Djup och bestående sorg

DET gjordes nyligen en undersökning för att ta reda på hur tidens gång förändrar känslorna hos dem som har förlorat en kär anförvant i döden. Ett antal föräldrar vars barn dött för flera år sedan fick ett frågeformulär. Det var inte alla som svarade. Vladimir, som förlorade sin son för fem år sedan, förklarade att han fortfarande tycker att det är alltför svårt att tala om sin son. *

Det är inte ovanligt att föräldrar som förlorat ett barn sörjer länge. För tio år sedan förlorade William sin son, som var 18 år, i en drunkningsolycka, och William skriver: ”Jag känner fortfarande stor sorg, och det kommer jag att göra så länge jag lever.” Fem år efter det att Lucy plötsligt förlorat sin son i en sjukdom, skrev hon: ”De första dagarna tänkte jag: ’Det kan inte vara sant.’ Det kändes som om jag hade en hemsk mardröm och att jag snart skulle vakna. Efter en tid började jag förstå att det var sant och att han inte skulle komma hem. Min son dog för fem år sedan, men ibland när jag är ensam gråter jag fortfarande.”

Varför känner sörjande föräldrar, som Vladimir, William och Lucy, en sådan djup och bestående sorg? Vi skall nu undersöka några av orsakerna.

Varför så stor sorg?

När ett barn föds i en familj, upplever föräldrarna känslor som man inte hittar i andra mänskliga relationer. Föräldrar känner stor glädje bara av att hålla sitt lilla barn, se på barnet när det sover eller se dess stora leende. Kärleksfulla föräldrar tar hand om sina barn. De fostrar dem att uppföra sig på rätt sätt och att vara artiga. (1 Thessalonikerna 2:7, 11) Allteftersom barnen gör framsteg som svar på dessa ansträngningar, känner föräldrarna sig stolta och börjar få stora förhoppningar angående dem.

Omtänksamma föräldrar arbetar hårt för att sörja för sina barns behov. De lägger kanske regelbundet undan pengar eller materiella ägodelar för att kunna hjälpa sina barn att själva bilda familj längre fram. (2 Korinthierna 12:14) Denna enorma insats av känslor, tid, ansträngning och pengar visar en sak – föräldrar uppfostrar sina barn för att leva, inte för att dö. När ett barn dör blir arbetet med att uppfostra det ofullbordat, och alla förhoppningar föräldrarna hade  för barnet krossas. Den innerliga kärlek och tillgivenhet som strömmar från föräldrarna till barnet skärs av, oåterkalleligt blockerade av döden. Den plats som deras son eller dotter en gång hade i deras hjärta är nu tom. Föräldrarna känner en djup sorg som är svår att skingra.

Bibeln bekräftar att sörjande föräldrar bär på en intensiv och ihållande sorg. Bibeln beskriver vad som hände när patriarken Jakob fick höra att hans son Josef hade dött: ”Jakob rev sönder sina mantlar och svepte säckväv om sina höfter och sörjde över sin son i många dagar. Och alla hans söner och alla hans döttrar reste sig för att trösta honom, men han vägrade att låta trösta sig och sade: ’För jag kommer att fara sörjande ner till min son i Sheol [eller graven]!’” Flera år senare sörjde Jakob fortfarande sin son, som han trodde var död. (1 Moseboken 37:34, 35; 42:36–38) Ett annat exempel i Bibeln är Noomi, en trogen kvinna som fick vara med om att hennes två söner dog. Djupt bedrövad ville hon ändra sitt namn från Noomi, som betyder ”min ljuvlighet”, till Mara, som betyder ”bitter”. (Rut 1:3–5, 20, 21, fotnoten)

Men Bibeln gör mer än att bara bekräfta den sorg som föräldrar upplever. Den visar också hur Jehova styrker dem som sörjer. I nästa artikel kommer vi att behandla några sätt på vilka Gud ger tröst åt dem som sörjer.

[Fotnot]