Levnadsskildring

På kurs mot den nya världen

Berättat av Jack Pramberg

Strax utanför Arboga, en pittoresk liten stad i Mellansverige, har Jehovas vittnen ett avdelningskontor med över 80 frivilliga arbetare. Det är där min hustru, Karin, och jag bor och arbetar, och jag skall nu berätta hur det kom sig att vi hamnade här.

I SLUTET av 1800-talet emigrerade en 15-årig flicka från Sverige till USA. På ett hem för immigranter i New York träffade hon en svensk sjöman. Det ledde till en romans, ett äktenskap och att det föddes en son – jag. Jag föddes i Bronx i New York 1916, under första världskriget.

Strax därefter flyttade vi till Brooklyn, bara några kvarter från Brooklyn Heights. Min far berättade senare att vi lekte tillsammans med en modellbåt i närheten av Brooklynbron, som man kan se från Jehovas vittnens huvudkontor. Föga anade jag då hur verksamheten där skulle komma att påverka mitt liv.

År 1918 slutade första världskriget, och det meningslösa dödandet i Europa var för tillfället över. Soldater återvände hem och möttes av en ny fiende – arbetslöshet och fattigdom. Min far tyckte att det var bäst att återvända  till Sverige, och det gjorde vi 1923. Vi hamnade i Erikstad, ett litet samhälle i Dalsland. Där öppnade min far en mekanisk verkstad, och det var där jag växte upp och gick i skolan.

Ett frö såddes

Det gick inte så bra med min fars verkstad, så i början av 1930-talet gick han till sjöss igen. Vi lämnades ensamma – min mor med många bekymmer och jag med verkstaden. En dag besökte mor sin svåger, morbror Johan. Fylld av oro och bekymmer över tillståndet i världen frågade hon: ”Johan, skall det alltid vara så här?”

”Nej, Ruth”, sade han och berättade för henne om Guds löfte att göra slut på ondskan och införa ett rättfärdigt styre över jorden genom en regering med Jesus Kristus som kung. (Jesaja 9:6, 7; Daniel 2:44) Han förklarade att detta kungarike, som Jesus lärde oss att be om, är det rättfärdiga styre eller den regering som skall göra jorden till ett paradis. (Matteus 6:9, 10; Uppenbarelseboken 21:3, 4)

De här löftena från Bibeln gick direkt till hjärtat på mor. Hon vände hemåt och tackade Gud hela vägen. Men varken far eller jag blev så förtjusta över att mor hade blivit religiös. Det var ungefär vid den här tiden, i mitten av 1930-talet, som jag flyttade till Trollhättan, där jag fick arbete i en stor verkstad. Strax därefter flyttade far och mor till samma plats, och så var familjen förenad igen.

För att stilla sin andliga hunger sökte mor upp Jehovas vittnen där i Trollhättan. På den tiden höll de sina möten i varandras hem, precis som de första kristna gjorde. (Filemon, vers 1, 2) En dag blev det mors tur att vara värdinna för mötet. Ängsligt frågade hon far om hon kunde bjuda hem sina vänner. Han svarade: ”Dina vänner är väl mina vänner.”

Så dörren till vårt hem stod öppen. Men när vittnena kom in genom dörren gick jag ut. Det dröjde emellertid inte länge förrän jag stannade. Den värme som vittnena visade och deras realistiska och jordnära resonemang gjorde att alla mina fördomar försvann. I mitt hjärta började ett frö gro – ett framtidshopp.

Jag går till sjöss

Förmodligen hade jag fått en del saltvatten i blodet från min far, för jag gick också till sjöss. Men jag blev mer och mer medveten om mitt andliga behov. När vi låg i hamn försökte jag alltid komma i kontakt med Jehovas vittnen. I Amsterdam i Holland (nu Nederländerna) gick jag in på ett postkontor och frågade var jag kunde hitta dem. Efter en del resonemang fick jag en adress som jag omedelbart sökte upp. En flicka i tioårsåldern välkomnade mig varmt vid dörren. Jag var ju en främling, och ändå kände jag omedelbart en gemenskap med henne och hennes familj och fick en glimt av ett underbart internationellt brödraskap!

Vi talade inte samma språk, men när familjen plockade fram en almanacka och en tågtidtabell och började rita en karta, förstod jag att det skulle hållas en sammankomst i  den närbelägna staden Haarlem. Jag åkte dit, och fastän jag inte förstod ett ord trivdes jag. När jag såg vittnena dela ut inbjudningar till det offentliga föredraget på söndagen, kände jag ett behov av att få delta. Så jag plockade upp inbjudningar som människor hade slängt och delade ut dem igen.

Vid ett tillfälle lade vi till i Buenos Aires i Argentina, och jag sökte upp Jehovas vittnens avdelningskontor där. Det bestod av ett kontor och ett lagerutrymme. Vid ett skrivbord satt en kvinna och stickade, och en liten flicka, förmodligen dottern, lekte med en docka. Det var sent på kvällen, och en man tog ner några böcker från en hylla, däribland boken Skapelsen på svenska. När jag såg deras glada ansikten visste jag att jag ville tillhöra detta folk.

Under hemresan plockade vårt fartyg upp besättningen från ett kanadensiskt militärflygplan som hade havererat utanför Newfoundland. Några dagar senare, när vi var i närheten av Skottland, kom en brittisk jagare och förde in oss till Kirkwall på Orkneyöarna för inspektion. Andra världskriget hade börjat, och Hitlers nazisttrupper hade gått in i Polen i september 1939. Efter några dagar blev vi frigivna och kunde fortsätta tillbaka till Sverige utan vidare missöden.

Jag hade kommit hem i två bemärkelser – både bokstavligen och andligen. Nu önskade jag verkligen höra till Guds folk och ville inte försumma att komma tillsammans med dem. (Hebréerna 10:24, 25) Det gör mig glad när jag tänker på att jag alltid vittnade för mina segelkamrater, och jag vet att en av dem också blev ett Jehovas vittne.

En särskild form av tjänst

I början av 1940 besökte jag Jehovas vittnens avdelningskontor i Stockholm. Jag hälsades välkommen av Johan H. Eneroth, som då var den som hade tillsynen över predikoverksamheten i Sverige. När jag sade till honom att jag ville ta del i heltidstjänsten som pionjär, såg han allvarligt på mig och frågade: ”Tror du att det här är Guds organisation?”

”Ja”, svarade jag. Det ledde till att jag efter mitt dop den 22 juni 1940 i stället började tjäna vid avdelningskontoret, en härlig miljö med underbara medarbetare. Under veckosluten gick vi i tjänsten. På somrarna brukade vi ofta cykla ut på lantdistrikten, predika hela veckoslutet och sova i lador på nätterna.

Men för det mesta predikade vi från hus till hus i Stockholm med omnejd. En gång såg jag en man som arbetade febrilt med sin värmepanna i källaren. Så jag kavlade upp skjortärmarna och hjälpte honom. När läckan var lagad såg mannen på mig med en uppskattande blick och sade: ”Jag förmodar att du kom hit i ett annat ärende. Nu går vi upp och tvättar händerna och tar en kopp kaffe.” Det gjorde vi, och över den koppen kaffe vittnade jag för honom. Efter någon tid blev han en medkristen.

Även om Sverige förblev neutralt påverkades svenska folket av kriget. Fler och fler män blev inkallade till militärtjänstgöring, och det blev jag också. När jag vägrade att delta i militära övningar hamnade jag vid flera tillfällen i fängelse under korta perioder. Längre fram fick jag avtjäna straff på olika öppna anstalter. Unga vittnen ställdes ofta inför rätta, och vi fick möjlighet att avge vittnesbörd om Guds kungarike. Detta stämmer med det som Jesus sade: ”Ni skall bli dragna inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” (Matteus 10:18)

En förändring i mitt liv

År 1945 tystnade kanonerna i Europa. Senare det året kom Nathan H. Knorr, som då hade tillsynen över det världsvida arbetet, på besök från Brooklyn tillsammans med sin sekreterare, Milton Henschel. Deras besök kom att få avgörande betydelse för verksamheten här i landet, och för mig personligen.  När jag fick höra talas om möjligheten att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead lämnade jag omedelbart in en ansökan.

Följande år satt jag i ett klassrum i Gileadskolan, som då låg strax utanför South Lansing i staten New York. Under den fem månader långa kursen fick jag utbildning som fördjupade min uppskattning av Bibeln och Guds organisation. Jag fann att de som tar ledningen i det världsvida predikoverket var tillgängliga och hänsynsfulla. De arbetade hårt tillsammans med oss andra. (Matteus 24:14) Även om detta inte förvånade mig, blev jag glad över att få se det med egna ögon.

Snart nog kom dagen, den 9 februari 1947, då den åttonde klassen av Gileadskolan skulle utexamineras. Broder Knorr tillkännagav till vilka länder eleverna skulle sändas. När turen kom till mig sade han: ”Broder Pramberg skall sändas tillbaka till Sverige för att betjäna sina bröder där.” Jag måste tillstå att jag inte kände mig alltför entusiastisk över att åka hem igen.

Ett svårt uppdrag

När jag återvände till Sverige fick jag veta att en ny tjänst tagit sin början i många länder – områdestjänsten. Jag blev förordnad som den förste områdestillsyningsmannen i Sverige, och mitt uppdrag omfattade hela landet. Jag ordnade med och hade tillsynen över det som senare skulle komma att kallas kretssammankomster, som hölls i städer och samhällen i hela landet. Eftersom hela anordningen var fullständigt ny var anvisningarna mycket knapphändiga. Broder Eneroth och jag satte oss ner och planerade ett program efter bästa förmåga. Jag bävade inför uppgiften och vände mig till Jehova i bön många, många gånger. Under 15 år hade jag förmånen att få tjäna i områdestjänsten.

På den tiden var det svårt att få tag i lämpliga möteslokaler. Ibland fick vi hålla till godo med danslokaler och liknande, som ofta var dåligt uppvärmda och ibland ganska ruffiga. Det som hände vid en sammankomst i Rökiö i Finland är ett exempel på detta. Lokalen var en gammal bygdegård som hade stått tom under någon tid. Det var tjugo grader kallt och snöstorm, så vi gjorde upp eld i två stora värmekaminer som var gjorda av oljefat. Vad vi inte visste var att fåglarna hade byggt bo i skorstenen. Vi inneslöts i ett moln av rök! Men alla satt kvar på sina platser, insvepta i ytterkläder och med svidande ögon. Det gjorde bara att den sammankomsten blev särskilt minnesvärd.

I anvisningarna för dessa tredagarssammankomster stod det också att vi skulle servera mat till sammankomstdeltagarna. Till att börja med hade vi ingen utrustning och ingen erfarenhet av något sådant. Men vi hade underbara bröder och systrar som gladeligen tog itu med uppgiften. Dagen före sammankomsten kunde man få se dem böjda över en balja när de skalade potatis samtidigt  som de berättade erfarenheter och hade det trevligt tillsammans. Många bestående vänskapsband knöts vid dessa tillfällen medan bröder och systrar arbetade hårt tillsammans.

Ett annat inslag i vår verksamhet på den tiden var paraderna med plakat som annonserade våra sammankomster. Vi tågade genom städer och samhällen och inbjöd till det offentliga föredraget. Människor var för det mesta vänliga och respektfulla. Vid ett tillfälle i Finspång fylldes gatan med arbetare som strömmade ut från en fabrik. Plötsligt ropade en av dem: ”Grabbar, här ser ni dem som Hitler inte kunde knäcka!”

En viktig händelse i mitt liv

Mitt liv i resetjänsten skulle snart förändras sedan jag hade mött Karin, en underbar ung syster. Vi blev båda inbjudna till den internationella sammankomst som hölls på Yankee Stadium i New York i juli 1953. Måndagen den 20 juli blev vi sammanvigda där av Milton Henschel i pausen mellan två sessioner. Det var en ovanlig tilldragelse i denna basebollvärldens högborg. Sedan vi hade rest tillsammans i resetjänsten fram till 1962 blev Karin och jag inbjudna att bli medlemmar av den svenska Betelfamiljen. Till en början arbetade jag på tidskriftsavdelningen, men på grund av min utbildning som mekaniker fick jag sedan i uppdrag att ha tillsynen över tryckpressar och andra maskiner på avdelningskontoret. Karin arbetade ett antal år i tvätten. Nu arbetar hon sedan många år med att läsa korrektur.

Vilket händelserikt, meningsfullt och lyckligt liv vi har fått uppleva! Under de mer än 54 år som vi varit gifta har vi fått samarbeta med kärleksfulla, hårt arbetande bröder och fått erfara hur Jehova rikligen välsignat sin organisation. År 1940, när jag började arbeta vid avdelningskontoret, fanns det bara 1 500 Jehovas vittnen i Sverige. Men nu är det över 22 000. Tillväxten har i andra delar av världen varit till och med ännu större, så att vi nu jorden runt är över sex och en halv miljoner Jehovas vittnen.

Det är uppenbart att vårt arbete får stöd av Jehovas ande, som hela tiden så att säga fyller våra segel. Med trons ögon blickar vi ut över det upprörda människohavet, men vi är inte oroliga. Rakt förut har vi Guds nya värld i sikte. Karin och jag tackar Gud för all hans godhet och ber varje dag om styrka att kunna bevara vår ostrafflighet och slutligen nå vårt mål – Guds godkännande och det eviga livet! (Matteus 24:13)

[Bild på sidan 12]

På min mors knä

[Bild på sidan 13]

Här lekte far och jag med en modellbåt i början av 1920-talet

[Bild på sidan 15]

Tillsammans med Herman Henschel (Miltons far) vid Gilead 1946

[Bilder på sidan 16]

Vi gifte oss på Yankee Stadium den 20 juli 1953