Tänk på vikten av att ge beröm

HAR du hört någon klaga över att han sällan eller aldrig får beröm av sin chef? Du kanske rentav själv har klagat över det någon gång. Eller om du är ung, har du sagt detsamma om dina föräldrar eller lärare?

Några av dessa klagomål är förmodligen befogade. Men enligt en tysk motivationskonsult är det inte bristen på beröm som stör arbetstagare mest när de kommer med detta klagomål, utan avsaknaden av personligt intresse från deras chef. I vilket fall som helst är det uppenbart att det är något som saknas. Det är viktigt med både beröm och ett personligt intresse för att få goda relationer.

Detta är också sant när det gäller tillbedjan. Den kristna församlingen bör kännetecknas av att man ger varandra beröm och visar värme och personligt intresse. Dess medlemmar uppnår och bevarar en sådan fin anda genom att de följer Bibelns vägledning. Men hur kärleksfull vår församling än är finns det alltid rum för förbättringar. Låt oss med detta i tankarna se på tre goda exempel när det gäller att ge beröm: Guds förkristne tjänare Elihu, aposteln Paulus och Jesus Kristus.

Vänliga och respektfulla råd

Elihu, som av allt att döma var en avlägsen släkting till Abraham, fick hjälpa Job att få en balanserad syn på sitt förhållande till Gud. Elihu var vänlig och respektfull. Han väntade tålmodigt på sin tur att tala. Och medan Jobs så kallade vänner bara fann fel, var Elihu, förutom att han gav råd, snabb att berömma Job för hans rättrådiga kurs. Han gjorde det med värme och visade tydligt att han var personligt intresserad av Job som en vän och använde hans namn, vilket de andra inte gjorde. Han bad artigt: ”Hör nu, Job, vad jag har att säga, det ber jag dig, och lyssna till alla mina ord.” Respektfullt ställde han sig på samma nivå som Job och erkände: ”Se, inför den sanne Guden är jag som du, också jag blev formad av lera.” Sedan sade han: ”Om det finns något att säga, så svara mig; tala, för jag vill gärna att du har rätt.” (Job 33:1, 6, 32)

Att behandla andra vänligt och med respekt är på sätt och vis ett sätt att berömma dem. Vi säger i själva verket till den vi talar med: ”Jag anser att du är värd min uppmärksamhet och värd att behandlas väl.” Då förmedlar vi en känsla av värme och visar vårt personliga intresse.

Att vara artig och vänlig innebär mer än att bara följa formella etikettsregler. För att nå hjärtat hos andra måste vår vänlighet och artighet vara uppriktig och komma  från hjärtat. Det måste vara ett uttryck för äkta intresse och kärlek.

Beröm – ett sätt att visa takt

Aposteln Paulus visade att detta att berömma andra är ett sätt att visa takt. Under sin andra missionsresa predikade han i Athen och försvarade kristendomen inför några grekiska filosofer. Lägg märke till hur taktfullt han hanterade den här svåra uppgiften. ”Några av såväl de epikureiska som de stoiska filosoferna gav sig i ordskifte med honom, och somliga sade: ’Vad är det den här pratmakaren skulle vilja ha sagt?’ Andra: ’Han tycks vara en förkunnare av främmande gudomligheter.’” (Apostlagärningarna 17:18) Trots sådana kommentarer behöll Paulus sitt lugn och svarade: ”Athenare, jag ser att ni i allting tycks vara mer benägna än andra att frukta gudomligheterna.” I stället för att fördöma deras avgudadyrkan berömde Paulus dem för deras religiösa hängivenhet. (Apostlagärningarna 17:22)

Var Paulus falsk när han sade så? Inte alls. Han visste att det inte var hans sak att döma sina åhörare. Han var väl medveten om att han själv en gång hade varit okunnig om sanningen. Hans uppdrag var att framföra Guds budskap och inte att döma andra. Han visste av erfarenhet det som många Jehovas vittnen i vår tid har funnit, nämligen att somliga som uppriktigt försvarat falsk religion så småningom har blivit några av de ivrigaste försvararna av sann religion.

Paulus tillvägagångssätt var effektivt och fick goda resultat. ”Några män slöt sig till honom och kom till tro, och bland dem var Dionysios, en medlem av Areopagens domstol, och en kvinna vid namn Damaris och några till.” (Apostlagärningarna 17:34) Det var verkligen vist av Paulus att inte fördöma athenarna för deras brist på exakt kunskap utan att i stället berömma dem för deras uppriktiga tro, även om den var felaktig. Människor som är vilseledda av felaktig information kan ha ett gott hjärta.

När Paulus uppmanades att framföra sitt försvar inför Herodes Agrippa II, var han också mycket taktfull. Trots att det sades om Herodes att han levde i ett incestförhållande med sin syster Berenike, något som uttryckligen fördöms i Guds ord, var Paulus inte fördömande. Han fann i stället ett välgrundat skäl att berömma Herodes. ”Kung Agrippa, jag skattar mig lycklig att det är inför dig som jag i dag skall försvara mig beträffande allt som jag anklagas för av judar, särskilt därför att du är verklig kännare av judarnas alla seder och tvistefrågor.” (Apostlagärningarna 26:1–3)

Det skulle verkligen vara förståndigt av oss att på liknande sätt vara taktfulla när vi har med andra att göra. Om vi berömmer en granne, skolkamrat eller arbetskamrat kan det främja fridsamma relationer och uppmuntra till ett gott uppförande. Med välförtjänt beröm som når hjärtat kan vi ibland motivera uppriktiga människor att ersätta sitt felaktiga resonemang och sina felaktiga handlingar med sådant som är mer i överensstämmelse med exakt kunskap.

Jesus – ett fullkomligt exempel i fråga om att ge beröm

Jesus gav beröm. Efter sin uppståndelse och himmelsfärd talade han under Guds ledning genom aposteln Johannes till de sju församlingarna i Mindre Asien. Han underlät inte att berömma dem som förtjänade det. Till församlingarna i Efesos, Pergamon och Thyatira använde han sådana uttryck som: ”Jag känner dina gärningar och din möda och uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor”, ”du [håller] fast vid mitt namn, och du har inte förnekat din tro på mig”, och ”jag känner dina gärningar  och din kärlek och tro och tjänst och uthållighet, och jag vet att dina senaste gärningar är fler än de första”. Till och med i Sardes, där församlingen behövde kraftfulla råd, lade Jesus märke till enskilda som var värda beröm och sade: ”Men ändå har du några få namn i Sardes som inte har fläckat ner sina ytterkläder, och de skall vandra tillsammans med mig i vita kläder, därför att de är värdiga.” (Uppenbarelseboken 2:2, 13, 19; 3:4) Jesus var verkligen ett fint föredöme.

Vi bör efterlikna Jesus och aldrig döma en hel grupp för att några få har handlat fel eller underlåta att ge beröm när vi ger nödvändiga råd. Men det är också bra att tänka på att om vi bara ger beröm när vi skall ge råd kommer vi ibland att tala våra berömmande ord för döva öron. Var frikostiga i att ge beröm närhelst det är möjligt! Om vi då behöver ge råd vid ett annat tillfälle kommer det att vara lättare att ta emot dessa råd.

Äldste som ger tillbörligt beröm

Cornelia, en kristen kvinna som nu tjänar vid ett av Jehovas vittnens avdelningskontor i Europa, drar sig till minnes att en resande tillsyningsman i början av 1970-talet frågade henne hur hon hade det med sitt personliga studium och sin läsning av tidskrifterna. ”Jag kände mig lite skamsen”, säger hon, men hon erkände att hon inte lyckades läsa alla artiklarna i tidskrifterna. ”I stället för att kritisera mig för detta”, påminner hon sig, ”berömde han mig för att jag läste så mycket som jag gjorde. Jag kände mig så uppmuntrad av hans beröm att jag sedan dess  har varit besluten att läsa alla artiklar.”

Ray, som tjänar vid ett avdelningskontor i Europa, kommer ihåg sin första dag i pionjärtjänsten. När den presiderande tillsyningsmannen i församlingen, en man som arbetade heltid, hade familj och många ansvarsuppgifter i församlingen, kom in i Rikets sal den kvällen, gick han raka vägen fram till Ray och frågade: ”Hur var din första dag i pionjärtjänsten?” Nu, nästan 60 år senare, kommer Ray fortfarande ihåg denne äldstebroders omtanke.

Som dessa två erfarenheter visar kan uppriktiga och kärleksfulla uttryck av uppskattning för vad andra har gjort – inte bara tomma ord eller meningslöst smicker – göra underverk. I den kristna församlingen har vi så många anledningar till att berömma våra medtroende. Vi kan till exempel berömma dem för deras önskan att tjäna Jehova, deras väl förberedda svar, deras framsteg i att komma över sin nervositet när de skall hålla tal eller medverka i programpunkter, deras iver i att predika och undervisa och deras försök att sätta Guds kungarikes intressen och andliga mål främst. När vi ger andra beröm blir vi rikt belönade. Det gör oss glada och får oss i en positiv sinnesstämning. (Apostlagärningarna 20:35)

Församlingens äldste gör väl i att berömma församlingen för dess goda arbete. Och när det är nödvändigt att ge råd gör de det i en anda av kärlek. De kommer å andra sidan inte att vara perfektionister som betraktar minsta fel som ett allvarligt tillkortakommande.

Kristna äldste som efterliknar den respektfulla och kärleksfulla vänlighet som Elihu visade, det taktfulla tillvägagångssätt som Paulus använde och den kärleksfulla omtanke som Jesus visade kommer att bli en källa till verklig uppmuntran för sina bröder. Beröm lockar fram det bästa hos andra och bidrar till glädjerika och harmoniska relationer. Jesus måste verkligen ha glatt sig när han hörde sin himmelske Fader berömma honom med orden: ”Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.” (Markus 1:11) Må vi glädja våra bröders hjärta genom våra uppriktiga och meningsfulla ord av beröm.

[Bilder på sidan 15]

Paulus fick goda resultat av att vara taktfull, och det kan vi också få

[Bild på sidan 16]

Varma och uppriktiga ord av beröm kan göra underverk