Levnadsskildring

Arbetet med att göra lärjungar har varit mitt liv

Berättat av Lynette Peters

De hade kommit för att evakuera oss. En prickskytt var utplacerad på taket av byggnaden. Marinsoldater låg tryckta mot marken med vapnen redo. När jag och mina missionärskamrater skyndade ut mot den väntande helikoptern denna söndagsmorgon fick vi tvinga oss själva att vara lugna. Strax var vi uppe i luften. Tio minuter senare befann vi oss i säkerhet ombord på ett krigsfartyg som låg för ankar utanför kusten.

NÄSTA morgon fick vi höra att rebeller hade bombat hotellet där vi tidigare hade sökt skydd. Oroligheterna i Sierra Leone hade pågått i flera år och hade till sist kulminerat i regelrätt inbördeskrig. Alla utlänningar, däribland vi själva, hade tvingats lämna landet med mycket kort varsel. Jag skall förklara varför jag hamnade i den här situationen, så jag börjar från början.

Jag växte upp i Brittiska Guyana, som efter 1966 heter enbart Guyana. Mina första år där under 1950-talet var härliga och bekymmersfria. De flesta föräldrar tyckte att det var viktigt med god utbildning, och barnen uppmuntrades att göra väl ifrån sig i skolan. Jag minns att en banktjänsteman frågade min far: ”Varför betalar du så mycket för dina barns utbildning?” Far svarade: ”Bara den bästa möjliga utbildningen kan hjälpa dem att lyckas i livet.” På den tiden tänkte han att den bästa utbildningen bara kunde fås vid ansedda skolor. Han skulle ändra uppfattning.

När jag var 11 år började min mor studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen.  Hon och en granne hade besökt Rikets sal. Det de fick höra på mötet den kvällen gjorde att båda två blev övertygade om att de hade funnit sanningen. Lite längre fram berättade min mor för en annan granne vad som hade sagts vid mötet. Snart studerade de alla tre med missionärerna Daphne Harry (senare Baird) och Rose Cuffie. Inom mindre än ett år hade mor och hennes två väninnor blivit döpta. Fem år senare begärde far sitt utträde ur sjundedagsadventisternas samfund och blev döpt som ett Jehovas vittne.

När jag och två av mina systrar var små – vi var de äldsta av tio syskon – hade vi många trevliga stunder i missionärshemmet där Daphne och Rose bodde. Vi hörde dem berätta erfarenheter från tjänsten på fältet. De här missionärssystrarna utstrålade glädje över att få ge människor andlig hjälp. Deras exempel gjorde att jag ville bli missionär.

Vad hjälpte mig att ha heltidstjänsten som mål trots att jag hade släktingar och skolkamrater som var inriktade på att göra karriär? Det fanns ju så många lockande möjligheter. Jag kunde satsa på att studera juridik, musik, medicin eller något annat. Men mina föräldrar och deras fina föredöme gav mig den vägledning jag behövde. De visade att de levde i sanningen, de studerade Bibeln regelbundet, och de satsade helhjärtat på att undervisa andra om Jehova. * Dessutom brukade de bjuda hem heltidstjänare. Den glädje och tillfredsställelse som dessa bröder och systrar visade gjorde mig ännu mer säker på att jag ville använda mitt liv till att göra lärjungar.

När jag var 15 år lät jag döpa mig, och så fort jag hade gått ut gymnasiet började jag som pionjär. Philomena, ett vårdbiträde, var den första som jag hjälpte fram till överlämnande och dop. Det var underbart att se henne börja älska Jehova, och det stärkte min önskan att fortsätta i heltidstjänsten. Strax därpå fick jag ett erbjudande om ett bättre jobb inom civilförvaltningen där jag arbetade som sekreterare. Men jag valde att tacka nej för att kunna fortsätta i heltidstjänsten.

Jag hade ännu inte flyttat hemifrån, och missionärer kom fortfarande hem till oss och hälsade på. Jag älskade att lyssna på deras erfarenheter! Sådant gjorde intryck på mig, och jag ville verkligen bli missionär, trots att mina utsikter inte verkade så goda. Vid den tiden blev missionärer förordnade att tjäna just i Guyana, och så är det än i dag. Jag blev förvånad men glad när jag en dag 1969 fick en inbjudan till Vakttornets Bibelskola Gilead i Brooklyn i New York.

 Ett oväntat förordnande

Vi var 54 elever från 21 länder i Gileadskolans 48:e klass. Sjutton av oss var ensamstående systrar. Det har gått 37 år sedan dess, men jag har fortfarande livliga minnen av de där fem månaderna. Det var så mycket vi skulle lära oss – inte bara bibliska sanningar – utan vi fick också praktiska kunskaper och råd inför livet som missionärer. Jag fick lära mig att följa anvisningar, att vara balanserad i fråga om kläder och mode och att vara uthållig trots påfrestande omständigheter.

Mina föräldrar hade alltid betonat hur viktigt det är att vara med vid mötena regelbundet. Den som var sjuk och stannade hemma från mötet på söndagen blev inte plötsligt tillräckligt frisk för att vara med på en konsert eller något annat kvällen därpå. Men under min tid på Gilead kom en period när jag försummade mötena. En fredagskväll när jag pratade med Don och Dolores Adams försökte jag bortförklara min dåliga mötesnärvaro. Don och Dolores tjänade vid Betel, och jag brukade åka med dem till mötena. Jag berättade om alla läxor och uppgifter som jag hade. Hur skulle jag hinna med skolan i teokratisk tjänst och tjänstemötet? Broder Adams resonerade med mig en stund, och sedan sade han: ”Lyssna på ditt samvete.” Jag följde hans råd och gick på mötet, och efter den kvällen missade jag aldrig mer några möten. Under årens lopp har jag, med mycket få undantag, inte låtit något komma i vägen för mötena.

När vi hade gått ungefär halva kursen började alla i klassen fundera på var vi skulle bli förordnade att tjäna. Jag hade alltid tänkt att jag skulle få återvända till Guyana, för där behövdes mycket hjälp i förkunnararbetet. Gissa om jag blev förvånad när jag fick beskedet att jag inte skulle återvända utan i stället tjäna i Sierra Leone i Västafrika! Jag var mycket tacksam mot Jehova att min önskan att bli missionär i ett annat land till sist blev uppfylld.

Så mycket att lära

”Naturskönt” är nog det bästa ordet för att beskriva mitt första intryck av Sierra Leone med sina många kullar, berg, vikar och stränder. Men det vackraste i det här västafrikanska landet är ändå dess invånare, som är så kärleksfulla och omtänksamma att de även får utlänningar att känna sig hemma. Det här hjälper verkligen nya missionärer att komma över sin hemlängtan. Invånarna i Sierra Leone älskar att berätta om sina vanor och sin kultur och särskilt att hjälpa nykomlingar att lära sig krio, landets lingua franca.

De som talar krio använder många livfulla ordspråk. ”Schimpansen arbetar, men babianen äter” betyder att den som sår inte alltid är den som skördar. Vilket passande uttryck för att beskriva de orättvisor som är så vanliga i världen i dag! (Jesaja 65:22)

Jag känner att det fortfarande är mycket givande att förkunna och göra lärjungar. Det är ovanligt att träffa någon som inte är intresserad av Bibeln. Under årens lopp har missionärer och andra tjänare för Jehova hjälpt människor – unga och gamla, från alla samhällsskikt och från olika stammar – att ta emot sanningen.

 Min första missionärskamrat, Erla St. Hill, var mycket energisk. Hon var flitig med hushållssysslorna i missionärshemmet, men hon var ännu mer nitisk i tjänsten. Hon hjälpte mig att förstå vad som är viktigt, till exempel att bekanta sig med grannarna, att besöka sjuka vänner och intresserade och att hjälpa till vid begravningar. Hon påminde mig också om att aldrig avsluta tjänsten och lämna distriktet utan att titta in hos de bröder och systrar som bor i närheten av distriktet, även om man bara stannar ett par minuter. När jag följde hennes exempel fick jag snabbt mödrar, bröder, systrar och vänner, och jag kände mig hemma på mitt missionärsdistrikt. (Markus 10:29, 30)

De missionärer som jag fick tjäna tillsammans med blev också mina nära vänner. Bland dem var Adna Byrd, som jag bodde med och som tjänade i Sierra Leone från 1978 till 1981, och Cheryl Ferguson, som jag har bott tillsammans med de senaste 24 åren.

Inbördeskrig för med sig prövningar

År 1997, omkring en månad efter det att avdelningskontoret i Sierra Leone hade överlämnats, bröt inbördeskrig ut, och vi var tvungna att lämna landet, som jag nämnde i inledningen. Sex år tidigare hade vi varit med om att ta emot vittnen som hade flytt till Sierra Leone för att undkomma kriget i Liberia. Vi hade tagit stort intryck av deras tro. Vissa av dem hade inte fått med sig några tillhörigheter. Trots deras svåra situation var de med i tjänsten på fältet varje dag. Det var rörande att se deras kärlek till Jehova och sina medmänniskor.

Nu när vi själva var flyktingar i Guinea följde vi våra liberianska bröders och systrars exempel. Vi förtröstade på Jehova och satte hans kungarikes intressen främst. Ett år senare kunde vi återvända till Sierra Leone, men inom sju månader bröt striderna ut igen, och vi fick evakueras till Guinea ännu en gång.

Vi fick snart höra att medlemmar av en stridande fraktion hade tagit över vårt missionärshem i Kissy och att alla våra tillhörigheter hade blivit stulna eller förstörda. I stället för att känna oss nedslagna var vi tacksamma över att vara vid liv. Vi hade inte många ägodelar kvar, men vi hade så vi klarade oss.

 När vi hade blivit evakuerade för andra gången stannade jag och min missionärskamrat Cheryl kvar i Guinea. Det innebar att vi måste lära oss franska. Några av de andra missionärerna började snabbt använda de franska ord de lärde sig och brydde sig inte så mycket om att de sade fel. Men jag tyckte verkligen inte om att uttrycka mig felaktigt, så jag talade franska bara när det var absolut nödvändigt. Det var oerhört jobbigt. Varje dag var jag tvungen att påminna mig varför jag var i Guinea – för att hjälpa andra att lära känna Jehova.

Jag gjorde långsamt framsteg genom att studera, lyssna på dem som var duktiga på franska och ta hjälp av barnen i församlingen, eftersom barn är mycket rättframma. Men så plötsligt kom oväntad hjälp från Jehovas organisation. Sedan september 2001 har Tjänsten för Guds kungarike innehållit förslag på hur man kan erbjuda tidskrifterna, och det har också funnits förslag på hur man erbjuder böcker och broschyrer till människor med olika religiös bakgrund. Nu har jag bättre självförtroende när jag är ute i tjänsten, även om jag inte kan uttrycka mig lika exakt som på mitt modersmål.

Jag växte upp i en stor familj, och det har utan tvivel varit till hjälp för mig när jag har fått dela bostad med många andra. Under en tid var vi 17 vittnen i missionärshemmet. Under mina 37 år som missionär har jag bott tillsammans med mer än 100 andra missionärer. Det har verkligen varit ett privilegium att lära känna så många människor, alla med sina olika personligheter men med samma mål i livet. Och vilken glädje det har varit att få vara en ”Guds medarbetare” och få se människor ta emot Bibelns sanning! (1 Korinthierna 3:9)

Under årens lopp har jag gått miste om flera större tilldragelser i min familj, bland annat de flesta av mina yngre syskons bröllop. Och jag har inte träffat mina syskonbarn så ofta som jag skulle ha önskat. Det har varit ett offer för mig och min familj, som osjälviskt har uppmuntrat mig att fortsätta i missionärstjänsten.

Men det jag inte har fått uppleva tillsammans med min familj har jag ändå i någon mån varit med om i missionärstjänsten. Jag har visserligen valt att vara ogift, men jag har fått många andliga barn, inte bara dem jag har studerat Bibeln med, utan även medtroende som har blivit mina nära vänner. Dessutom har jag fått se deras barn växa upp, gifta sig och fostra sina egna barn till att vandra på sanningens väg. Vissa av dem har, som jag, använt sitt liv i arbetet med att göra lärjungar.

[Fotnot]

[Kartor på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

Jag blev förordnad att tjäna i Sierra Leone i Västafrika

GUINEA

SIERRA LEONE

[Bild på sidan 13]

Mina två systrar (nedan) och jag hade många trevliga stunder tillsammans med missionärerna på 1950-talet

[Bild på sidan 14]

Tillsammans med eleverna i den 48:e Gileadklassen

[Bild på sidan 16]

Överlämnandet av avdelningskontoret i Sierra Leone