Offer som behagar Gud

”LIVET kom från döden. Så trodde aztekerna som frambar människooffer i en omfattning som saknade motstycke i Mesoamerika”, sägs det i boken The Mighty Aztecs. Vi läser vidare: ”När riket växte var det bara blod och åter blod som kunde uppehålla den bräckliga tilliten till imperiet.” Enligt ett annat uppslagsverk offrade aztekerna omkring 20 000 människor om året.

Människor har i alla tider av fruktan och ovisshet eller på grund av känslor av skuld och ånger framburit offer av det ena eller andra slaget till sina gudar. Å andra sidan visar Bibeln att vissa offer var bestämda av den allsmäktige Guden, Jehova. Det är därför på sin plats att fråga: Vad slags offer behagar Gud? Och bör offer ingå i tillbedjan i dag?

Olika slag av offer i sann tillbedjan

När Israels nation bildades gav Jehova israeliterna uttryckliga anvisningar om hur han ville att de skulle tillbe honom, och det inbegrep anvisningar om olika slag av offer. (4 Moseboken, kapitlen 28 och 29) Vissa offer utgjordes av jordens avkastning, andra offer var djuroffer, till exempel tjurar, får, getter, duvor och turturduvor. (3 Moseboken 1:3, 5, 10, 14; 23:10–18; 4 Moseboken 15:1–7; 28:7) Det fanns helbrännoffer, som fullständigt skulle brännas upp. (2 Moseboken 29:38–42) Det fanns också gemenskapsoffer, där de som frambar dem deltog genom att äta av det som offrades åt Gud. (3 Moseboken 19:5–8)

De offer som frambars under den mosaiska lagen ingick i tillbedjan av Jehova och var ett erkännande av honom som universums Suverän. Genom sådana offer gav israeliterna uttryck åt sin tacksamhet mot Jehova för hans välsignelse och beskydd, och de fick också förlåtelse för sina synder. De blev rikt välsignade så länge som de troget uppfyllde Jehovas krav för tillbedjan. (Ordspråksboken 3:9, 10)

Det viktigaste för Jehova var inställningen hos dem som frambar offren. Genom sin profet Hosea sade Jehova: ”I kärleksfull  omtanke finner jag behag och inte i slaktoffer, och i kunskap om Gud mer än i helbrännoffer.” (Hosea 6:6) När därför folket vände sig bort från den sanna tillbedjan och blev lösaktigt och utgöt oskyldigt blod, hade de offer de frambar på Jehovas altare inget värde. Det är därför som Jehova genom Jesaja sade till Israels nation: ”Vilken nytta har jag av era många slaktoffer? ... Jag har fått nog av helbrännoffer av baggar och fettet av välgödda djur; och i blodet från ungtjurar och bagglamm och bockar finner jag inte behag.” (Jesaja 1:11)

”Något som jag inte hade befallt”

Till skillnad från israeliterna frambar Kanaans invånare sina barn som offer till sina gudar, till exempel ammoniternas gud Molek, också känd som Milkom eller Molok. (1 Kungaboken 11:5, 7, 33; Apostlagärningarna 7:43) I Halley’s Bible Handbook läser vi: ”Kanaanéerna utövade sin gudsdyrkan genom att inför sina gudar hänge sig åt sedeslösa utsvävningar som en religiös rit; och sedan dödade de sina förstfödda barn som offer åt samma gudar.”

Behagade sådana sedvänjor Jehova Gud? Absolut inte. När israeliterna skulle gå in i Kanaans land, gav Jehova dem den befallning som vi läser i 3 Moseboken 20:2, 3: ”Du skall säga till Israels söner: ’Varje man av Israels söner och varje bofast främling, vilken bor som främling i Israel, som ger någon av sina avkomlingar åt Molek, skall ovillkorligen dödas. Landets folk skall stena honom till döds. Och jag skall rikta mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folks mitt, därför att han har gett en av sina avkomlingar åt Molek och så orenat min heliga plats och vanhelgat mitt heliga namn.’”

Hur otroligt det än kan låta började vissa israeliter som avföll från den sanna tillbedjan med den demoniska sedvänjan att offra sina barn till falska gudar. Så här sägs det i Psalm 106:35–38 om detta: ”De beblandade sig med nationerna och lärde sig deras gärningar. De tjänade deras avgudar, och dessa blev en snara för dem. De offrade sina söner och sina döttrar åt demoner. De utgöt oskyldigt blod, blodet av sina söner och döttrar, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom blodsutgjutelse.”

Så här uttryckte Jehova genom sin profet Jeremia sin avsky för den här sedvänjan bland Judas söner: ”De har satt sina vämjeligheter i det hus, som mitt namn har nämnts över, för att orena det. Och de har byggt offerhöjderna i Tofet, som är i Hinnoms sons dal, för att bränna upp sina söner och sina döttrar  i eld, något som jag inte hade befallt och en tanke som inte ens hade uppkommit i mitt hjärta.” (Jeremia 7:30, 31)

På grund av att Israels nation ägnade sig åt denna avskyvärda sedvänja förlorade den till sist Guds ynnest. Dess huvudstad, Jerusalem, blev till slut förstörd, och folket fördes i fångenskap till Babylon. (Jeremia 7:32–34) Sedvänjan att frambära människooffer kommer inte från den sanne Guden och hör inte hemma i ren tillbedjan. Människooffer i alla former är något demoniskt, och sanna tillbedjare av Gud håller sig borta från allt som har anknytning till en sådan sedvänja.

Kristi Jesu lösenoffer

Men några kanske undrar: Varför föreskrev då Jehovas lag till israeliterna djuroffer? Aposteln Paulus tog upp just den frågan och gav följande svar: ”Varför då lagen? Den blev tillagd för att göra överträdelserna påtagliga, tills den avkomma som löftet hade getts åt kom. ... Följaktligen har lagen blivit vår uppfostrare som leder oss till Kristus.” (Galaterna 3:19–24) Djuroffren under den mosaiska lagen pekade fram emot det större offer som Jehova Gud skulle tillhandahålla för mänskligheten, offret av sin Son, Jesus Kristus. Jesus syftade på denna kärleksfulla handling när han sade: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte skall bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” (Johannes 3:16)

Av kärlek till Gud och mänskligheten överlämnade Jesus villigt sitt fullkomliga mänskliga liv för att återlösa Adams avkomlingar. (Romarna 5:12, 15) Jesus sade: ”Människosonen ... har [inte] kommit för att bli betjänad utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Matteus 20:28) Ingen annan människa skulle kunna friköpa människor från det slaveri under synd och död som Adam hade sålt dem till. (Psalm 49:7, 8) Paulus förklarade därför att Jesus gick ”in en gång för alla till den heliga platsen, nej, inte med bockars och ungtjurars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig befrielse för oss”. (Hebréerna 9:12) Genom att ta emot Jesu offrade blod utplånade Gud ”det handskrivna dokumentet som var riktat mot oss”, dvs. Jehova avskaffade lagförbundet med dess krav på olika offer och öppnade på så sätt vägen till gåvan ”evigt liv”. (Kolosserna 2:14; Romarna 6:23)

Andliga offer

Krävs det några offer av oss nu, då ju inte djuroffer och andra offer längre ingår i sann tillbedjan? Ja, det gör det verkligen. Jesus Kristus levde ett självuppoffrande liv i sin tjänst för Gud, och han offrade till slut sig själv för mänskligheten. Han förklarade därför: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och lyfta upp sin tortyrpåle och ständigt följa mig.” (Matteus 16:24) Detta innebär att den som vill bli en Jesu efterföljare måste göra vissa offer. Vilka då?

Först och främst lever en sann Kristi efterföljare inte längre för sig själv, utan för att göra Guds vilja. Han sätter detta att  göra Guds vilja före sina egna önskningar och intressen. Lägg märke till hur aposteln Paulus uttryckte det: ”Jag [bönfaller] er, bröder, vid Guds medömkan, att frambära era kroppar till ett levande och heligt slaktoffer som är välbehagligt för Gud – er förnuftsmässiga heliga tjänst. Och låt er inte längre formas efter denna tingens ordning, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne, så att ni kan förvissa er om vad som är Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja.” (Romarna 12:1, 2)

Dessutom visar Bibeln att våra uttryck av lovprisning kan betraktas som offer till Jehova. Profeten Hosea använde uttrycket ”våra läppars ungtjurar” och visade att Gud betraktar våra läppars lovprisning som ett av de finaste offren. (Hosea 14:2) Aposteln Paulus uppmanade de kristna hebréerna att ”frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn”. (Hebréerna 13:15) Jehovas vittnen är nu mycket upptagna med att predika de goda nyheterna och att göra lärjungar av människor av alla nationer. (Matteus 24:14; 28:19, 20) De frambär lovprisningens offer till Gud dag och natt runt jorden. (Uppenbarelseboken 7:15)

Förutom predikandet ingår detta att göra gott mot andra i de offer som behagar Gud. Paulus förmanade: ”Glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.” (Hebréerna 13:16) För att lovprisningens offer skall behaga Gud måste de som frambär dem uppföra sig väl. Paulus förmanade: ”Uppför er nu ... på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna om Kristus.” (Filipperna 1:27; Jesaja 52:11)

Precis som i det flydda kommer alla offer som görs till stöd för sann tillbedjan att välsignas av Jehova och skänka stor glädje. Må vi därför göra vårt bästa för att frambära offer som verkligen behagar Gud!

[Bild på sidan 18]

”De offrade sina söner och sina döttrar ... åt Kanaans avgudar”

[Bilder på sidan 20]

De sanna kristna frambär offer som behagar Gud genom att predika de goda nyheterna och på annat sätt vara hjälpsamma