De övervinner svårigheter för att sprida de goda nyheterna

VÅR lastbil närmar sig en vägspärr med ungefär 60 beväpnade män, kvinnor och tonåringar. En del bär uniform, andra är civilklädda. Många viftar med automatvapen. Det verkar som om vi är väntade. Det råder politiska oroligheter i landet.

Vi har rest i fyra dagar och har med oss tio ton biblisk litteratur. Vi undrar om de kommer att låta oss passera. Vill de ha pengar? Hur lång tid kommer det att ta att övertyga dem om att vårt uppdrag är fredligt?

En skjutglad man avfyrar skott i luften med sitt gevär för att påminna oss om vem det är som bestämmer. Han får syn på våra mobiltelefoner och kräver att få dem. När vi tvekar gör han en hotfull gest mot sin hals som inte lämnar någon i tvivelsmål om vad som kommer att hända om vi vägrar att gå med på det. Vi lämnar över telefonerna.

En kvinna i uniform fattar plötsligt tag i sitt gevär och kommer fram till oss. Hon är ”sekreterare” och vill också ha något av oss. Livet är hårt, och en liten ”gåva” skulle komma väl till pass. Sedan öppnar en annan soldat vår bränsletank och fyller sin egen dunk. Han ignorerar våra protester och hävdar att han bara lyder order. Det finns ingenting vi kan göra. Vi bara hoppas att andra inte får samma idé.

Slutligen öppnas vägspärren och vi är på väg igen. Min kamrat och jag drar en suck av lättnad. Det var en spänd situation, men vi har vant oss vid dessa nervpåfrestande vägspärrar. Mellan april 2002 och januari 2004 gjorde vi 18 turer från hamnen i Douala i Kamerun till Bangui, huvudstaden i Centralafrikanska republiken. Den 160 mil långa resan är alltid fylld av faror och överraskningar. *

”De här turerna har gett oss många lärdomar”, förklarar Joseph och Emmanuel, chaufförer som regelbundet har gjort den här resan.  ”Det är klokt att be många tysta böner och sedan bevara sitt lugn. ’Till Gud sätter jag min förtröstan. Jag skall inte vara rädd’, skrev psalmisten. ’Vad kan en jordemänniska göra mig?’ Vi försöker ha samma inställning. Vi är övertygade om att Jehova vet att syftet med vår resa är att förmedla ett budskap av hopp som människor är i desperat behov av.” (Psalm 56:11)

En internationell insats för att tillhandahålla andlig mat

I den här delen av Afrika tycker många om att få höra de goda nyheterna om Guds kungarike. Den litteratur som vi transporterar är utarbetad för att tillgodose deras andliga behov. (Matteus 5:3; 24:14) Mer än 30 000 förkunnare och intresserade personer, som bor i Kamerun samt fyra angränsande länder, får regelbundet sin litteratur från Jehovas vittnens avdelningskontor i Douala i Kamerun.

Den här litteraturen har redan färdats en lång väg. Det mesta har tryckts i England, Finland, Italien, Spanien och Tyskland. Den har sedan fraktats med båt från Frankrike. Vanligtvis kommer det en container med biblisk litteratur till hamnen i Douala varannan vecka.

Containern lastas på en lastbil som transporterar den till avdelningskontoret. De som arbetar på litteraturavdelningen lastar om litteraturen efter destinationsort. Att få ut litteraturen till de avlägsna delarna av dessa länder är inte enkelt. Men det ingår i uppdraget att föra ut de goda nyheterna ”till jordens mest avlägsna del”. (Apostlagärningarna 1:8) Detta fungerar tack vare självuppoffrande arbetare som villigt ställer sig till förfogande för att göra de här farliga resorna. På så vis flödar det regelbundet in biblisk litteratur till miljoner människor i de centrala delarna av Afrika.

En typisk resa

Litteraturen till Kamerun, Tchad, Ekvatorialguinea, Gabon och Centralafrikanska republiken fraktas med lastbil. Vi kan väl följa  med chaufförerna i en lastbil. Föreställ dig att du sitter där tillsammans med chaufförerna, och bered dig på en farofylld resa som tar tio dagar eller mer.

Det är sex chaufförer som kör den här rutten. De måste vara starka, duktiga, tålmodiga och välklädda. De bär antingen afrikansk klädsel eller skjorta och slips. Tulltjänstemän har tidigare sagt: ”Titta på den här rena lastbilen och de snygga och prydliga chaufförerna, precis som man ser dem på bilderna i deras litteratur.” Men ännu viktigare än deras utseende är deras villighet att resa vart det än behövs för att kunna betjäna andra. (Psalm 110:3)

Vi lämnar Douala vid sextiden på morgonen, strax efter soluppgången, för att undvika den täta trafiken i den här vidsträckta staden. Sedan vi passerat en bro i närheten av avdelningskontoret och kört igenom den livliga staden fortsätter vi österut mot vår första anhalt – Yaoundé, huvudstaden i Kamerun.

Alla de sex chaufförerna kan intyga hur svårt det är att manövrera en lastbil lastad med tio ton böcker. De tre första dagarna på belagda vägar är inte så problemfyllda, även om det krävs full uppmärksamhet och koncentration. Sedan börjar det plötsligt ösregna. Från och med nu saknar vägen beläggning. Sikten blir sämre, det är halt, och vi måste köra sakta på grund av den ojämna vägen. Det börjar skymma. Det är dags att stanna, få i sig lite mat och försöka sova med fötterna på instrumentbrädan. Så är livet på de här resorna!

Tidigt nästa morgon fortsätter vi färden. En av chaufförerna håller ett vakande öga på hur vägen ser ut. Han hojtar till om vi kommer för nära dikesrenen. Chaufförer vet alltför väl att om man skulle kana ner i diket kan det ta dagar att komma upp igen. Vägarna blir inte mycket bättre när vi kommer över gränsen och in i Centralafrikanska republiken. Under de följande 65 milen kör vi genom ett vackert grönskande och kuperat landskap. Barn, äldre och mödrar med småttingar på ryggen vinkar alla när vi sakta passerar genom deras byar. På grund av oroligheterna i landet är det nu inte många bilar ute på vägarna, så människor tittar nyfiket på oss.

Glädjande erfarenheter

En av våra chaufförer, Janvier, berättar för oss att de, trots att de har ett pressat schema, ofta stannar till i små byar för att vila sig lite och sprida biblisk litteratur. Han påminner sig: ”I Baboua försökte vi alltid få tala med en vaktmästare vid sjukhuset som visade stort intresse för budskapet om Guds kungarike, och vi kunde korta stunder studera Bibeln  med honom. En gång kunde vi till och med visa videofilmen om Noa för honom och hans familj. Vänner och grannar kom dit, och snart var huset fullt av entusiastiska åskådare. Alla hade hört talas om Noa, och nu kunde de själva följa med i berättelsen på skärmen. Det var rörande att se deras uppskattning. Efteråt ordnade de en fin måltid för att visa sin tacksamhet, och de ville att vi skulle övernatta. Vi var tvungna att åka på en gång och fortsätta vår långa resa, men vi var glada över att vi hade kunnat tala med de här ödmjuka människorna om de goda nyheterna.”

En annan chaufför, Israel, kommer ihåg vad som hände vid en annan resa till Bangui, vårt slutmål. Han berättar: ”Ju närmare Bangui vi kom, desto fler vägspärrar passerade vi. Dess bättre var många soldater vänliga och kände igen vår lastbil från tidigare turer. De inbjöd oss att sitta ner med dem, och de tog villigt emot biblisk litteratur. En bok betyder mycket för dem, och de skriver därför sitt namn i den och även datum och namnet på den som de har fått den av. En del soldater hade släktingar som var vittnen, och det var ytterligare ett skäl till att de var vänliga.”

Den mest erfarne chauffören, Joseph, talar om vad han tycker är det bästa med de här resorna – att komma fram till slutmålet. Han berättar om ett särskilt tillfälle: ”Bara några mil från Bangui ringde vi och berättade för våra bröder att vi snart var framme. De kom då och eskorterade oss genom staden och hjälpte oss med de sista formaliteterna. När vi var framme kom alla vid avdelningskontoret ut och hälsade på oss och kramade om oss. Det kom medhjälpare från närliggande församlingar, och på bara några timmar hade de lastat av hundratals kartonger med biblar, böcker, broschyrer och tidskrifter och staplat upp dem i boklagret.”

”Ibland”, tillägger Joseph, ”har vi med oss kläder och skor och saker till barnen, sådant som skänkts till grannlandet Demokratiska republiken Kongo. Det är verkligen roligt att se de tacksamma brödernas leenden!”

Efter en dags vila gör vi i ordning lastbilen och återvänder samma väg som vi kom. Problem väntar oss, men den glädje vi känner över allt vi varit med om uppväger mer än väl alla svårigheter.

Stora avstånd, skyfall, dåliga vägar, punkteringar och motorstopp kan vara frustrerande. Odisciplinerade soldater utgör en ständig fara. Men ingenting är mer tillfredsställande för dessa chaufförer än att få sprida de goda nyheterna om Riket till avlägsna trakter i Afrika och få se den verkan som de har på de människors liv som tar emot dem.

Tack vare dessa leveranser kan till exempel en bybo i en avlägsen del av Centralafrikanska republiken, nära gränsen till Sudan, nu läsa en modern översättning av Bibeln. Hans fru studerar aktuella nummer av Vakttornet, och barnen drar nytta av boken Vi lär av den store läraren. * De och många andra i de här samhällena på landsbygden får andlig mat precis som deras kristna bröder i många storstäder. Detta är verkligen något som skänker stor tillfredsställelse!

[Fotnoter]

[Kartor/Bild på sidan 9]

(För formaterad text, se publikationen)

KAMERUN

Douala

CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

Bangui

[Bild på sidan 9]

Joseph

[Bild på sidan 9]

Emmanuel

[Bild på sidan 10]

Avdelningskontoret i Bangui i Centralafrikanska republiken

[Bild på sidan 10]

Bröderna lastar av lastbilen i Bangui