John Miltons försvunna avhandling

SÄLLAN har en skribent haft ett så stort inflytande på sin omvärld som John Milton, författaren till det högstämda engelska eposet Det förlorade paradiset. Enligt en levnadstecknare var Milton ”älskad av många, hatad av somliga men okänd för endast ett fåtal”. Hans verk har betytt mycket för den engelska litteraturen och kulturen ända fram till vår tid.

Hur kom det sig att John Milton fick ett sådant inflytande? Vad var det som gjorde att hans sista verk, en avhandling om den kristna läran, var så kontroversiellt att det inte gavs ut förrän efter 150 år?

Hans uppväxt

John Milton föddes 1608 i en välbärgad familj i London. ”Min far uppmuntrade mig redan i min tidiga barndom att studera litteratur, något som jag gick så upp i att jag från tolv års ålder sällan kunde slita mig från mina studier för att gå till sängs före midnatt”, påminner sig Milton. Han var mycket duktig i skolan och tog magisterexamen vid universitetet i Cambridge 1632. Därefter fortsatte han att läsa historia och klassisk litteratur.

Milton ville bli poet, men England var då mitt uppe i en revolution. Parlamentet, som främst leddes av Oliver Cromwell, utsåg en domstol som 1649 lät avrätta kung Karl I. Milton använde övertygande prosa för att försvara denna handling och blev talesman för Cromwells regering. I själva verket var John Milton välkänd för sina pamfletter om politik och moral redan innan han blev berömd som poet.

När monarkin återinfördes i och med Karl II:s kröning 1660, ledde Miltons tidigare samarbete med Cromwell till att hans liv kom i fara. Milton höll sig gömd, och det var endast med inflytelserika vänners hjälp som han undgick döden. Under hela den här tiden fortsatte han att ha ett starkt andligt intresse.

”Bibeln som måttstock”

Angående sitt tidiga andliga intresse skriver John Milton: ”Jag började redan som pojke ägna mig åt att uppriktigt studera Gamla och Nya testamentet på grundspråken.” Milton kom att betrakta Bibeln som den enda säkra källan till vägledning i moraliska och andliga frågor. Men när han undersökte de erkända teologiska verk som fanns att tillgå vid den tiden blev han djupt besviken. ”Jag kom fram till att jag inte helt kunde bygga vare sig min tro eller mitt hopp om räddning på sådana teologiska verk.” Fast besluten att använda endast ”Bibeln som måttstock” för att bedöma sina trosuppfattningar började Milton göra upp listor över viktiga bibelställen, som han ordnade under ämnesrubriker och citerade från.

I dag är John Milton bäst känd som författare till Det förlorade paradiset, en poetisk återgivning av den bibliska berättelsen om hur människan förlorade sin fullkomlighet. (1 Moseboken, kapitel 3) Det var främst det här verket, som gavs ut första gången 1667, som gjorde honom berömd, framför allt i den engelsktalande världen. Han gav längre fram ut en  fortsättning med titeln Det återvunna paradiset. De här poetiska verken framhåller att Guds ursprungliga avsikt med människorna var att de skulle få fullkomligt liv i ett paradis på jorden, och de visar att Gud skall återställa paradiset på jorden genom Kristus. I Det förlorade paradiset förutsäger till exempel ärkeängeln Mikael att Kristus skall ”belöna och i salighet ta mot [de trogna] i Himmel och på Jord; ty Jorden då skall bli ett enda Paradis, än bättre än detta [Eden], och med större lycka fyllt”. (Enligt Frans G. Bengtssons översättning till svenska)

Om den kristna läran

Milton hade i många år velat skriva en omfattande redogörelse för det kristna livet och den kristna läran. Trots att han 1652 hade blivit helt blind, kunde han med sekreterares hjälp arbeta på detta projekt fram till sin död 1674. Milton gav sitt slutliga verk titeln A Treatise on Christian Doctrine Compiled From the Holy Scriptures Alone. I förordet skriver han: ”De flesta författare som behandlat detta ämne ... har, med korta hänvisningar till kapitel och vers, förpassat till marginalen de bibeltexter som allt det som de lär ut är helt beroende av. Jag för min del har strävat efter att fylla mina sidor ända till bristningsgränsen med citat från alla delar av Bibeln.” I enlighet med Miltons ord innehåller avhandlingen över 9 000 anspelningar på Bibeln eller direkta citat från den.

Milton hade tidigare inte tvekat att uttrycka sina åsikter, men den här gången avstod han från att ge ut sin avhandling. Varför det? En anledning var att han visste att de förklaringar av Bibeln som gavs i avhandlingen skilde sig mycket från kyrkans allmänt vedertagna läror. I och med återinförandet av monarkin hade han dessutom fallit i onåd hos regeringen. Han kanske därför inväntade lugnare tider. Efter Miltons död tog i vilket fall som helst hans sekreterare det latinska manuskriptet till en utgivare, men utgivaren vägrade att trycka det. Den engelske departementschefen konfiskerade sedan manuskriptet och lät arkivera det. Det skulle gå omkring 150 år innan Miltons avhandling återfanns.

År 1823 råkade en tjänsteman som arbetade vid arkiven få syn på den berömde poetens manuskript, som låg inslaget i papper. Englands dåvarande kung, Georg IV, beordrade att verket skulle översättas från latin och göras tillgängligt för allmänheten. När det två år senare gavs ut på engelska blev det föremål för intensiv debatt i teologiska och litterära kretsar. En biskop förklarade genast att manuskriptet måste vara en förfalskning och vägrade tro att Milton – som av många betraktades som Englands främste religiöse poet – så starkt kunde ha förkastat kyrkans  högt värderade läror. Översättaren hade förutsett att det skulle bli en sådan reaktion, så för att styrka att Milton var författaren hade han försett utgåvan med fotnoter som angav 500 paralleller mellan avhandlingen och Det förlorade paradiset. *

Miltons trosuppfattningar

På Miltons tid hade den protestantiska reformationen kommit till England, och man hade brutit banden med romersk-katolska kyrkan. Protestanterna hade i allmänhet uppfattningen att den enda auktoriteten i frågor som gällde tro och moral var Bibeln, inte påven. Men i sin avhandling visade Milton att det även fanns många protestantiska läror och sedvänjor som inte stämde överens med Bibeln. Med Bibeln som grund förkastade han den kalvinistiska predestinationsläran till förmån för den fria viljan. Han förordade att man respektfullt använde Guds namn, Jehova, och han använde det själv flitigt i sina skrifter.

Milton visade med hjälp av Bibeln att människosjälen kan dö. I en kommentar till 1 Moseboken 2:7 skriver han: ”Sedan människan på detta sätt hade blivit skapad, sägs det: och människan blev en levande själ. ... Människan är inte tvådelad eller åtskiljbar; hon är inte, som man i allmänhet tror, frambringad som och sammansatt av två olika och skilda delar, själen och kroppen. Tvärtom är det så att hela människan är själen, och själen människan.” Milton ställer sedan frågan: ”Dör hela människan eller bara kroppen?” Sedan han framhållit en lång rad bibelställen som visar att hela människan dör, tillägger han: ”Men den mest övertygande förklaring jag kan anföra till stöd för att själen är dödlig är den som Gud själv ger i Hesek[iel 18:]20: den själ som syndar, den skall dö.” Milton citerade också sådana bibelställen som Lukas 20:37 och Johannes 11:25 för att visa att hoppet för dem som dött är en framtida uppståndelse från dödens sömn.

Vad var det i avhandlingen som väckte de starkaste reaktionerna? Det var de enkla men kraftfulla bevis från Bibeln som Milton lade fram för att visa att Kristus, Guds Son, är underordnad Gud, Fadern. Sedan Milton citerat Johannes 17:3 och Johannes 20:17, frågar han: ”Om Fadern är Kristi Gud och vår Gud, och om det bara finns en Gud, vem kan då vara Gud utom Fadern?”

Milton framhåller vidare: ”Sonen själv och hans apostlar erkänner i allt de säger och skriver att Fadern är större än Sonen i allting.” (Johannes 14:28) ”I Matt. xxvi. 39 säger ju Kristus själv: Min Fader, om det är möjligt, så låt denna bägare gå mig förbi. Men ändå inte som jag vill, utan som du vill. ... Varför ber han till Fadern allena och inte till sig själv, om han nu verkligen är Gud? Om han är både människa och Gud den Högste, varför ber han då om något som han själv har makt över? ... Alldeles som Sonen överallt tillber och vördar Fadern allena, lär han oss att göra detsamma.”

Miltons begränsningar

John Milton sökte sanningen. Men precis som alla människor hade han sina begränsningar, och en del av hans uppfattningar kan ha färgats av dåliga erfarenheter. Strax efter det att han hade gift sig med den unga dottern till en godsägare och rojalist övergav hans hustru honom och återvände till sitt föräldrahem, där hon blev kvar i omkring tre år. Under den här tiden skrev Milton pamfletter där han försvarade rätten att ta ut skilsmässa, inte enbart på grund av otrohet i äktenskapet – den enda grund för skilsmässa som Jesus angav – utan också om parterna i äktenskapet inte kunde dra jämnt. (Matteus 19:9) Denna uppfattning förde Milton också fram i sin avhandling.

Trots att Milton misstog sig ibland framhåller hans avhandling på ett kraftfullt sätt vad Bibeln säger i många viktiga frågor. Än i dag får den läsarna att jämföra sina egna trosuppfattningar med den fullkomliga måttstocken, Bibeln.

[Fotnot]

[Bild på sidan 11]

Milton tyckte mycket om att studera Bibeln

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från The Early Modern Web i Oxford

[Bild på sidan 12]

Milton blev berömd för sitt epos ”Det förlorade paradiset”

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från The Early Modern Web i Oxford

[Bild på sidan 12]

Miltons sista verk var borta i 150 år

[Bildkälla]

Bild genom tillmötesgående från Rare Books and Special Collections, Thomas Cooper Library, University of South Carolina

[Bildkälla på sidan 11]

Bild genom tillmötesgående från Rare Books and Special Collections, Thomas Cooper Library, University of South Carolina