Lukas – en älskad medarbetare

ÅRET var 65 v.t. Platsen var Rom. Lukas var medveten om att det kunde vara farligt om andra fick reda på att han var vän till aposteln Paulus, som då stod inför rätta på grund av sin tro. Det verkade som om Paulus skulle dömas till döden. Men vid den här kritiska tidpunkten var bara Lukas, och ingen annan, hos aposteln. (2 Timoteus 4:6, 11)

Namnet Lukas är välbekant för dem som läser Bibeln, eftersom den evangelieskildring han skrev bär hans namn. Lukas gjorde långa resor tillsammans med Paulus, som kallade honom ”den älskade läkaren” och en ”medarbetare”. (Kolosserna 4:14; Filemon, vers 24) Bibeln berättar inte så mycket om Lukas, och hans namn nämns bara tre gånger. Men efter att ha undersökt vad man känner till om Lukas kommer du förmodligen att liksom Paulus uppskatta denne trogne kristne man.

Skribent och missionär

Lukas evangelium och bibelboken Apostlagärningarna är riktade till Theofilos, vilket tyder på att det var Lukas som sammanställde båda dessa av Gud inspirerade skildringar. (Lukas 1:3; Apostlagärningarna 1:1) Lukas påstår inte att han själv bevittnade Jesu Kristi tjänst. Han säger i stället att han hade fått upplysningar från ögonvittnen och att han noggrant hade ”efterforskat allting ända från början”. (Lukas 1:1–3) Det är därför troligt att Lukas blev en efterföljare till Kristus någon gång efter pingsten år 33 v.t.

Somliga menar att Lukas kom från Antiokia i Syrien. De påpekar att Apostlagärningarna innehåller detaljer om händelser som utspelar sig i den staden och att boken särskilt omnämner en av de sju männen med ”gott vittnesbörd” som ”en proselyt från Antiokia” men inte nämner vilka städer de andra sex kom ifrån. Vi kan naturligtvis inte vara säkra på att detta särskilda intresse för Antiokia betyder att det var Lukas hemstad. (Apostlagärningarna 6:3–6)

Lukas nämns inte vid namn i Apostlagärningarna, men i vissa avsnitt används sådana pronomen som ”vi”, ”våra” och ”oss”, något som visar att han själv deltog i en del av de händelser som skildras i boken. När Lukas skriver om den resa som Paulus och hans följeslagare gjorde genom Mindre Asien säger han: ”Då gick de genom Mysien och kom ner till Troas.” Det var i Troas som Paulus i en syn fick se en makedonisk man som bönföll honom: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” Lukas tillägger: ”Så snart som han hade sett synen, sökte vi ge oss av till Makedonien.” (Apostlagärningarna 16:8–10) Att Lukas här byter från ”de” till ”vi” tyder på att det var i Troas som Lukas anslöt sig till Paulus och hans reskamrater. Sedan skriver Lukas om predikoverksamheten i Filippi i första person plural, vilket visar att han själv tog del i den. Han skriver: ”På sabbatsdagen gick vi ut utanför porten längs med en flod, där vi tänkte att det fanns ett böneställe; och vi satte oss ner och började  tala till de kvinnor som hade samlats.” Detta ledde till att Lydia och hela hennes hushåll satte tro till de goda nyheterna och blev döpta. (Apostlagärningarna 16:11–15)

I Filippi mötte de motstånd sedan Paulus hade botat en tjänsteflicka som hade gjort förutsägelser under inflytande av ”en spådomsdemon”. När hennes herrar såg att deras inkomstkälla var borta grep de Paulus och Silas, som blev slagna och satta i fängelse. Lukas blev tydligen inte gripen, eftersom han berättar om sina kamraters prövning i tredje person. När de blev befriade ”uppmuntrade de [Paulus och Silas] dem [bröderna] och gick därifrån”. Det är först när Paulus längre fram återvände till Filippi som Lukas återgår till att berätta i första person. (Apostlagärningarna 16:16–40; 20:5, 6) Lukas hade kanske stannat kvar i Filippi för att ha tillsyn över verksamheten där.

Efterforskningar

Hur fick Lukas material till sitt evangelium och boken Apostlagärningarna? De avsnitt i Apostlagärningarna där han berättar i första person och således inbegriper sig själv i berättelsen visar att han följde med aposteln Paulus från Filippi till Jerusalem, där aposteln återigen blev gripen. På vägen dit stannade ressällskapet till hos evangelieförkunnaren Filippus i Caesarea. (Apostlagärningarna 20:6; 21:1–17) Lukas kan ha fått upplysningar till sin skildring om den tidiga missionärsverksamheten i Samarien av Filippus, som hade tagit ledningen i predikoarbetet där. (Apostlagärningarna 8:4–25) Men vilka andra källor hade Lukas?

De två år som Paulus satt fängslad i Caesarea gav troligen Lukas möjlighet att göra efterforskningar för sin evangelieskildring. Det var inte långt till Jerusalem, där han kunde forska i förteckningarna över Jesu härstamning. Lukas nedtecknade många händelser i Jesu liv och tjänst som bara finns med i hans evangelieskildring. En kännare har noterat så många som 82 sådana unika avsnitt.

Det är möjligt att Lukas fick upplysningar om Johannes döparens födelse av Elisabet, Johannes mor. Jesu mor, Maria, kan ha bidragit med detaljer kring Jesu födelse och hans första år. (Lukas 1:5–2:52) Petrus, Jakob eller Johannes kanske berättade för Lukas om den mirakulösa fiskfångsten. (Lukas 5:4–10) Några av Jesu liknelser finns bara med i Lukas  evangelium, till exempel liknelserna om den medmänsklige samariern, den trånga dörren, det borttappade myntet, den förlorade sonen och den rike mannen och Lasarus. (Lukas 10:29–37; 13:23, 24; 15:8–32; 16:19–31)

Lukas visade ett varmt intresse för människor. Han nedtecknade berättelsen om Marias reningsoffer, om änkans son som blev uppväckt och om kvinnan som smorde Jesu fötter. Han nämner de kvinnor som betjänade Jesus Kristus och berättar att Marta och Maria hade Jesus som gäst. Det är i Lukas evangelium vi kan läsa om en hopböjd kvinna och en man med vatten i kroppen som blev botade och om de tio spetälska som blev renade. Lukas berättar om den kortväxte Sackeus, som klättrade upp i ett träd för att få se Jesus, och nämner den ångerfulla inställning som en av de brottslingar hade som hängde bredvid Kristus. (Lukas 2:24; 7:11–17, 36–50; 8:2, 3; 10:38–42; 13:10–17; 14:1–6; 17:11–19; 19:1–10; 23:39–43)

Det är intressant att Lukas i sitt evangelium berättar om hur den medmänsklige samariern i Jesu liknelse behandlade sår. Lukas skildrar med en läkares intresse hur Jesus beskriver den vård som gavs, att vin användes som antiseptiskt medel, att olja användes för dess lenande verkan och att såren slutligen förbands. (Lukas 10:30–37)

Kamrat till en fånge

Lukas brydde sig om aposteln Paulus. När Paulus hölls i förvar i Caesarea gav den romerske prokuratorn Felix befallning om att man ”inte skulle förbjuda någon av ... [Paulus] egna att stå honom till tjänst”. (Apostlagärningarna 24:23) Förmodligen var Lukas med bland dessa. Eftersom Paulus hälsa inte alltid var så bra, kanske det ingick i den uppgift som Lukas, ”den älskade läkaren”, hade att ta vård om honom. (Kolosserna 4:14; Galaterna 4:13)

När aposteln Paulus vädjade till kejsaren sände den romerske prokuratorn Festus honom till Rom. Lukas följde lojalt med fången på den långa resan till Italien och skrev ner en livfull skildring av det skeppsbrott som de fick uppleva. (Apostlagärningarna 24:27; 25:9–12; 27:1, 9–44) Medan Paulus satt i husarrest i Rom skrev han ett antal inspirerade brev och nämnde Lukas i två av dem. (Apostlagärningarna 28:30; Kolosserna 4:14; Filemon, vers 24) Det var troligen under den här tvåårsperioden som Lukas skrev bibelboken Apostlagärningarna.

Paulus bostad i Rom måste ha sjudit av andlig verksamhet. Där kan Lukas ha kommit i kontakt med en del av Paulus andra medarbetare – Tykikos, Aristarkus, Markus, Justus, Epafras och Onesimos, för att bara nämna några få. (Kolosserna 4:7–14)

När aposteln Paulus satt fängslad för andra gången och han kände att döden var nära, stod den lojale och modige Lukas vid hans sida, trots att andra hade övergett honom. Lukas stannade fastän han själv kan ha riskerat att förlora sin frihet. Han kan ha fungerat som skrivare, och han kanske själv fick skriva ner Paulus ord: ”Bara Lukas är hos mig.” Enligt traditionen var det kort därefter som Paulus blev halshuggen. (2 Timoteus 4:6–8, 11, 16)

Lukas var självuppoffrande och blygsam. Han skröt inte med sitt kunnande och ställde inte heller sig själv i rampljuset. Ja, han kunde ha satsat på en karriär som läkare, men han valde att främja Rikets intressen. Må vi, i likhet med Lukas, osjälviskt förkunna de goda nyheterna och ödmjukt tjäna till ära för Jehova. (Lukas 12:31)

[Ruta på sidan 19]

VEM VAR THEOFILOS?

Både i sitt evangelium och i Apostlagärningarna riktade sig Lukas till Theofilos. I evangeliet kallas den här mannen ”ädlaste Theofilos”. (Lukas 1:3) Uttrycket ”ädlaste” använde man när man tilltalade högt uppsatta och rika personer och höga ämbetsmän i romarriket. Aposteln Paulus tilltalade Festus, den romerske prokuratorn i Judeen, på ett liknande sätt. (Apostlagärningarna 26:25)

Theofilos hade uppenbarligen hört budskapet om Jesus och var intresserad av det. Lukas hoppades att hans evangelieskildring skulle hjälpa Theofilos att helt ”förstå hur tillförlitliga de ting” var som han hade ”blivit undervisad om muntligt”. (Lukas 1:4)

Enligt en kännare av grekiska, Richard Lenski, är det inte troligt att Theofilos var troende när Lukas kallade honom ”ädlaste”, för ”inte någonstans i hela den kristna litteraturen ... används en sådan världslig hederstitel om en kristen broder”. När Lukas senare skrev Apostlagärningarna använde han inte titeln ”ädlaste”, utan skrev helt enkelt: ”O Theofilos.” (Apostlagärningarna 1:1) Lenski drar slutsatsen: ”När Lukas skrev sitt evangelium till Theofilos var denne framstående man ännu inte kristen men var mycket intresserad av det som rörde kristendomen; men när Lukas sände honom Apostlagärningarna hade han blivit omvänd.”