Jefta håller sitt löfte till Jehova

EN SEGERRIK krigare återvänder hem efter att ha befriat sin nation från förtryck. Hans dotter springer jublande ut för att möta honom och dansar och spelar tamburin. Men i stället för att bli glad över att få se henne river han sönder sina kläder. Varför gör han det? Delar han inte hennes glädje över att han har kommit tillbaka helskinnad efter striden? Vad är det för strid han har vunnit? Vem är denne man?

Det är Jefta, en av domarna i det forntida Israel. Men för att besvara de andra frågorna och se vad berättelsen kan lära oss i vår tid måste vi se på bakgrunden till denna ovanliga återförening.

En kris i Israel

Jefta lever i en kritisk tid. Hans medisraeliter har övergett den rena tillbedjan och tjänar Sidons, Moabs, Ammons och Filisteens gudar. Därför överlämnar Jehova sitt folk till ammoniterna och filistéerna, vilka förtrycker dem i 18 år. Invånarna i Gilead på östra sidan av Jordanfloden är särskilt drabbade. * Slutligen besinnar israeliterna sig och söker ångerfullt Jehovas hjälp och börjar tjäna honom och göra sig av med sina främmande gudar. (Domarboken 10:6–16)

Ammoniterna slår läger i Gilead, och israeliterna församlas för att möta dem. Men Israel har ingen befälhavare. (Domarboken 10:17, 18) Under tiden kämpar Jefta med sina egna problem. Hans giriga halvbröder har drivit bort honom för att kunna stjäla hans arvedel. Därför flyttar Jefta till Tob, ett område öster om Gilead som har ett utsatt läge för Israels fiender. ”Sysslolösa män”, antagligen de som gjorts arbetslösa av sina förtryckare eller som hade protesterat mot att förslavas av dem, församlas till Jefta. De drar ”ut tillsammans med” Jefta, kanske i den meningen att de följer med Jefta, när han företar plundringståg mot fientliga grannar. Det är antagligen för att Jefta är så skicklig i strid som Bibeln kallar honom för ”en tapper, väldig man”. (Domarboken 11:1–3) Vem skall då leda israeliterna mot ammoniterna?

”Kom och tjäna som vår befälhavare”

Gileads äldste uppmanar Jefta: ”Kom och tjäna som vår befälhavare.” Om de tror att han utan vidare skall komma tillbaka till sitt eget land, så misstar de sig. Han svarar: ”Var det inte ni som hatade mig, så att ni drev ut mig ur min fars hus? Och varför har ni kommit  till mig just nu när ni är i nöd?” Först hade dessa äldste förkastat Jefta, och sedan kommer de och ber honom om hjälp. De visar verkligen en skrämmande brist på respekt för det som är rätt! (Domarboken 11:4–7)

Endast på ett villkor vill Jefta ta ledningen i Gilead. Han säger: ”Om ... Jehova överlämnar dem [ammoniterna] åt mig, skall jag bli ert överhuvud!” En seger skulle bevisa att Gud gav Jefta sitt stöd, men Jefta ville också försäkra sig om att man inte skulle överge Guds styre så snart krisen var över. (Domarboken 11:8–11)

Kontakter med ammoniterna

Jefta försöker förhandla med ammoniterna. Han skickar budbärare till ammoniternas kung för att ta reda på vad som är orsaken till deras fientliga inställning. Svaret innehåller en anklagelse: När israeliterna kom ut ur Egypten intog de ammoniternas område, och det skall återlämnas. (Domarboken 11:12, 13)

Jefta, som är väl insatt i Israels historia, tillbakavisar skickligt ammoniternas påstående. Han talar om för dem att israeliterna inte hade ofredat ammoniterna, moabiterna eller edoméerna när de lämnade Egypten. Det här omstridda landet var inte heller ammoniternas besittning när israeliterna lämnade Egypten. Det var amoréerna som då hade det i besittning, men Gud gav deras kung, Sihon, i israeliternas hand. Dessutom hade israeliterna bott i det här området i 300 år. Varför gör ammoniterna anspråk på det först nu? (Domarboken 11:14–22, 26)

Jefta riktar också uppmärksamheten på en fråga som är central för israeliternas lidande: Vem är den sanne Guden? Jehova eller gudarna i det land som Israel har intagit? Om Kemosh alls hade någon makt, skulle han då inte kunna se till att hans folk fick behålla sitt land? Detta är en strid mellan falsk religion, utövad av ammoniterna, och sann tillbedjan. Jefta drar följande logiska slutsats: ”Må Jehova, domaren, i dag döma mellan Israels söner och Ammons söner.” (Domarboken 11:23–27)

Ammoniternas kung lyssnar inte till Jeftas kompromisslösa budskap. ”Jehovas ande kom nu över Jefta, och han drog igenom Gilead och Manasse”, antagligen för att samla ihop vapenföra män till strid. (Domarboken 11:28, 29)

Jeftas löfte

Jefta, som innerligt önskar få vägledning från Gud, ger Gud följande löfte: ”Om du verkligen ger Ammons söner i min hand, så skall det ske att den som kommer ut, som kommer ut genom dörrarna till mitt hus för att möta mig när jag återvänder i frid från Ammons söner, skall tillhöra Jehova, och jag skall offra denne som ett brännoffer.” Som svar välsignar Gud Jefta och hjälper honom att tillfoga 20 ammonitiska städer ett ”stort nederlag”, och han kuvar på så sätt Israels fiender. (Domarboken 11:30–33)

När Jefta återvänder från striden, vem är det då som möter honom, om inte hans enda barn, hans älskade dotter! Berättelsen lyder: ”När han fick se henne rev han sönder sina kläder och sade: ’Ack, min dotter! Du gör mig helt förkrossad, ja, du har blivit den som jag har stött ut. Och jag har öppnat min mun inför Jehova, och jag kan inte ta det tillbaka.’” (Domarboken 11:34, 35)

Skall Jefta verkligen offra sin dotter? Nej. Det kan inte vara det han menar. Jehova avskyr bokstavliga människooffer, en av kanaanéernas onda sedvänjor. (3 Moseboken 18:21; 5 Moseboken 12:31) Jehovas ande verkade på Jefta när han avlade sitt löfte, och Jehova välsignade också hans strävan. Bibeln talar väl om Jefta för hans tro och för den roll han spelade i samband med Guds uppsåt. (1 Samuelsboken 12:11; Hebréerna 11:32–34) Ett människooffer, ett mord, är  således fullständigt uteslutet. Vad tänkte då Jefta när han lovade att offra en människa åt Jehova?

Jefta menade av allt att döma att han skulle överlämna den som mötte honom till att odelat tjäna Gud. Den mosaiska lagen gav rum för möjligheten att helga själar åt Jehova. Kvinnor tjänade till exempel i helgedomen, kanske med att hämta vatten. (2 Moseboken 38:8; 1 Samuelsboken 2:22) Man vet inte så mycket om denna form av tjänst eller om hur vanligt förekommande den var. Jefta hade av allt att döma en sådan speciell och varaktig tjänst i tankarna när han avlade sitt löfte.

Både Jeftas dotter och senare pojken Samuel samarbetade för att fullgöra sina gudfruktiga föräldrars löften. (1 Samuelsboken 1:11) Som en lojal tillbedjare av Jehova var Jeftas dotter lika övertygad som sin far om att löftet skulle fullgöras. Det var ett stort offer, eftersom det innebar att hon aldrig skulle kunna gifta sig. Hon grät över sin jungfrudom, eftersom varje israelit ville ha barn för att bevara släktens namn och arvedel. För Jefta innebar fullgörandet av löftet att han förlorade sitt älskade enda barns sällskap. (Domarboken 11:36–39)

Den här trogna flickans liv var inte utan mening. Heltidstjänst vid Jehovas hus var ett utmärkt, tillfredsställande och berömvärt sätt för henne att ära Gud. ”År efter år gick” därför ”Israels döttrar ut för att lovorda gileaditen Jeftas dotter”. (Domarboken 11:40) Och Jefta gladde sig säkert över hennes tjänst för Jehova.

Många bland Guds nutida folk har valt ett liv i heltidstjänsten som pionjärer, missionärer, resande tjänare eller medlemmar av en Betelfamilj. Detta kan innebära att de inte kan träffa sina familjemedlemmar så ofta som de skulle vilja. Men alla som är berörda av sådan helig tjänst för Jehova kan glädja sig. (Psalm 110:3; Hebréerna 13:15, 16)

Uppror mot Guds vägledning

När vi ser tillbaka på Jeftas tid, ser vi att många israeliter förkastade Jehovas vägledning. Trots bevisen för att Jehova hade välsignat Jefta börjar efraimiterna gräla med honom. De vill veta varför han inte hade kallat dem till striden. De tänker till och med bränna upp Jeftas hus över honom. (Domarboken 12:1)

Jefta säger att han hade kallat på efraimiterna men att de inte hade kommit. Hur som helst så vann Gud striden. Är de nu upprörda över att gileaditerna inte frågade dem, när de valde Jefta som befälhavare? Efraims protester innebär faktiskt uppror mot Jehova, och det finns inget annat val än att kämpa mot dem. I den därpå följande striden besegras efraimiterna. De efraimiter som försöker fly är lätta att känna igen genom att de inte kan säga ordet ”shibbolet” korrekt. Allt som allt dör 42 000 efraimiter i striden. (Domarboken 12:2–6)

Vilken sorglig tid i Israels historia! Strider som vanns av domarna Otniel, Ehud, Barak och Gideon medförde ro för landet. Men den här gången nämns inte något om att landet fick ro. Berättelsen slutar bara: ”Jefta verkade som domare för Israel i sex år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begravd i sin stad i Gilead.” (Domarboken 3:11, 30; 5:31; 8:28; 12:7)

Vad kan vi lära av allt detta? Även om Jeftas liv var fullt av strider, så var han trogen mot Gud. Denne tappre man nämnde Jehova när han talade till de äldste i Gilead, till ammoniterna, till sin dotter och till efraimiterna och naturligtvis också när han avlade sitt löfte. (Domarboken 11:9, 23, 27, 30, 31, 35; 12:3) Gud välsignade Jefta för hans hängivenhet och använde honom och hans dotter till att främja ren tillbedjan. I en tid då andra inte längre följde Guds normer höll Jefta fast vid dem. Kommer du i likhet med Jefta alltid att lyda Jehova?

[Fotnot]