wessel kallades Magister Contradictionis, eller mästare i motsägelse.

”Varför leder du mig inte till Kristus?”

Omkring 50 år före reformationen träffade Wessel Thomas a Kempis (omkring 1379–1471), som allmänt antas ha skrivit det berömda verket De Imitatione Christi (Om Kristi efterföljelse). Thomas a Kempis tillhörde Det gemensamma livets bröder, ett brödraskap som betonade vikten av att leva ett gudfruktigt liv. I en biografi om Wessel sägs det att Thomas a Kempis vid flera tillfällen uppmuntrade Wessel att vända sig till  Maria för att få hjälp. Wessel lär då ha svarat: ”Varför leder du mig inte till Kristus, som omtänksamt inbjuder alla som är nedtyngda av bördor att komma till honom?”

Wessel sägs ha motsatt sig att bli prästvigd. När han tillfrågades varför han inte ville ha tonsur, dvs. raka av en del av hjässan för att visa att han var präst, svarade han att han inte var rädd för att hamna i galgen, så länge han hade hela sin tankeförmåga i behåll. Han avsåg antagligen att personer som prästvigts inte kunde åtalas, och det verkar som om tonsuren faktiskt hade räddat många präster från att hamna i galgen. Wessel var också emot vissa utbredda religiösa sedvänjor och uppfattningar. Han kritiserades till exempel för att ha vägrat att tro på de underverk som beskrevs i en populär bok på den tiden, Dialogus Miraculorum. Som svar lär han ha sagt: ”Det skulle vara bättre att läsa ur Den heliga skrift.”

”Vi vet bara så mycket som vi frågar”

Wessel studerade hebreiska och grekiska och skaffade sig stor kunskap i de tidiga kyrkofädernas skrifter. Hans kärlek till Bibelns grundspråk är särskilt anmärkningsvärd med tanke på att han levde före Erasmus och Reuchlin. * Det var ovanligt att någon kunde grekiska före reformationen. Det var endast ett fåtal lärda män i Tyskland som kunde grekiska, och det fanns inga hjälpmedel för att lära sig det språket. Efter Konstantinopels fall 1453 kom Wessel tydligen i kontakt med grekiska munkar som hade flytt till väst, och av dem lärde han sig grunderna i grekiska. På den tiden var det endast judar som kunde hebreiska, och det verkar som om Wessel lärde sig grunderna i hebreiska av omvända judar.

Wessel hade stor kärlek till Bibeln. Han betraktade den som en bok som var inspirerad av Gud, och han trodde att alla Bibelns böcker var samstämmiga. Wessel ansåg att när man skulle uttyda en bibelvers fick man inte rycka den ur sitt sammanhang och inte förvränga den. Man skulle vara misstänksam mot varje långsökt förklaring och se den som  en irrlära. En av hans favoritverser i Bibeln var Matteus 7:7, som lyder: ”Fortsätt med att söka, så skall ni finna.” Wessel var med tanke på de orden övertygad om att det är bra att ställa frågor, och han resonerade som så att ”vi vet bara så mycket som vi frågar”.

En ovanlig begäran

År 1473 besökte Wessel Rom. Där fick han audiens hos påven Sixtus IV, den förste av sex påvar vars omoraliska uppförande till slut ledde till den protestantiska reformationen. Historikern Barbara W. Tuchman påpekar att Sixtus IV inledde en period ”då man öppet, ogenerat och outtröttligt strävade efter personlig vinning och politisk makt”. Han chockerade allmänheten genom sin öppna nepotism. En historiker skriver att Sixtus kan ha velat göra påvedömet till ett familjeföretag. Det var inte många som vågade fördöma dessa missförhållanden.

Men Wessel Gansfort var annorlunda. En dag sade Sixtus till honom: ”Min son, be mig om vad du vill, och vi skall ge dig det.” Wessel svarade omedelbart: ”Helige fader, ... eftersom du är den på jorden som innehar platsen som den högste prästen och herden, ber jag ... att du fullgör ditt upphöjda ämbete på ett sådant sätt att fårens store herde, när han kommer, kan säga till dig: ’Bra gjort, gode och trogne slav! Gå in i din herres glädje.’” Sixtus svarade att detta var hans ansvar och att Wessel skulle be om något för egen del. Wessel svarade då: ”Då ber jag dig att ge mig en grekisk och en hebreisk bibel från Vatikanens bibliotek.” Påven beviljade hans begäran men sade att Wessel hade handlat dåraktigt och att han skulle ha bett om ett biskopsämbete!

”En lögn och villfarelse”

Sixtus, som var i stort behov av pengar för att kunna bygga det nu berömda Sixtinska kapellet, tog till försäljningen av avlatsbrev för de döda. Dessa avlatsbrev blev oerhört populära. I boken Vicars of Christ—The Dark  Side of the Papacy sägs det: ”Änkor och änklingar samt sörjande föräldrar spenderade alla sina pengar för att få sina älskade ut ur skärselden.” Gemene man accepterade avlatsbreven, eftersom de fullt och fast trodde att påven kunde garantera att deras döda anhöriga kom till himlen.

Men Wessel hävdade bestämt att katolska kyrkan, påven inbegripen, inte kunde förlåta synder. Wessel kallade öppet försäljningen av avlatsbrev för ”en lögn och villfarelse”. Han trodde inte heller att det var nödvändigt att bekänna sina synder för en präst för att få förlåtelse för dem.

Wessel ifrågasatte också påvens ofelbarhet och sade att grunden för kyrkans läror skulle vara svag om människor förväntades att alltid tro på påvarna, eftersom de begick fel. Wessel skrev: ”Om prelaterna förkastar Guds bud och anbefaller sina egna människogjorda bud, ... är det de gör och befaller inte till någon nytta.”

Wessel bereder vägen för reformationen

Wessel dog 1489. Trots att han hade bekämpat en del av felaktigheterna inom kyrkan förblev han katolik. Men han blev aldrig fördömd av kyrkan som kättare. Efter hans död försökte emellertid fanatiska katolska munkar att förstöra hans skrifter, eftersom dessa inte betraktades som renläriga. Under Luthers tid var namnet Wessel nästan glömt, och inga av hans verk hade tryckts, och mycket få av hans handskrifter hade bevarats. Den första upplagan av Wessels verk gavs slutligen ut mellan åren 1520 och 1522. Där fanns ett brev som Luther skrivit i vilket han rekommenderade Wessels skrifter.

Wessel var till skillnad från Luther ingen reformator, men han fördömde öppet några av de missförhållanden som ledde till reformationen. Han beskrivs faktiskt i McClintock och Strongs Cyclopedia som ”den viktigaste av de män av tysk härkomst som bidrog till att bereda vägen för reformationen”.

Luther såg en bundsförvant i Wessel. Författaren Cornelis Augustijn skriver: ”Luther jämför sin egen tid och sitt eget öde med Elias. Precis som den profeten trodde att endast han hade lämnats kvar för att utkämpa Guds strider, så menade Luther att han var rätt ensam i sin kamp mot kyrkan. Men när han läste Wessels skrifter insåg han att Herren hade räddat en ’kvarleva i Israel’.” ”Luther går så långt som till att säga: ’Om jag förut läst Wessel, så kunde mina vedersakare lätteligen tro att jag tagit allt av honom, ty så överensstämmande är bägges vår anda.’” *

”Så skall ni finna”

Reformationen kom inte över en natt. De idéer och tankar som ledde fram till reformationen hade funnits under någon tid. Wessel insåg att påvarnas förfall till slut skulle leda fram till en önskan om en förändring. En gång sade han till en elev: ”Flitige pojke, du kommer att få uppleva den dag då det som grälsjuka teologer lär ut kommer att förkastas av sant kristna lärda män.”

Även om Wessel insåg några av missförhållandena på sin tid, så kunde han inte uppenbara Bibelns sanning i dess fulla ljus. Men Bibeln var för honom en bok som skulle läsas och studeras. Enligt boken A History of Christianity ansåg Wessel att ”eftersom Bibeln är inspirerad av den heliga anden är Bibeln den högsta auktoriteten i trosfrågor”. I vår moderna värld tror sanna kristna att Bibeln är Guds inspirerade ord. (2 Timoteus 3:16) Men Bibelns sanningar är inte längre höljda i dunkel eller svåra att finna. Nu är den bibliska principen mer sann än någonsin: ”Fortsätt med att söka, så skall ni finna.” (Matteus 7:7; Ordspråksboken 2:1–6)

[Fotnoter]

[Ruta/Bilder på sidan 14]

WESSEL OCH GUDS NAMN

I Wessels skrifter återges Guds namn vanligen med ”Johavah”. Men vid åtminstone två tillfällen använde Wessel formen ”Jehova”. I en avhandling om Wessels uppfattningar drar författaren H. A. Oberman slutsatsen att Wessel menade att om Thomas av Aquino och andra hade kunnat hebreiska, ”skulle de ha upptäckt att Guds namn, som uppenbarades för Mose, inte betyder ’jag är den jag är’, utan ’jag skall bli den jag skall bli’”. * Nya världens översättning ger helt riktigt innebörden ”jag skall visa mig vara det som jag skall visa mig vara”. (2 Moseboken 3:13, 14)

[Fotnot]

[Bildkälla]

Handskrift: Universiteitsbibliotheek, Utrecht

[Bilder på sidan 15]

Wessel protesterade mot den försäljning av avlatsbrev som godkänts av påven Sixtus IV