Saul träffar gamla vänner och tidigare fiender

DET måste ha varit med en viss oro som Saul, som senare blev känd som aposteln Paulus, för första gången efter sin omvändelse till kristendomen återvände till Jerusalem. * Tre år tidigare hade han lämnat staden under det att han hade andats hot och mord mot Jesu lärjungar. Han hade mandat att gripa alla kristna som han kunde finna i Damaskus. (Apostlagärningarna 9:1, 2; Galaterna 1:18)

När Saul blev kristen förkunnade han frimodigt sin tro på den uppståndne Messias. Detta fick till följd att judarna i Damaskus ville döda honom. (Apostlagärningarna 9:19–25) Kunde han nu förvänta sig ett hjärtligt mottagande av sina tidigare judiska vänner i Jerusalem? Men något som betydde mer för Saul var hur han skulle kunna komma i kontakt med Kristi efterföljare i Jerusalem. Det skulle inte bli lätt.

”Efter sin ankomst till Jerusalem gjorde han allvarliga försök att sluta sig till lärjungarna; men de var alla rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge.” (Apostlagärningarna 9:26) Det kan man förstå. Det sista de kände till om honom var att han var  en skoningslös förföljare. Att han nu bekände sig vara kristen kan ha verkat vara ett knep för att kunna nästla sig in i församlingen. Därför ville de kristna i Jerusalem hålla honom på avstånd.

Men det var en av dem som kom till Sauls hjälp. Bibeln visar att Barnabas förde denne tidigare förföljare ”till apostlarna”, vilket tydligen avser Petrus (Kefas) och Jakob, Herrens bror, och informerade dem om Sauls omvändelse och predikande i Damaskus. (Apostlagärningarna 9:27; Galaterna 1:18, 19) Hur Barnabas kom att lita på Saul förklaras inte. Kände de varandra, och fick det Barnabas att pröva Saul och sedan gå i god för att han var ärlig? Hade Barnabas kontakt med kristna i Damaskus och kände till Sauls omvändelse? I vilket fall som helst dämpade Barnabas misstron mot Saul. Detta fick till följd att Saul stannade hos aposteln Petrus i 15 dagar.

Femton dagar tillsammans med Petrus

Saul hade fått sitt uppdrag direkt av Jesus utan något mänskligt bemyndigande, något som han framhöll för galaterna. (Galaterna 1:11, 12) Men Saul insåg helt säkert vikten av att vara välinformerad om Jesu tjänst. Vistelsen hos Petrus gav Saul goda möjligheter att bli det. (Lukas 24:12; 1 Korinthierna 15:3–8) Saul hade säkert mycket att fråga Petrus och Jakob om, och de hade troligen frågor att  ställa till Saul om den syn han hade haft och om hans uppdrag.

Hur blev Saul räddad undan tidigare vänner?

Stefanus har kallats den förste kristne martyren. Stefanus hade tidigare disputerat med några från ”den synagoga som kallades De frigivnas och från kyrenéernas och alexandrinernas och några ... från Kilikien och Asia”. Och nu disputerade Saul ”med de grekisktalande judarna”, eller ”hellenisterna”, och vittnade frimodigt för dem. Och vilken reaktion blev det? De ville döda honom. (Apostlagärningarna 6:9; 9:28, 29, fotnoten)

Det skulle ha varit naturligt för Saul att vilja förklara den radikala förändringen i sitt liv och försöka upplysa sina tidigare vänner om Messias. Men dessa judiska hellenister var fientligt inställda mot den man som de betraktade som förrädare.

Insåg Saul vilken fara han befann sig i? Vi läser att medan han bad i templet föll han i trance och såg Jesus, som sade till honom: ”Skynda dig och lämna fort Jerusalem, för de kommer inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.” Saul svarade: ”Herre, de vet själva mycket väl att jag i den ena synagogan efter den andra brukade fängsla och prygla dem som trodde på dig; och när ditt vittne Stefanus blod utgöts, stod också jag själv bredvid och gav mitt bifall.” (Apostlagärningarna 22:17–20)

Somliga uppfattar Sauls svar som att han insåg risken. Andra tror att han menade: ”Jag var en förföljare liksom de, och det vet de. Säkert kommer de att ta min omvändelse på allvar. Kanhända kan jag nå dem.” Men Jesus visste att dessa judar inte skulle bry sig om en ”avfällings” vittnesbörd. Han sade till Saul: ”Gå du bara, eftersom jag skall sända dig till nationer långt borta.” (Apostlagärningarna 22:21, 22)

När Sauls medkristna blev medvetna om faran, förde de honom skyndsamt ner till hamnstaden Caesarea och sände i väg honom till hans hemstad Tarsos, 50 mil därifrån. (Apostlagärningarna 9:30) Det dröjde flera år innan Saul återvände till Jerusalem.

Denna snabba avresa kan ha varit till skydd för den kristna församlingen. Denne tidigare förföljares närvaro kunde lätt ha förorsakat svårigheter. Efter det att Saul hade rest i väg ”kom församlingen i hela Judeen och Galileen och Samarien in i en period av frid och byggdes upp; och eftersom den vandrade i fruktan för Jehova och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till”. (Apostlagärningarna 9:31)

Lärdomar om försiktighet

Precis som under det första århundradet kan det också nu uppstå situationer där man kan behöva vara försiktig. Vi har inget skäl att vara överdrivet misstänksamma mot främlingar. Men ibland har samvetslösa individer försökt utnyttja Jehovas folk, antingen för egen vinning eller i syfte att skada församlingen. Vi behöver följaktligen bruka urskillning för att inte falla offer för listiga bedragare. (Ordspråksboken 3:27; 2 Timoteus 3:13)

Sauls reaktion när det gällde att predika i Jerusalem belyser hur de kristna också kan behöva visa försiktighet, när de vittnar på vissa områden eller för vissa individer, däribland tidigare vänner. Det kan vara riskabelt – fysiskt, andligt eller till och med moraliskt. Det är lämpligt att vara försiktig. Man bör till exempel visa urskillning när det gäller tid och plats. (Ordspråksboken 22:3; Matteus 10:16)

Vi kan vara säkra på att de goda nyheterna om Guds kungarike skall predikas innan slutet för den här onda ordningen kommer. Vilket utmärkt exempel Saul utgör i det avseendet genom att han ”talade frimodigt i Herrens namn” också för gamla vänner och tidigare fiender! (Apostlagärningarna 9:28)

[Fotnot]

[Bild på sidan 16]

Sedan Saul hade kommit till Jerusalem, vittnade han frimodigt för grekisktalande judar