Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Frågor från läsekretsen

Frågor från läsekretsen

Frågor från läsekretsen

Var det inte fel av Jakob att utge sig för att vara Esau, som vi läser i 1 Moseboken 27:18, 19?

Du kanske känner till den här berättelsen. På sin ålderdom bad Isak att Esau skulle jaga villebråd åt honom. Han sade: ”Låt mig äta, så att min själ kan välsigna dig innan jag dör.” När Rebecka hörde vad hennes man sade förberedde hon en välsmakande rätt och sade till Jakob: ”Du [skall] bära in den till din far, och han skall äta den, så att han kan välsigna dig före sin död.” Med Esaus kläder på sig och med skinnen från getkillingar på halsen och händerna gick Jakob sedan in till sin far med den välsmakande rätten. När Isak frågade honom: ”Vem är du, min son?” svarade Jakob: ”Jag är Esau, din förstfödde.” Isak trodde honom och gav honom välsignelsen. (1 Moseboken 27:1–29)

Bibeln berättar inte varför Rebecka och Jakob handlade som de gjorde, men den visar att situationen uppkom plötsligt. Vi bör lägga märke till att Guds ord varken rättfärdigar eller fördömer det Rebecka och Jakob gjorde, och den här berättelsen kan därför inte åberopas som försvar för lögner och bedrägerier. Men Bibeln kastar ett visst ljus över det som hände.

För det första framgår det tydligt av skildringen att Jakob var berättigad till sin fars välsignelse. Det var däremot inte Esau. Jakob hade tidigare lagligen förvärvat förstfödslorätten från sin otacksamme tvillingbror, som sålde den för att stilla sin hunger med ett mål mat. Esau ”föraktade ... förstfödslorätten”. (1 Moseboken 25:29–34) Så när Jakob vände sig till sin far var det för att få den välsignelse som rätteligen tillhörde honom.

För det andra försökte Isak inte ändra vad han hade gjort när han insåg att han hade välsignat Jakob. Han kanske drog sig till minnes vad Jehova hade sagt till Rebecka innan tvillingarna föddes: ”Den äldre skall tjäna den yngre.” (1 Moseboken 25:23) Det är också intressant att Isak, när Jakob skulle bege sig till Haran, utökade den välsignelse som han tidigare hade uttalat. (1 Moseboken 28:1–4)

Slutligen måste man komma ihåg att Jehova var både medveten om och intresserad av allt det som hände. Den välsignelse som Isak uttalade hörde samman med det löfte som Gud hade gett Abraham. (1 Moseboken 12:2, 3) Om Jehova Gud inte hade velat att Jakob skulle få välsignelsen kunde han ha ingripit på något sätt. Men han bekräftade i stället det hela när han sade till Jakob: ”Genom din avkomma skall alla jordens släkter välsigna sig.” (1 Moseboken 28:10–15)