”Klä er i ... ödmjukhet”

MANNEN kom från en framträdande stad. Han var född som romersk medborgare med den sociala status som det innebar, och han kom förmodligen från en ansedd familj. Den här mannen, som hette Saul, hade fått den bästa utbildning som kunde erbjudas under det första århundradet v.t. Han talade minst två språk, och han tillhörde en känd judisk religiös grupp – fariséerna.

Saul hade med största säkerhet lärt sig att se ner på vanliga människor och vara stolt över sin egen rättfärdighet. (Lukas 18:11, 12; Apostlagärningarna 26:5) Fariséerna hade en överlägsen attityd. De älskade att bli betraktade som prominenta personer och ville gärna ha smickrande titlar. (Matteus 23:6, 7; Lukas 11:43) Saul umgicks med sådana människor, och det gjorde honom förmodligen arrogant. Vi känner till att han förföljde de kristna med stor frenesi. Åratal senare, när han hade blivit känd som aposteln Paulus, beskrev han sig själv som ung som ”en hädare och en förföljare och en fräck människa”. (1 Timoteus 1:13)

Saul blev en kristen, och han ändrade helt sin personlighet. Som den kristne aposteln Paulus omnämnde han ödmjukt sig själv som en ”som är ringare än den ringaste av alla heliga”. (Efesierna 3:8) Han hade stor framgång i förkunnararbetet, men han tog inte åt sig äran för det. I stället gav han äran åt Gud. (1 Korinthierna 3:5–9; 2 Korinthierna 11:7) Det var Paulus som gav sina medkristna uppmaningen: ”Klä er i medömkans ömma tillgivenhet, omtänksamhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.” (Kolosserna 3:12)

Kan det här vara ett gott råd för oss som lever på 2000-talet? Ligger det något värde i att vara ödmjuk? Kan ödmjukhet verkligen vara ett tecken på styrka?

 Är den allsmäktige Skaparen ödmjuk?

Om man skall resonera om ödmjukhet behöver man Jehova Guds syn på saken. Varför det? Därför att han är den Högste och vår Skapare. Till skillnad från Jehova måste vi erkänna våra begränsningar. Vi är beroende av honom. ”Den Allsmäktige – honom kan vi inte utforska; han är upphöjd i kraft”, sade Elihu, en forntida vis man. (Job 37:23) Det kan räcka med att tänka på det storslagna universum som omger oss för att få en känsla av ödmjukhet. Profeten Jesaja sade: ”Lyft upp era ögon mot höjden och se. Vem har skapat dessa? Det har Han som för ut hären av dem efter antal; han kallar dem alla vid namn. På grund av överflödet på dynamisk energi och på grund av hans väldiga kraft saknas inte en enda av dem.” (Jesaja 40:26)

Jehova Gud är allsmäktig, men han är också ödmjuk. I en bön till honom sade kung David: ”Du ger mig din räddnings sköld, och din ödmjukhet gör mig stor.” (2 Samuelsboken 22:36) Jehova Gud är ödmjuk i den meningen att han bryr sig om de människor som försöker göra hans vilja, och han är barmhärtig mot dem. Han ”böjer sig ner” från himlarna för att visa omtanke om dem som fruktar honom. (Psalm 113:5–7)

Jehova sätter värde på att hans tjänare visar ödmjukhet. Aposteln Paulus skrev: ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (1 Petrus 5:5) En bibelskribent skrev angående Guds syn på stolthet: ”Var och en som har ett stolt hjärta är avskyvärd för Jehova.” (Ordspråksboken 16:5) Men hur kan ödmjukhet vara ett tecken på styrka?

Vad ödmjukhet inte är

Ödmjukhet är inte detsamma som förödmjukelse. I vissa forntida kulturer ansåg man att en ödmjuk person var som en slav – en underdånig, ynklig, utsatt individ. Men i motsats till det framhåller Bibeln att ödmjukhet leder till ära. En vis man skrev: ”Lönen för ödmjukhet och fruktan för Jehova är rikedom och ära och liv.” (Ordspråksboken 22:4) Och i Psalm 138:6 sägs det: ”Jehova är upphöjd, och ändå ser han den ödmjuke, men den högmodige känner han bara på avstånd.”

 Att vara ödmjuk betyder inte att man saknar förmågor eller har misslyckats med att uträtta något. Jesus Kristus förnekade aldrig att han var Jehovas enfödde Son, och han försökte aldrig dölja att hans tjänst på jorden var betydelsefull. (Markus 14:61, 62; Johannes 6:51) Men han visade ödmjukhet genom att ge sin Fader äran för det han uträttade i sin tjänst och genom att använda sin kraft till att hjälpa människor i stället för att kuva och förtrycka dem.

Ett tecken på styrka

Jesus Kristus gjorde sig känd bland sina samtida ”genom kraftgärningar”. (Apostlagärningarna 2:22) Men somliga betraktade honom ändå som ”den ringaste av människor”. (Daniel 4:17) Han levde inte bara ett enkelt och självuppoffrande liv, utan han betonade också gång på gång vilket värde det ligger i att vara ödmjuk. (Lukas 9:48; Johannes 13:2–16) Men hans ödmjukhet gjorde honom inte svag. Han var helt orädd när han försvarade sin Faders namn och fullgjorde sin tjänst. (Filipperna 2:6–8) I Bibeln beskrivs Jesus som ett modigt lejon. (Uppenbarelseboken 5:5) Jesu exempel visar att en ödmjuk person också kan ha moralisk styrka och fasthet.

Om vi strävar efter att bli ödmjuka människor kommer vi att bli medvetna om vilken kamp det innebär att visa ödmjukhet på alla områden i livet. Det innebär bland annat att vi alltid försöker göra Guds vilja i stället för att följa minsta motståndets lag eller ge efter för själviska tendenser. Det krävs moralisk styrka av oss att utveckla ödmjukhet, eftersom vi måste skjuta våra egna intressen åt sidan för att osjälviskt kunna tjäna Jehova och bry oss om andra.

Ödmjukhetens positiva resultat

En ödmjuk människa är inte stolt eller självupptagen. För att vi skall kunna utveckla ödmjukhet måste vi ha en realistisk syn på oss själva och inse vilka starka och svaga sidor vi har, vad vi har åstadkommit och vad vi har misslyckats med. Paulus gav fina råd om detta när han skrev: ”Jag [säger] nämligen till var och en där bland er att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka, utan att tänka med sunt förstånd.” (Romarna 12:3) Alla de som följer det rådet visar ödmjukhet.

Vi visar också ödmjukhet när vi sätter andras intressen framför våra egna. Under inspiration uppmanade Paulus de kristna: ”Gör min glädje fullständig genom att ni ... inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med ödmjukt sinne sätter andra högre än er själva.” (Filipperna 2:2, 3) Det här är också i enlighet med det som Jesus sade till sina efterföljare: ”Den störste bland er skall vara er tjänare. Var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” (Matteus 23:11, 12)

Ödmjukhet leder alltså till att man blir upphöjd i Jehovas ögon. Lärjungen Jakob framhöll detta när han skrev: ”Ödmjuka er i Jehovas ögon, så skall han upphöja er.” (Jakob 4:10) Och vem skulle inte vilja bli upphöjd av Gud?

På grund av brist på ödmjukhet har både grupper av människor och enskilda individer fått uppleva mycket oro och slitningar. Ödmjukhet däremot leder till positiva resultat. Vi kan känna en inre tillfredsställelse när vi  har Guds godkännande. (Mika 6:8) Vi får frid i sinnet, eftersom ödmjuka människor har lättare för att vara glada och nöjda än de som är högmodiga. (Psalm 101:5) Vi kan få bättre och mindre komplicerade relationer till familj, vänner, arbetskamrater och andra. Ödmjuka människor vill inte vara oresonliga och krävande, eftersom det ofta leder till vrede, känslokyla och bitterhet. (Jakob 3:14–16)

Ja, att utveckla ödmjukhet är verkligen ett bra sätt att bevara goda relationer till andra. Det hjälper oss att klara av påfrestningarna som vi får möta i en självisk och konkurrensbetonad värld. Med Guds hjälp kunde aposteln Paulus arbeta bort den arrogans och stolthet som han tidigare hade. Vi behöver också få bukt med varje tendens till högmod och varje benägenhet att tänka att vi är bättre än andra. Bibeln varnar: ”Stolthet går före fall och en högmodig ande före snavande.” (Ordspråksboken 16:18) Om vi följer Paulus eget exempel och de råd han gav, kan vi få uppleva de positiva resultaten av att klä oss ”i ödmjukhet”. (Kolosserna 3:12)

[Bild på sidan 4]

Paulus kunde arbeta bort arrogans och stolthet

[Bild på sidan 7]

Ödmjukhet hjälper oss att ha goda relationer till andra

[Bildkälla på sidan 5]

Anglo-Australian Observatory/David Malin Images