Ett av många fält som är ”vita till skörd”

Längst upp i norra Sydamerika ligger Guajirahalvön. En del av den tillhör norra Colombia och den andra nordvästra Venezuela. Brännande sol och sparsam nederbörd skapar ett ökenliknande klimat med temperaturer på över 40 grader. Trots det ogästvänliga klimatet kan många livnära sig på jordbruk. Ständiga havsvindar och passadvindar från nordost gör klimatet uthärdligt, och besökare kan njuta av det fascinerande landskapet och de härliga stränderna.

VÄLKOMMEN till wayuuindianernas land. Det finns omkring 30 5000 wayuuindianer, och 135 000 av dem bor i Colombia. Wayuuindianerna bodde här långt innan spanjorerna koloniserade Sydamerika.

Wayuuindianer livnär sig i första hand på jordbruk och boskapsskötsel. De sysslar också med fiske och gränshandel. Kvinnorna väver textilier i klara lysande färger som turister gärna köper med sig hem.

Wayuuindianerna är kända för sin uppriktighet och gästfrihet. Men även de lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1) Ett av deras största problem är fattigdom, som i sin tur kan leda till andra problem, som analfabetism, undernäring hos barnen, bristfällig läkarvård och i vissa områden brottslighet.

Kristenhetens kyrkor har sedan lång tid tillbaka skickat missionärer till Guajirahalvön. De flesta lärarutbildningar samt internat är i kyrklig regi. Många indianer har tagit till sig så kallade kristna seder och bruk som bilddyrkan och barndop. Men de har inte övergett trosuppfattningar och ceremonier som har sina rötter i den traditionella mytologin eller i vidskepelse.

Allmänt sett fruktar wayuuindianerna Gud och är öppna för Bibelns sanning som Jehovas vittnen undervisar om. Under tidigt 1980-tal fanns det bara sju wayuuindianer som var Jehovas vittnen på Guajirahalvön. Tre av dem bodde i staden Ríohacha. Förutom dessa fanns det 20 andra vittnen, och de förkunnade de goda nyheterna om kungariket på spanska.

Budskapet sprids på deras eget språk

De flesta wayuuindianer som bor i Ríohacha blandar en smula spanska med sitt eget språk, wayuunaiki. Till en början hände inte mycket när budskapet om kungariket förkunnades. Indianerna verkade dra sig undan arijunas, som de kallar sådana som inte är wayuuindianer. När vittnena besökte dem ville de flesta samtala endast på sitt eget språk och inte på spanska. Så vittnena fick helt enkelt gå vidare till nästa hus.

Men 1994 blev några pionjärer med särskilt uppdrag, som undervisar om Bibeln på heltid, förordnade av Jehovas vittnens avdelningskontor  att tjäna i församlingen i Ríohacha. Pionjärerna bad vittnen som talade wayuunaiki om hjälp att lära sig språket. De började med några enkla fraser, och när de använde dem i tjänsten märkte de omedelbart en förändring i hur människor reagerade. Trots att pionjärerna inte kunde så många ord blev många som de träffade mycket positivt överraskade och ville gärna lyssna, och ibland fortsatte de glatt samtalet på den begränsade spanska de kunde.

”Vita till skörd”

Aposteln Paulus liknade det kristna förkunnararbetet vid att odla upp ett åkerfält, och det är en jämförelse som de jordbrukskunniga wayuuindianerna har lätt att ta till sig. (1 Korinthierna 3:5–9) I bildlig bemärkelse är wayuu-fälten verkligen ”vita till skörd”. (Johannes 4:35)

Neil, en wayuuindian som bodde i Manaure, har ett medfött handikapp. Han menade att Gud bar skulden till hans svåra situation. Han var mycket deprimerad och funderade på att ta sitt liv. Ett vittne som besökte olika städer i samband med sitt förvärvsarbete brukade passa på att förkunna från hus till hus på de platserna. Han träffade Neil och talade med honom om Guds kungarike. Då var Neil bara 14 år, och eftersom vittnet förstod att Neil var intresserad började de studera Bibeln tillsammans. Neil tyckte om att lära sig hur kärleksfull Jehova Gud är och insåg att Gud inte kunde vara orsaken till hans lidande. Han blev djupt rörd när han fick läsa om Guds löfte om ett paradis på jorden där ingen kommer att vara sjuk. (Jesaja 33:24; Matteus 6:9, 10)

Vid den tiden låg Neils släkt i fejd med en annan släkt. Neils släktingar utförde vissa stamritualer som de menade skulle vara till skydd för dem. Neil berättar: ”Till en början var jag rädd för att prata med släkten om min tro, särskilt med släktens äldste som är mycket respekterade.” Neils föräldrar blev upprörda när de fick höra att han inte ville följa obibliska eller spiritistiska sedvänjor. Neil flyttade sedan till Ríohacha och började besöka församlingens möten. Längre fram lät han döpa sig. År 1993 blev han förordnad som biträdande tjänare, och tre år senare blev han reguljär pionjär. År 1997 förordnades han som församlingsäldste, och 2000 utökade han sin tjänst och började tjäna som pionjär med särskilt uppdrag.

Teresa är en annan wayuuindian som började studera Bibeln med Jehovas vittnen. Hon bodde ihop med Daniel, som förlöjligade henne och slog henne och deras tre barn. Trots att han längre fram gick med på att studera Bibeln tillsammans med Teresa fortsatte han att vara borta från familjen och dricka med sina vänner. Ibland kunde de ha dryckeslag i fyra eller fem dagar. Familjen blev helt utblottad. Men Teresa fortsatte troget att studera och vara med vid församlingens möten. Det gjorde att Daniel insåg hur viktigt det är att studera Bibeln. En dag  råkade ett av deras barn falla ner i en gryta med kokande vatten och dog av de svåra brännskadorna. Samtidigt som Teresa sörjde förlusten av sitt barn var hon tvungen att hantera påtryckningarna från släkt och grannar som ville att hon skulle följa obibliska begravningsseder.

Under den här svåra tiden fick familjen uppmuntran och hjälp av vänner från församlingarna i närheten. Efter begravningen fortsatte de att få uppmuntrande besök av wayuunaiki-talande vittnen från församlingen på orten. När Daniel fick uppleva den broderliga kärleken motiverades han att göra framsteg. Han slutade dricka och behandla Teresa illa. Daniel och Teresa gifte sig, och Daniel började arbeta hårt för att försörja sin familj. De gjorde andliga framsteg och blev döpta 2003. Båda leder nu flera bibelstudier. Tack vare att Teresa gav sina släktingar ett så fint vittnesbörd har de börjat lyssna på Jehovas vittnen när de kommer på besök. En systerson till Daniel har blivit odöpt förkunnare, och två andra syskonbarn studerar Bibeln och går på församlingens möten. Teresas svägerska, som också har mist en son i en olycka, och hennes familj har också visat intresse för att studera Bibeln.

Andlig föda på wayuunaiki

År 1998 gavs broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! * ut på wayuunaiki. Den blev ett ovärderligt hjälpmedel för att bearbeta det wayuunaiki-talande fältet och leda bibelstudier. År 2003 fick flera bröder övning för att kunna översätta Jehovas vittnens publikationer till wayuunaiki. Tack vare att gruppen med översättare i Ríohacha har arbetat så hårt har flera broschyrer på wayuunaiki getts ut, vilket har bidragit till att de wayuunaiki-talande lärjungarna har gjort andliga framsteg.

Sedan 2001 har delar av programmet vid områdessammankomsten tolkats till wayuunaiki. De som talar wayuunaiki blir uppmuntrade andligt av att höra programmet på sitt eget språk, och de ser fram emot den dag då de även får höra bibliska dramer på wayuunaiki.

Ett produktivt fält

Uribia är en stad omkring tio mil nordost om Ríohacha. I församlingen med verksamhet på wayuunaiki finns 16 förkunnare, och flera av dem inriktar sig på att nå indianerna ute på landsbygden. En av församlingens äldste berättar: ”Vi kom till en boskapsfarm där det låg en klunga med hus. Husen var låga och hade små fönster. Framför varje hus fanns ett platt tak som var gjort av yotojolo, den vedartade insidan av en kaktus. Det ger familjen och besökare skydd mot den stekande solen. Vi var glada över att så många visade intresse, och vi återvände för att sätta i gång bibelstudier. När vi kom tillbaka upptäckte vi att många var analfabeter. Vi fick höra att det fanns en skola men att verksamheten hade lagts ner på grund av bristande resurser. Den ansvarige för skolan gav oss vänligt sitt tillstånd att använda ett av klassrummen för att lära de bofasta att läsa och skriva och för att leda bibelstudier. Sex wayuuindianer har nu lärt sig läsa och skriva och gör framsteg i sina bibelstudier. Vi är rörda av den uppskattning som de visar oss, och därför planerar vi nu att hålla möten på farmen.”

Några bröder och systrar som inte är wayuuindianer har lärt sig wayuunaiki, och deras hjälp är mycket uppskattad. På Guajirahalvön finns nu åtta församlingar och två grupper med verksamhet på wayuunaiki.

Det är uppenbart att Jehova välsignar de ansträngningar som görs på det här fältet. Utan tvivel kan mycket mer göras för att nå wayuuindianer med de goda nyheterna. Men det ser lovande ut, eftersom allt fler människor som är medvetna om sitt andliga behov blir kristna lärjungar. Må Jehova sända fler av sina tjänare för att arbeta på det här fältet som är bland dem som ”är vita till skörd”. (Matteus 9:37, 38)

[Fotnot]

[Kartor på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

VENEZUELA

COLOMBIA

GUAJIRAHALVÖN

Manaure

Ríohacha

Uribia

[Bildkälla på sidan 16]

Fotot nedan: Victor Englebert